Transkriberad uppteckning

Naturväsen. Sjörået. Man har ej ansett det hava någon viss gestalt utan endast vara ett andligt väsen, som givit eller förtagit fiskelycka Eljest saknas berättelser. Av skogsväsen är det egentligen skogsrået, som nämnes med tydlighet. Det har såsom väsen betraktats osynlig Skogsrået. Man trodde att det hade makten över skogens djur, och hade såsom maktägare givit dem alla en viss "fritid" då det varit omöjligt för jägare att döda dem. Man trodde även att det gav tur eller otur vid jakt och lade beslag på gamla "jordskatter" samt kunde jordtaga djur Sedvänjor. Man tog blod av det under jakten först skjutna djuret och hällde genom loppet på geväret, för att skogsrået ej skulle kunna / förgöra det. Man kastade stål över jordtagna djur. Upplevelser. Två jägare fingo under jakt se en järpe, mot vilken de sköto flera skott utan att den varken föll eller flög. Sedan de hade skjutit på den en stund blev den stor som en tjäder och de sågo hål genom fågeln. Då måste de lämna den ty de ansågo den hade sin "fritid" ／Det var en ko, som icke följde med de andra korna till fäbodvallen en afton. Fäbod- flickan, åtföljd av sin bror, begav sig därför ut att söka efter henne. Efter en stunds sökande, funno de henne, stående alldeles stilla. Fäbodflickan försökte att locka henne med, men hon kom ej. Den ene försökte leda kon och den andre tog ett ris och slog henne, men hon stod lika orörlig. De drogo och skuvade, men de fingo ej henne att ens flytta en fot. Då ej något medel hjälpte till att få henne att följa sade fäbodflickan till brodern: "Hon måste vara jordtagen; kasta kniven över henne!" Brodern gjorde som hon sade och kon följde med villigt till fäbodvallen.／ Sägen. För flera hundra år sedan, bodde en man på en plats, som heter Brattåsen. Hans namn / är okänt och därför kallas han Brattåsgubben. Han hade sju döttrar. Åt var och en av dem köpte han en brudkrona av guld, som de skulle få på sina respektive bröllopsdagar. Men när deras högtidsdagar kommo befunnos de alla vara ovärdiga att bära guldkronan. I sorgen däröver lade fadern alla brudkronorna i en kittel, som han grävde ned i en källa ej långt från hemmet. På dessa guldkronor lade skogsrået beslag. De äro många, som velat vara ägare av av dem, men få, som vågat försöket att taga dem ur skogsråets förvar. Trefaldighetsnatt eller vid gryningen av trefaldighetsdag är tidpunkten då det är möjligt att taga dem i besittning. Men det är svårt att lyckas i försöket, ty man får varken prata eller skratta eller bliva för mycket rädd. Allt går väl tills man får se kitteln med guldkronorna. Då får man se de mest skrattretande och fruktansvärda ting. De som ej hava blivit narrade att prata eller skratta hava blivit så skrämda av de hemska synerna att de lämnat guldkronorna och sprung it sin väg. Jättar. En jätte har varit nämnd av de gamla. Han ansågs bo på Åreskutan och har därav fått / namnet; Årejätten. Man trodde att han hatade kristendomen och hade därför kastat sten mot kyrkorna. Man ansåg att stora stenar (flyttblock) härledde sig av detta Underjordiska. Jordbyggare. Underjordiska omtalades under benämningen jordbyggare eller småfolk. Det senare användes därför att de ansågos vara små, högst en meter långa men oftast mycket kortare. Här i Slandrom trodde man att de bodde under en stor sten (numera bortspränd). Vid denna sten såg och hörde man dem ofta. Upplevelser En kvinna såg en gång en krigshär bestående av jordbyggare uppställd vid stenen. En gammal man berättade om huru han som liten pojke såg jordbyggare. Han var på väg till en grannby då han fick se, som han först tyckte, två småpojkar på vägen fram- för sig, vilka han beslöt sig att springa ifatt. Då han ett ögonblick såg ned i vägen försvunno de. Han drog sig då till minnes att de ej sågo ut som vanliga småpojkar. De hade kroppsbyggnad som arbetsslitna gamla män, samt hade byxor av skinn och skjorta med hängslen över, vilket småpojkar vid den tiden ej brukade. Han ansåg därför att det måste vara jordbyggare, han hade sett. / Sägen. Pell'Pers'a mötte en dag i Gropgärde en bock, vilken han tog med sig. När han hade gått endast några steg mötte han en jordbyggarekvinna, som bad om att få igen bocken, vilket hon även fick. Till belöning lämnade hon honom ett silvermynt, som ej var större än ett fiskfjäll. Detta mynt hade en underbar förmåga att bota sjuka. Och efter den dagen blev han betraktad som läkare och utförde många underverk. Vid hans död försvann dock det underbara silver- myntet. % Vad som här ovan skrivits är samlat i Slandrom, Frösö socken, Jämtland. Det är uppteck- nat, dels ur minnet efter vad min farfar berätta- de, dels efter vad två gamla män berättat för mig. Per Persson 80 år och Jöns Rikardsson omkr. 70 år. Båda från Slandrom. — Sägnen om "Pell' Pers'a med myntet" är troligen från 1700-talet Karl Andersson Slandrom Genvalla Jämtland