Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen.
Näcken - vi såg honom i ån (Viskan). Just där en grob (= ett dike) rann ner i ån lyste han till och släcke´te igen. Se´n gick han en bit och lyste igen. Och i själva åbrynet såg vi näc- ken flamma. Jag har hört sägas, att han kunde spela. Det var en, som hade ställt möte med näcken här uppe i en å, som rinner över gär- dena, och fått lära sej spela av honom. Men om han spelade näc- kens polska, skulle folk inte orka sluta att dansa. Vet inte, om han offrade något till näcken. Känner ej näcken som häst.
Om brödbak på Gotland.
I kp Om brödbak på Gotland. Ordet baka (bakä) förefaller i ortens mål. Först menas hela baket så är dät baka (avkokar) som man bakar så de bli bruna som rostat kaffe och läggar en bit i kaffepannan mäd kaffet bak (pankakar, plättar, munkar, goråd, äppelkakå, våflar å hastakakå) som förr bakades i (hyren) glöden. Ordet baka förefaller inte i kol eller murbruk, ej hellre att baka sig framför brasan, eller i solen utan man (basar si framför brasin ellar i soli) ej heller bakar man mäd omslag eller mäd hett vatten i baljor, utan man läggar (hitt gråjtumslag) och har (ajnlag i drickkäri baljar u fiskkäri.) Ordät baka betyder först hela bakningen, sen (sättar vör daig, läggar ellar röjrar ihop daig) sä (ältrar vör upp daigen) när den är halvjäst, sen bakar vör upp den när den är (färdujäst.) Verbet baka kan användas när man sättar in / I kp (a ungnspankakå äi ungnen) till bakning.) Substantiven (bakdag, storbak, smakakbak, bröbak) meningen surbröbak. I gamla tider bakades ej så ofta som nu man bakade (bullar u sämblar var fjortendes dag u säurbrö en gang i månin) u (avkokar) – en sorts kaffesurrogat två gångar om året höst och vår, män så bakades storbak till (Jaul väldut mikä,) till (sletkalgildä, häusating, bryllaup, begravning u bansöl.) Till jul bakade man (grannbrö u limpå, safransbullar, stråjkakå, u en hajl hopän pirvittar) vidare beskrivning längre fram, annnars hela året var surbrödet dät väsentliga, män till hälgarna bakade man limpa, om sommaren skorpor, om vintern bullar å sämlor. Någon bakudag talas inte om utan (vör skall ha bakdagar, de luktar brölukt) Till jul fick man baka minst fyra dagar i sträck, och när man skulle på kalas var dät också storbak. / I kp Hur personerna kallades hör nog till herregårdar på fastlandet, här var dät (kokarmor) som stod för baket till kalaset mäd någon extra jälp. Kararna fick slå (limpdaigen u säurbrödaigen) för den skulle (vara (saimu) smidig, så skulle de bära in (skäjd u kugg faitvid) stora vedträd och tjärved, och ta hem (tallberrä) till ugnskvast. Kvinnor som hade sitt uppehälle av att baka var (kokarmor) hon bakade och lagade maten vid alla kalas. Hon reste även utsocknes, ej till annat landskap. Yrkesbagare kom till Hemse 1902, dit har vi två mil och på nermare holl fins ännu ej någon bagare, män handlarne får ut limpor och småbröd en gong i veckan, män vi tycker bättre om hembakat så vi bakar själva, någon gong köper vi en tårta. Vad som ingick i fora (säningar) bakades hemma. / II kp Brödets betydelse och helgd. När jag var en liten flicka på en 4 eller 5 år var dät ännu sed att de fattiga gick och tiggde såkallad (tiggubbar) u (tiggkällingar) de kom och bad om (en bit brö i Guss namn.) Särskilt mins jag en gammal gubbe, fiskare, som alltid hade två vita påsar, de hade åtminstone en gong varit vita, hängande över vänster axel och hopknutna en framme och en bak, han sade alltid när han kommit in och satt sig (bid um en bit brö i Guss namn) hans namn var Högbom. Män mäd bröd menade han nog lite av varje, för i ena påsen hade han råg i den andra malt, vanligen fick han ett halft surbröd en bit fläsk och en korv någon gong också en kakbulle allt dätta togs i samma påsar. Säden malade han till bröd och maltet skulle vara till (brygg drick) av för han hade hustru och barn dät fans inga bidrag på den tiden, möjligen en (kast vid av sokni). / II kp Ordet Gudslånet om bröd har jag ej hört utan (mal si rygmjöl) män jag har hört att de ungefär