Frösöns, Jämtland
Naturväsen.
Naturväsen.
Sjörået.
Man har ej ansett det hava någon
viss gestalt utan endast vara ett andligt
väsen, som givit eller förtagit fiskelycka
Eljest saknas berättelser.
Av skogsväsen är det egentligen
skogsrået, som nämnes med tydlighet. Det
har såsom väsen betraktats osynlig
Skogsrået.
Man trodde att det hade makten
över skogens djur, och hade såsom maktägare
givit dem alla en viss "fritid" då det varit
omöjligt för jägare att döda dem.
Man trodde även att det gav tur eller
otur vid jakt och lade beslag på gamla
"jordskatter" samt kunde jordtaga djur
Sedvänjor.
Man tog blod av det under jakten
först skjutna djuret och hällde genom loppet
på geväret, för att skogsrået ej skulle kunna
/
förgöra det.
Man kastade stål över jordtagna djur.
Upplevelser.
Två jägare fingo under jakt se en järpe,
mot vilken de sköto flera skott utan att
den varken föll eller flög. Sedan de hade skjutit
på den en stund blev den stor som en tjäder
och de sågo hål genom fågeln. Då måste de
lämna den ty de ansågo den hade sin
"fritid"
／Det var en ko, som icke följde med de
andra korna till fäbodvallen en afton. Fäbod-
flickan, åtföljd av sin bror, begav sig därför
ut att söka efter henne. Efter en stunds sökande,
funno de henne, stående alldeles stilla.
Fäbodflickan försökte att locka henne med,
men hon kom ej. Den ene försökte leda kon
och den andre tog ett ris och slog henne, men
hon stod lika orörlig. De drogo och skuvade,
men de fingo ej henne att ens flytta en fot.
Då ej något medel hjälpte till att få henne
att följa sade fäbodflickan till brodern: "Hon
måste vara jordtagen; kasta kniven över
henne!" Brodern gjorde som hon sade och kon
följde med villigt till fäbodvallen.／
Sägen.
För flera hundra år sedan, bodde en man
på en plats, som heter Brattåsen. Hans namn
/
är okänt och därför kallas han Brattåsgubben. Han
hade sju döttrar. Åt var och en av dem köpte
han en brudkrona av guld, som de skulle få
på sina respektive bröllopsdagar. Men när deras
högtidsdagar kommo befunnos de alla vara ovärdiga
att bära guldkronan. I sorgen däröver lade
fadern alla brudkronorna i en kittel, som han
grävde ned i en källa ej långt från hemmet.
På dessa guldkronor lade skogsrået beslag.
De äro många, som velat vara ägare av
av dem, men få, som vågat försöket att taga
dem ur skogsråets förvar. Trefaldighetsnatt
eller vid gryningen av trefaldighetsdag är
tidpunkten då det är möjligt att taga dem i
besittning. Men det är svårt att lyckas i
försöket, ty man får varken prata eller skratta
eller bliva för mycket rädd. Allt går väl tills
man får se kitteln med guldkronorna. Då får
man se de mest skrattretande och fruktansvärda
ting. De som ej hava blivit narrade att prata
eller skratta hava blivit så skrämda av de hemska
synerna att de lämnat guldkronorna och sprung
it sin väg.
Jättar.
En jätte har varit nämnd av de gamla. Han
ansågs bo på Åreskutan och har därav fått
/
namnet; Årejätten. Man trodde att han hatade
kristendomen och hade därför kastat sten mot
kyrkorna. Man ansåg att stora stenar (flyttblock)
härledde sig av detta
Underjordiska. Jordbyggare.
Underjordiska omtalades under benämningen
jordbyggare eller småfolk. Det senare användes
därför att de ansågos vara små, högst en meter
långa men oftast mycket kortare. Här i Slandrom
trodde man att de bodde under en stor sten
(numera bortspränd). Vid denna sten såg och hörde
man dem ofta.
Upplevelser
En kvinna såg en gång en krigshär bestående
av jordbyggare uppställd vid stenen.
En gammal man berättade om huru
han som liten pojke såg jordbyggare. Han var
på väg till en grannby då han fick se, som
han först tyckte, två småpojkar på vägen fram-
för sig, vilka han beslöt sig att springa ifatt.
Då han ett ögonblick såg ned i vägen
försvunno de. Han drog sig då till minnes att
de ej sågo ut som vanliga småpojkar. De hade
kroppsbyggnad som arbetsslitna gamla män, samt
hade byxor av skinn och skjorta med hängslen över,
vilket småpojkar vid den tiden ej brukade. Han ansåg
därför att det måste vara jordbyggare, han hade sett.
/
Sägen.
Pell'Pers'a mötte en dag i Gropgärde en bock,
vilken han tog med sig. När han hade gått endast
några steg mötte han en jordbyggarekvinna,
som bad om att få igen bocken, vilket hon
även fick. Till belöning lämnade hon honom
ett silvermynt, som ej var större än ett fiskfjäll.
Detta mynt hade en underbar förmåga att bota
sjuka. Och efter den dagen blev han betraktad
som läkare och utförde många underverk. Vid
hans död försvann dock det underbara silver-
myntet.
%
Vad som här ovan skrivits är samlat
i Slandrom, Frösö socken, Jämtland. Det är uppteck-
nat, dels ur minnet efter vad min farfar berätta-
de, dels efter vad två gamla män berättat för
mig. Per Persson 80 år och Jöns Rikardsson omkr.
70 år. Båda från Slandrom. — Sägnen om "Pell' Pers'a
med myntet" är troligen från 1700-talet
Karl Andersson Slandrom
Genvalla Jämtland
