Hellvi, Gotland
Dagga-Bysen
Uti Hellvi, på gränsen mot Lärbro med Vägume och Pavallds, är en skog, som kallas Daggar eller Dagg-skogen. En bonde från Pavalls har fordom vid en tvist om detta skogsstycke, stående derpå med jord af sin egen mark i skorna, tillsvurit sig detsamma. Men efter döden vardt han en Bysi, som hade ingen ro, utan gick der ständigt och spökade, villade folk (som stundom häfde förtrollningen dermed att de vände sina kläder afviga) och höjde hemska rop mot ondt väder. Än visade han sig för folken såsom en gråklädd gosse med röd spetsig stickmössa och åter såsom en röd kalf, som sprang härs och tvärs öfver vägen och slutligen försvann i skogen med »knak u brak».
En dag voro två man der för att hugga, då de hängde sina matkorgar och tröjor på en skaplig trädgren¹; och gåfvo sig sedan in i skogen att hugga. Men då de vid middagen påtogo sig sina tröjor och nedtogo sina matkorgar för att äta från »knaggen», så försvann denne med hiskligt brakande i skogen. De blefvo då förskräckte, ville straxt gå hem och gingo tillbaka i skogen efter sina yxor ; men dessa voro ej till finnandes. Och först efter långt letande finna de då vägen hem, dit de måste gå utan sina yxor ; men dagen derpå funno de dem igen utan svårighet.
Och tidigt en vår voro tvenne drängar der att hugga »troder» (gärdsle). Men, som det slaggade om dagen och var bra kallt, så gjorde de vid middagstiden upp eld, hvarvid de värmde sig och torkade sin' »han-kli» (handkläden, vantar). Då de, sedan de ätit, återgingo till sitt hugg-ställe och läto sina vantar hänga vid elden. Men efter en stund fingo de höra Dagga-bysen »hia u haja hi, hi, hi!» och säga: »Torka hankli, sårkar! torka hankli!!» Och när de då eftersågo sina vantar, voro de laggda på elden och nära förbrända.
J. Nils Dalström, skollärare i Hellvi.
[I marg. står]: En gammal båtsman var på vintern nere i Daggar att hugga kalkugnsved, och det var alns djup snö. Då kommer der en gubbe med långt grått skägg och lång grå rock, som släpade i snön. Han ställde sig att se på båtsmannen, som högg, och sade i tre omgångar: »Go' yx u go' skog!» dermed så försvannst han. Men båtsman (Morian) gick hem och blef siaukur.
N. Dalström.
En annan karl, som der högg ved, märkte att, der han förut stått och huggit, var nu en stumle, som han ej sett förut, med en skaplig knagge, på hvilken han hängde sin mat-puse. Men då han vid middagstiden tog ned påsen, blef det ett rysligt hånskratt och gnägg i skogen.
N. Dalström.
— —; ty de hade ovetande hängt sin mat-puse på Bysens pill (penis).
Joh. Nordström, Norlanda, f. 21.
Konceptanteckning till III: 656 i R 625: Io, s. 156 (1872).
Drängarne i skogen hängde »mat-pusen» på en knagge; tri när de om aftonen togo den, for Bysen m. stor gny till skogs, ty påsen hade de hängt på h:s penis.