på 1840 talet bakade bröd blandat mäd (raubom) rödsyra som växar på kalkfattiga jordar, såkalade (ruckbackar), de (sträjkäd) strök av dät mäd handen och blandade dät i råg till bröd. Att dät var synd att äta fint bröd har jag ej hört, men dät blev ej så mycket av dät fina brödet, bara en halv bulle, och så (gråvkakå) för rästen bakat av (fystmjöl u säjstmjöl) som blev när man siktade vete och råg. Att brödbiten kysstes mins jag så väl, dät gjorde alltid min svermor när hon tappade en brödbit, tog hon upp och kysste den och sade (Gud förlåt) hon dog 1921. ett bröd upp och nedvänt fick man inte lägga ifrån sig för i samma stund vände ett fartyg (köln i vädrä), baka bröd åt den onde har jag ej hört. / II kp Dagligt bröd! Ja (Gusskilåv att vör har brö ti nest skörd,) mäd bröd menades (bröföidå) råg, vete, korn. (brölaus) utan bröd. (bättar brölaus än radlaus) sma smular jär u brö) sägs ännu när man sopar upp sädeskornen, eller noga tar vara på matrester. Stark sades alltid, att man blev om man åt mycket (säurbrö) sammalet rågbröd som som fick (säurnä äj trugä) gammal nationalrätt för Gotland. Maktbiten ett uttal som ej förekommit här, levebröd att få (ajn söjslå som man kund livnär si pa) den som ej unnade sin nästa bröd kallades (unslaus.) (dän ajnäs död jär den andräs brö) säges ännu här. Vara i någons bröd (tjän sitt ajg brö) var (dräng ellar päjkå) brödätare (storjeten) (vör jär stort häusald) nittin äut u tjugå innä) (mang ti bors män läjt ti plogs.) Onyttig brödsäck (storjetin) brödet som huvudbeståndsde (bärt brö) ellar (brö mäj sjågel pa ellar till) Almänt namn på bröd (bröföjdå) / II kp (Ajn smulå brö) stort brödstycke (a faslit bröflak) brödskiva (bröskäjvå) brödkant (kantändin) [-d’n] brödknalle (skrapbullen) det bröd som sitter nermast botten och sidor i ett stort tråg. Brödets egenskaper (ungsvarmt) nöjbakt, skaplit, gutt, päudrut, ellar hajnut.) Som skall torkas (skorpsämblar) gammalt bröd (myglut brö) brödet är (välbakt eller lenbakt) torkat (skorpor, sajg, ellar måjrä) brödet mjuknat (bröä ha slat si) möglat bröd ansågs mycket nyttigt att äta då blev man stark Dät yttre och inre av brödet kallas (skorpu u krummu) Mäd bullar menas här vita eller gula bullar av vetemjöl Gotlandsbullar. Närbullar har alltid varit stora och ännu är. Vi bondkvinnor på Gotland sätter stort värde på att ha vackra bullar vi lägger stor möda på att få dem fina och goda, dät är en husmors ära, vi begangnar i vardagslag runda vita bullar därför att de går så fort att baka man kan baka en plåt eller panna på 3 minuter man rullar en under var hand på samma gong. / II kp Däremot tål dät 10 minut. att baka en panna flätade bullar eller som min svermor kallade (kringelbullar) eller (fletnä bullar) därför begangnades de mäst till kalas och när dät kom främmande (främnes) män dät skall vara fina lägdar i dem (legdar) de flätade kan läggas i flera olika valörar (ringelrånglar) så var dät förr i tiden de stora sänningbullar som hörde till förningen (sänningar) 25 stora flätade bullar skulle dät vara till bröllop och 14 till begravning förutom sämla (sämblå) strökaka (stråjkakå) (safranspankakå) en god ungspankaka av mjölk mjöl risgryn ägg och safran. (Mäd kusar menas julkusar. Ej gotl.) Så hörde till dät finare brödet (kringeldaigen) hopsatt på smör gredde och socker, av denna deg kunde man baka 6 olika sortar dem jag ritat upp. Så var dät surbrödet som skulle stå 2 timmar i ungnen en senare beskrivning. Limpan och (avkokar) eller kaffesurogat som skulle stå i svag ungn tills de blev till samma ferg som rostat kaffe. / II kp Så var dät den stora skiftkakan som var lika stor som (bullpannu.) Av denna kaka skulle alla gästarn ha var sin skiva skuren tvers över hela kakan en tumm tjock. Skaffarfar hade en stor bricka full mäd stora skivor (landgangar) de skulle alla ha var sin, egentligen kallad (skiftskäjvå) stora och barn skulle ha lika, de skulle inte ätas mäd samma, utan gömmas hem likaså en safransbulle och ett goråd på varje tallrick när (gästar) skulle gå till bors. Pepperkakan (pipakakar) var ochså av gammalt. Hörde till Julbak och kalas, män dät var inte hårda pepparkakor utan mjuka (mjaukä) mäd neilikor i och strödda (stråidä) mäd socker. Fler sorters kakor tror jag ej har funnits i dessa trakter i gamla tider, då folket fick bränvin på bröd när de kom upp om mårnarna i stället för kaffe. / III kp Bakugnen och bakredskapen. I äldre tider bakades nog mäst inne i stugan. (vardässtäuu). emedan köken i allmenhet voro så små att de mäst fick utgöra som skaffari (skaffräj) degen sattes ihop och bakades upp inne i stugan, sen bakades den i stora ugnen (i stor ugnen i brygahäusä) bryghuset, användes utom till bakning även till tvätt och brygd. till (brygg drick äj.) Ja, bakugnen sträckte sig ofta utanför (bryggasväggi) ännu i dag vet jag en bakugn i Burs som är bygd utanför väggen. Ett skul över bakugnen kallades (ugnssköjlä.) I gamla tvåvåningshus (yvabygningar) fins ännu i ena hörnet en kammare som sommartid begangnades att baka upp degen i och stå och jäsa, sen när bullar och bröd var jästa bars de ut i (brygahäusä, för att bakas i (stor ugnen) så kallades bakugnen här. I fähusen har ej förekommit bakugn här. I stor ugnen bakade man när brödet tog slut. Bakugnen i dässa trakter var mycket enkel, jag skall på nästa blat rita en skiss. / III kp völften (völfti) ugnsmun ärl’n ärlen (ärlin) 2 meter lång 1 ½ mt bred i gamla tider fans ett hål åvanför luckan kallad (regelhulä) att reglera vermen mäd ugnslucka av järnplåt (ungsluku) en halv meter bred 4 decm hög ugn mäj skäjd) ugnsskurå mäj fajtvid pa skall brinnande tjärved stickas in under 5 kvarter långa vedträ (grolaku) som man (karäd) karade ut glöden mäd skulle nog ritas lite annorlunda meningen är en bräda på kant mäd skaft i mitten brögrislu grislauen, som man rör om i glöden mäd när de är (utkarnä pa ugnsfläjri) och skall släckas ugnskvast balja som ugnskvasten skulle ställas i vatten i (baljå) / III kp Vanligen fans i varje större bondgård även i prästgården en liten ugn i köket kallad (läjl ugnen) som användes för mindre bak, bullar och sämlor (u ugnspankakå) Hur dät varit hos bagare vet jag ej. Mäd lerugn menas en ugn som är murad i lera, och ärlen var av lera. Storugn ugnen i (brygahuset) Benämningen på bakugnens delar är ärlen, völfti, ugnsmunin) ugnsluku, regelhulä. Ugnens botten skulle vara slät och vågrät, ej sluttande, ugnarna här på Gotland var släta utan eldrum eller bakhäll. Stickglugg och stickjärn har alldrig förekommit här Bakugnens valv kallas (völfti) valvets kant (ungsmunin) järnet över ugnsmunnen kallades (ungsjanä) Röken gick ut genom ugnsmunnen och direkt upp genom den stora skorstenen som man kunde se himlen tverti genom, där gick röken rakt upp och ej i några vidare krumbuktar Ja åvan kanten utanför ugnen var en hylla av trä men ej så stor att ugnsredskapen kunde ligga därpå kallad (ugnshyllu) ugnstunna förmodligen att sätta ugnskvasten i / III kp Platts för bakredskapen hade man under taket i bryghuset undar (räiar) man spikade två slåar (slaar) mellan två rior en bit ifrån varandra därpå lades ugnskuru, ugnskvastan u grolaku, grisslauen kunde även användas inne i (stäuspäjsen) att karä ut glöden så de (blaj nasvermä) Ugnsöppningen stängdes vanligen mäd (ugnsluku) som var hemsnidd av (janplåt) män dät fans även luckor av trä som bara sattes för mäd våta trasor (vat pasar) kring kantarna. Den mindre öppningen täpptes mäd en sten om ugnen ej var för varm [ovanför raden: haitar], men var den för varm fick stenen vara ur tills ugnen blev lagom varm. Under eldningen kunde stenen i draghålet sitta i. I senare tiders ugnar fans inget hål över eller jämte ugnsluckan, var ugnen för varm fick luckan stå på glänt på (klämm) Plattsen framför bakugnen var murad av kalksten, i bättre gårdar låg åvanpå kalkstenen en huggen stenhäll på den karades glöden (glöjdar) ut mäd (grolaku pa brygasspäjsen ). stenhällen. / III kp Bakveden. Till ugnen begangnades furuved (fyrvidskäjd) stuckar sågades i 5 kvarter långa bitar, var stocken grov klöv (klaued) de den i flera delar men var