Knud Lavard föddes som son till den danske kungen Erik Ejegod och drottning Bodil Thrugotsdotter. Han växte upp under tidig medeltid och skapade sig tidigt ett anseende som en skicklig och handlingskraftig ledare.

År 1115 utnämndes Knud till jarl över Slesvig samt över de obändiga venderna, där han framgångsrikt upprätthöll ordning och försvarade gränsen mot söder. Hans framgångar gjorde honom populär bland adeln men väckte också misstänksamhet och avundsjuka inom den kungliga ätten.

Knud gifte sig med Ingeborg Mstislavna, dotter till storfursten av Kiev, vilket ytterligare stärkte hans dynastiska nätverk och internationella ställning i Nordeuropa.

Han knöt starka band till det tysk-romerska riket och erkändes av kejsaren som kung över obotriterna, vilket ökade hans inflytande i gränsområdena men också oroade hans danska rivaler om makten.

Den växande konkurrensen om den danska kronan ledde till en djup politisk schism, särskilt gentemot hans kusin Magnus den starke och farbror Nils av Danmark.

Den 7 januari 1131 mördades Knud Lavard av Magnus den starke i Haraldsted skog på Själland, vilket utlöste ett omfattande inbördeskrig i Danmark.

Efter sin död vördades Knud som helgon, och hans son Valdemar den store grundlade den danska kungadynasti som kom att prägla riket under medeltiden.