Inge den yngre var en svensk kung som regerade under början av 1100-talet, troligen omkring 1110 till 1125. Han tillhörde Stenkilssläkten och var son till Halsten, om man skall tro de medeltida källorna och kungalängderna i Västgötalagen.

Hans regeringstid inföll under en orolig period av maktkamp i Norden, där svear och götar ibland hade skilda intressen i valet av kung. Enligt traditionen samregerade han en tid med sin bror Filip, men efter dennes död tycks Inge ha stått som ensam regent över riket.

Källorna kring Inge den yngre är mycket sparsamma, vilket gör det svårt att teckna en detaljerad bild av hans verk och faktiska styre. Saxo Grammaticus och äldre krönikor nämner honom i förbigående, ofta i samband med maktförhållandena i Mälardalen och Västergötland.

Enligt Västgötalagens kungalängd slutade Inges liv dramatiskt då han uppges ha blivit förgiftad med ondt öl i Östergötland. Med hans död släcktes i praktiken Stenkilssläktens raka manslinje på den svenska tron.

Efter hans död utbrbröt en svår tronstrid om kungamakten i Sverige, där gestalter som Ragnvald Knaphövde och Blot-Sven (eller senare Karl Sverkersson) drogs in i det politiska spelet. Inges bortgång markerade slutet på en epok för den äldre svenska kungaätten.

Kunskapen om hans gravplats är osäker, men traditionen har ibland knutit kungar från denna tid till platser som Vreta kloster eller äldre stormannagårdar i Östergötland. Hans eftermäle lever främst vidare genom de tidiga lagtexternas knappa kungaräkningar.