dät bara smala (ranglingar) klövs de mitt i två. Eldningen. att få elden att brinna var en konst och fick en flicka elden att slockna hade hon dålig kärlek. Först lades ett eller två träd på längden sedan flera på tvären å sen rästen på längden igen som jag ritat på blad 2 kp III sedan tände man på tjärveden (fajtviden) män dät moste vara bra mäd tjära i den (milut) annars bran den inte friskt, så lades den på ugnsskuru och stickades försiktigt in undar skäjdi sen brann dät vanligen friskt i den torra veden, men tyckte man att man ville ha mer överhetta (yvahitä) att bröden skulle baka bättre åvanpå kastade man sedan glöden / III kp började falla, in en famn grenved (lorvid) ugnen skulle vara vit inuti fri från sot annars var den inte varm, om elden bran dåligt kallades att den bran (svartso) meningen att hela ugnen blev sotig och bränderna mäd (brandar) när lågorna slickar ugnsvalvet kallas att älden går upp bra. Lågan förhindras ,att slå ut genom ugnsmunnen genom att läga veden så långt in i ugnen så att lågan (lugen) inte recker fram till ugnsmunnen. Ugnskäppen var grolaku på blad 2 kp III mäd dänna karade man ikring i ugnen så att vermen blev jämn (jamnvarmar) här användes i gamla tider brödgrisslå ett bräde som var långt som ugnen var djup därpå sattes en 6, eller 4 bröd tvättades mäd dricka (svaldrickä) eller vört (lännå) om man just höll på att (bryggä); så karades glöden åt båda sidor i ugnen sen sköt man in grisslu i ugnen och lät den stå mäd öppen ugnslucka tills dät blev ett fast skinn / III kp över bröden och lite svarta blåsor dätta för att hindra bröden från att rämna att (di int skudd räjv si); dätta mins jag ännu att min mor jorde när jag var liten män dät vara bara mäd surbröd man gjorde så, att låta kolen ligga jämt över ärlen kallades att ugnen skulle bli jamnvarmar, ugnskaran är beskriven som (grolaku) mäd denna karade man kring glöden. Ugnen sopades mäd berreskvast av tallbarr mäd ståltråd om. Men i min barndom torkades alltid säden som skulle vara till brös som man sa i ugnen efter bakningen och fick ligga en par dagar innan man tog ut den sen när ugnen skulle sopas fick vi som var flickor krypa in i ugnen och sopa den ren mäd borste och vinge (bust u gasväng) ett mindre trevligt arbete för barn. Engång var dät en gammal tant som skulle krypa in och sopa ugnen in gick bra män när hon skulle ut var baken [ovanför raden: rövi] för stor och ugnen gammal så att ramen följde mäd, historien är i alla fall sann för jag mins dät / III kp Prova ugnsvermen kunde man göra mäd en näve salt som man kastade in i ugnen, om saltet hoppade och sprakade i ugnen varden för varm men man provade den ochså mäd en (panna) plåt bullar, blev de mörka och prickiga, grova (krusplu) var den för het. För att nedbringa ugnsvermen (svalnä) ugnnen fick den stå mäd öppen lucka en fem eller tio min. uttrycket jämnvarm (Grundlit varmar) brännhet för varm, svalhet (fö lenar) öververme när brödet brändes uppå (yvahitä) underverme brödet blev svart under, men under gräddningen användes ingen äldning i ugnen, under bakningen måste ju ugnsluckan vara stängd och då brinner ju ingen äld och förrästen blev ju brödet fördervat av rök, män för att kunna se i ugnen lyste man mäd ett talgjus (talgdank) Att bakugn saknats mins jag ej män om man var utan bröd under pågående bakning bakade man (hastakakå) / III kp Man tog en klick surbrödeg och plattade till den mäd handen och ripade mäd en kniv kors och kryss över kakan denna bakades fort och smakade god mäd smör på när den ännu var halvarm. Någon bakhäll vet jag ej om, dät måtte vara från stenoldern, men trefot (träjfoten) har jag nog varit mäd om att begagna, man kunde lägga (hastakaku i pankakspannu u sätt na pa träjfotin u lägg yvar a luk de va mustut u gott brö) träfoten en ring av järn mäd tre fötter. Av järn användes här mäst goråjärn (goråsjanä u våffeljanä u pankakspannu) I min spädaste barndom började järnspisar tagas i bruk (besparingsspäjs) kallades de, och var de första norrhammars vilka ochså var de bästa, dät var på 80 tale. I somliga hus fans bakbord annars bakades bullar och vetebröd på dät vitskurade köksbordet och surbröd på (brygasbordä) somliga hade stenbord i bryghuset av röbrun sten jag tror ännu ett fins kvar vid Frigges Jakob Jakobson. / III kp Baktrågen. I mitt barndomshem hade vi tre baktråg ett stort kallat (brötrugä) dät var ganska stort och kunde rymma 20 stora bröd, mäd bröd menas här bara surbröd, jag skall här nedan rita av våra gamla bröd och kaktråg. Vi hade två kaktråg ett större och ett mindre dät stora kallades (gråvkaktrugä) och dät mindre kallades (fäjnkaktrugä) i dät stora brötråget bakades även limpa, dessa bakades upp på bord eller bakbord och lades i ekbunkar av ek att jäsa urholkade för hand mäd en såkallad (navä) och sen gjordes de släta och fina mäd en krokig kniv, de användes ochså i gamla tider att sila mjölk i; att slå degen mäd, hade man en lång slaga så man ej behövde stå allt för krokig när man slog degen men i brist på slaga användes en vävtrampa. brötrugä observera hantagen slagu gråvkaktrugä fäjnkaktry [eller: fäjnkaktrg, förkortning av fäjnkaktrugä?] bröspadin / III kp Några vridskålar fans ej på Gotland män troligen var dät desamma som degbunkar, dessa kunde ju användas till smådegar (smakakdajgar) ett klappträ kunde man ej begangna att slå degen mäd för mäd dät hade man ingen kraft. Över de stora degarna när de skulle jäsa lade man först ett rent vitt kläde kallat (dajgkledä) därpå en i fyra delar lagd fillt och där åvanpå en lång fjäderkudde, män de mindre degarna ställdes bara vid spisen mäd (dajgdoken) över. I bakstugan eller på vinden stod mjölbingen mäd olika avdelningar för sammanmalet rygmjöl, rygsiktmjöl sammanmalet vaitesmjöl, u siktmjöl, var fint vetemjöl och så en avdelning för (fystmjöl u säjstmjöl) dät första och dät sista mjölet vid siktning, förr jorde man även korngryn (kångröjn) hemma (helgröjn) u grossgröjn) dät blev god gröt allra helst på helgryn dät var hela korngryn bara skalet avtaget män den skulle koka i två timmar under ständig rörning (tulmod) men grossgryn kokte på en timma. Dessa gryn förvarades ochså i en bing eller (stunkå) urholkad trädstam / III kp Verktyg för brödets utbakning var mäst händerna mäd tilljälp av en helsvervad brödkavel män märk att på Gotland begangnades eller begangnas alldrig brödet så mycket utkavlat och tunt, endast till strökakor, ströbullar, venerbröd, och småbröd för avtagning av dessa begangnades en sporr. Att skära av degstyckena mäd användes (borknäjven) några större brödmått och hålmått fans ej på Gotland utan man hade mått i handen. Om verktyg för brödet införande i ugnen är skrivet förut (bröskuru) eller för mindre bröd (grislauen) att lätta brödet från bordet om dät skulle fastna begangnades en bred kniv (brajdknäjven) för flyttning av de små kakorna begangnades bredkniven. Surbröden sattes på (brögrislu) limporna skulle jäsa sedan de blev uppbakta, i träbunka, i bunken laden först (limpdoken) därpå ströddes mjöl däri lades limpan så ströddes ännu lite mjöl åvanpå och runt ikring så lade man till duken och satte bunkarna i en säng på ett varmt / III kp bolstar där åvanpå åter ett bolster (a döjnå) Till brödnagg begangnades här en gaffel eller kniv för att åstadkomma render i avkokar (kaffesurrogat) användes en kniv, ännu i dag bakas mycket avkokar de bakas av, huvudämnet är sammalet rågmjöl, så potatis kokt, malt och vetekli vatten, dät blir ett utmerkt fylligt och gott kaffe när ransonen blir knapp, och hälsosamt till män dät skall rostas så de får ferg som rostat kaffe potatisen skall vara mäd skalen på bara renborstade därav får dät kokta kaffet en vacker ferg och blir klart, detta hör väl inte hit män jag sticker emellan ändå, ursäkta. Till degskrapor änvandes endast bredkniven, eller en vanlig bordskniv. / IV kp Bröd i min hemort bakades mäst av rågmjöl sammalet till (säurbrö) och i mindre skala siktat vetemjöl därav bakades (fäjnkakå) så råg och korn tillsamman samt (fystmjöl) u säjstmjöl) allt dätta (hopbland si till gråvkakå) dässa tre var dät huvudsakliga brödet i dessa trakter. I slutet på 1800 talet begangnades ännu kornmjöl till gråvkakå och kroppkakor (kruppkakar) även då kallade (haitväggar) säd till bröd kallades (brösed) Någon gemensam benämning på matrealet till bröd vet jag ej, nästa fråga hör ej hit utan till norrland. Av den tröskade säden på hösten avlades en (sedmoä) en hög mäd säd till (sased) en till (brösed,) en till (kräksed) dätta av vardera sortar råg vete korn och havre, fast havre begangnades nog ganska litet till bröd möjligen till gryn, till högtidsbröd (haugtäjdskakå) togs naturligtvis dät alra bästa vetet. / IV kp Säden nermast angnarna kallades (slåjsed eller slåjmsed) mjölet till vardagsbröd kallades (brömjöl) surbrö (säurbrö) Bröd av agnar och slösäd hörde jag nog i min barndom de gamla berätta om män därav har jag ej själv några minnen. Bröd av ren säd sade man var (saftut u gutt) mjölet sades vara (rajnt u fäjnt), Grynrad vet jag inget om; sammälder (torrmjöl), dät siktade mjölet. (rygsiktmjöl) (vaitessiktmjöl) de vid siktningen avskilda delarna kallade först (fystmjöl, säjstmjöl u kläjar) de båda mjölsorterna användes till gråvkakå och (kläiar till avkokar u till hynsi till hoprörning) kryddor användes här till surbröd kummen och salt, till limpa kunde man använda anis och fänkål män bäst var (pumranskal), till (fäjnkakå kardmummar) som utdrygningsmedel i brödet har i gamla tider använts syrgräs (Säurbom) / V kp Ordet deg är en fast massa som kan hanteras mäd händerna, smet kallas pankakssmet, smet till (pärplättar), munkar våflor m m. degröra en lösare deg. Um (hajnu u flintu) bullar är skrivet i kp III Att dät ätits deg i stället för bröd vet jag ej annat än barnen brukade äta surbrödeg när den bakades upp. När man jorde surbrödeg som vi ännu gör för vi kan inte leva utan surbröd så gjordes och gör vi ännu den så. Först har vi en gryta mäd kokande vatten ungefär vid fyratiden på eftermidagen så tar vi ned (brötrugä u bröslagu) så slår jag i en sinkbalja mäd sammalet rågmjöl i (trugä) förr när man hade (kummen) fick dät koka tillsamman mäd vattnet män nu använder vi pomeranskal eller appelsinskal som vi kokar och malar (pa kytkvänni) och kokar sen in dem i sirap då tål de stå länge så lägger man i mjölet en näve sallt, sen häller man på vattnet litet i sänder och rör kvickt ikring så mjölet icke bräns, för då / V kp blir brödet (hajnut) man rör mäd (slagu) förstås tills allt mjöl är vått sen får man slå degen fram och tillbaka en fäm eller sex gångar i tråget från den ena ändan till den andra. samma behandling mäd limpa av (rygsikt) sen strör man över lite mjöl lägger över (dajgkledä) (u en däunkodd) så får den stå att jäsa till andra dagens morgon så gör man mäd surbrödegen, män limpdegen (knädar) man på kvällen, ochså även på morgonen men surbrödegen endast på morgonen då sättes jästen till och mera mjöl nu på senare tider lägger vi socker eller sötmedel i men förr hade man inget socker i utan bröden vara bara sura män nu ha vi dem sötsura som limpan, dätta bröd holler sig mycket länge mjukt och saftigt och så gott dät smakar allra helst när dät är ferskt. Jag ser nu att jag här skrivit fel degens ordninglag- ning skulle ej behandtas här i dett kp så jag får be om ursäkt, för jag är ej så mycket skrivan / V kp Vi kallar att (sätt dajg eller lägg dajg) även att röra ihop deg såsom till bröd och limpa, kärlen eller trågen var av trä, matriälet var mjöl och vatten eller mjölk något annat namn på matrial fans ej här något utryck att mjölet bakas i varmt vatten fans ej; hela degen sattes mäd ens till både bröd limpa och bullar, stöpa litet i sänder vet jag ej möjligen om man kallar dät man knådar i surbrödegen och limpdegen den andra morgonen för att stöpa lite i sänder (dajgvatten eller dajgmjölk) mjölkdeg; till vitt bröd tillsattes salt när man satte degen, Ja till limpa kunde man lägga i helften jäst på kvällen och andra hälften på morgonen. Någon deg mäd jäst bara i mitten vet jag ej om. Att arbeta om degen kallades att (älträ upp daigen) Surbrödet som förr bakades till jul kallades grannbröd sattes, vid fyratiden, knådades vid niotiden på kvällen och 6 på morgonen sen bakades dät upp vid tiotiden sattes in halv elva och skulle stå inne två timmar. / V kp Att slå julbrödet var kargöra, då förr bakades en tjugo bröd på en gång nu brukar vi baka sex men förr var ochså hushållen på en tio tolv personer nu på fyra och fem på bondgårdar, Här användes samma mjöl att (knäda) i degen som den var hopsatt mäd. Förr knådades vetebrödegen endast mäd händerna något redskap se föregående. Degen för litet arbetad (knuttru eller knölu) mjölet svällar de (stupa äut si) Degen stadig (lagum fastar); (Sedi är groi) (daigen bluttnar) De är ducktut va daigen jäsar) ellar (daigen är traugjästar) Förr i gamla tider användes mäst hemjäst som blev under i drickkaren när drickat var slut dätta användes till bakning. Här på Gotland fans ju ingen prässjäst för i tiden utan de gick från gård till gård och bad om jäst, denna förvarades mellan varje bryggning i en kruka (jästkräuku) mäd dricka över, fick den stå utan dricka blev den ful, men faktum var att drickat skulle ges mäd hemjäst; om man gav drickat som vi kallar när vi lägger jäst i kärlet, / V kp mäd prässjäst, dugde ej dänna jäst till bakning vi har ännu en granne som har sådan jäst till sitt dricka och använder dät till brödbakning så nog är Närborna långt efter i tiden. Denna jäst provades på så sätt att man tog jäst socker och mjöl dänna jäst är flytande, och rörde ihop i en (spilkum) till en tunn deg om denna (påised upp si) var jästen god. Bröd som är ofulkomligt jäst se kp III Sammalet rågbröd var syrat även siktat rågbröd, limpa var syrlig. Osyrat var (fäjnkakå u gråvkakå) (Daigtrugä) fick alldrig göras rent annat än skrapas mäd kniv. hade man vatten i, gick syrningen ur; i ett nytt (daigtrug) fick man först slå i ätika för att få dät surt ändock blev bröden ej bra förrän tråget blev begagnat en två tre gångar så dät blev ricktigt (ginumsäurt); dän andra morgonen efter degen sattes var den sur. Man hade degen vanligen i köket i närheten av spisen. degen gjordes se föregående, Om brödet fick stå länge i svag ugn kalladäs dät (ugnssugä) / V kp Några särskilda namn på halvjäst eller heljäst vet jag ej. Deg från föregående deg (säurbullä), av surbulle kunde ochså bli surbröd i mindre skala; dänna bulle kunde ligga i degbunken till nästa gong, sådan deg begagnades icke i dessa trakter förr. Ordet jäst var (haimjäst ellar prässjäst) driksjäst se föregående; dän jäst som flöt upp vid jäsningen användes endast i nödfall enär den var sämre i jäsförmåga, när prässjästen kom till mins jag ej män dät var nog på 1880 eller 70 talet. Om midsommarjäst eller sjöskum vet jag intet Att onda makter kunde skämma jästen vet jag ej, män om dät kom någon fremmande person under bakningen tillfrågades hon eller han om de hade (brötäur) mäd sig, blev brödät eller kakan inte bra fick personen skulden. Kors över brödegen göres ännu i dag män dätta för att se när degen börjar jäsa, försiktighetsmått vid jästlåning hör nog mycket gamla tider till. Om jäsningen förebåda årets skörd vet jag ej men här som alla förr voro fiskare skulle en brödkant av julbrödät gömmas att ta mäd till strand dät bådade fiskelycka. till strand menas första gången på våren ut på fiske i mars eller april / VI kp Brödämnets behandling före gräddningen. Här benämdes, bak upp bullar, baka upp bröden. Hur bakningen tillgott på bageri vet jag inget om men i bondehem. Då ugnen var nästan halvbrunnen skulle först bullarna bakas upp, först de flätade, emedan de behövde längre jästid, sen de runda som jäste lite fortare, sen strökakor och sämblor, sist surbröden, vanligen var dät två som rullade upp bullarna, var de skickliga kunde båda lägga (fletnä) bullar män var dät en mera okunnig fick denna rulla före, degen skulle rullas tils den blev blank för dä blev bullarna finast, strökakan var vanligen flätad av tre längdar hopsatt till en rund ring, så ströddes socker på men strökaka var inte vardagsmat, (långar) eller (sämblar) rullades bara ut. Av surbrödegen tog man upp mäd brödspaden till en tre bröd på en gång som rullades till en längd som delades i tre delar så tog man varje del och rullade mäd kvick grepp för att de ej skulle fastna vid bordät till en sockertoppformad pyramid / VI kp som plattades till mäd handen och sattes på (grisselbredä) vanligen skötte två bakningen och den tredje ugnen, vanligen en gammal van bondmora någon särskild benämning på dem som bakade var dät ej utom till kalas, då var dät kokarmor som (skåjted lajdningi) skötte ledningen , Att baka ut degen, dät samma som att baka upp den, sades här, att rulla degen mäd händerna till önskade kakor, någon uppvridning av degen gjordes inte här Formningen kallades endast, uppbakning, ett stycke deg till uppbakning ett (ältastyckä) som först skulle ältras innan dät bakades upp. Man rullade en lång rulle, därav skar man bitar, handen kände så väl hur stor biten till varje bulle skulle vara. Några andra utryck för dätta arbete fans ej. Hur man rullade se föregåend. De bakande hade vanligen sin plats på var sin sida om bordät, man kunde sitta, män bakade på bordät, verktygen en kniv, en rulle, sporr, eller mått. Till utkavling var strökakor, ströbullar, (smakakå) män i gamla tider kavlades ej så mycket som nu. / VI kp Kavling av kakor. Man tog ett degstycke och kavlade dät först ifrån sig sedan åt sig, så åt vardera sidor, sen vände (snod) man dät, så samma igen, tills dät blev (lagum tunt); av kringeldegen gjorde man sen som jag ritat av i kp tre kringlar, ringar, baugar, krampsnosar, svänglar m. m. man kunde även av små degstycken mäd händerna rulla ut de olika figurerna och doppa den i socker och sen sätta dem på plåtar (bullpannor) Några olika kavlar fans ej. De finare kakorna jordes små men de grövre större alla kakor bullar och småbröd av vete sattes på bullpannor. Nästa fråga om frusen eller ofrusen säd är nog ej skriven av någon som känner till säd för dät skadar väl ej säden om den är frusen. Av god säd sattes degen lösare än av grodd säd, av grodd säd moste degen vara så hård som möjligt, ändå så (flattnäd bröä äut); mjölet till uppbakning kallades (uppbakningsmjöl) Man använde alldrig klimjöl till uppbakning för då blev kakan (gråvknuttru) den skulle vara (fäjn u slet); (ordspråk snålhet mäd gubben fans ej. / VI kp Särskild undantagare vet jag ej om dät menas (spanmålsgubbe) eller någon vid bordet). Men kakan lossades från bordet mäd en kniv. Naggbröd och pikkbröd bakades ej i dessa trakter utan stora runda släta bröd på två tre kilo, vägde surbröden som i forna tider var Gotlänningens nationalrätt, om mårnarna fick de en skiva (ä skäivå) bröd mäd bränvin på. Vad man gjorde finesser på kakorna mäd var en sporr man krusade dem mäd ena ändan av sporren. Mått användes här endast till småbröd (småkakå) dät som kom utanför när man måttade av rullades om på nytt tills biten blev så liten att man bakade ut den til en (krumbukt) kallad smakbiten. Kakor mäd hål bakades ej här. När man satte bröden på (ugnsskuru) tog man en handflata på var sida om brödet och satte dät (pa skuru) sen fick den som skötte (skåited skuru) lämpa in brödet i ugnen och ställa dät på ärlen, samma mäd limpan, den låg i träbunkar i mjölat kläde till jäsning, dessa vändes upp och ned på skuran och tvättades över mäd vatten eller dricka förän de sattes in. / VI kp Kavlade större kakor brukades ej här, utan som jag nämt i kp III bakades surbröd, limpor, sämlor bullar och strökakor alla stäldes att jäsa efter uppbakningen , utom surbröden vilka sattes på brödbrädan, där de tvättades och sattes i ugnen; limporna bullar och sämlor fick jäsa färdigt innan de sattes i ugnen se, föregående, bröden voro enkla under jäsningen. Av dät man skrapade ur brötråget (skrapdaigen) jordes (skrapbullen) som användes att ge hästarna (russi) på vintern när kararna (kåjrd på hajd) körde i skogen efter ved och på sommaren att ta (fatt russi mej) när de gick ute på bete. ”Lever” har jag aldrig hört talas om här, limpor har jag beskrivit förut, naggning av kakor har aldrig förekommit här, till jäsning sattes bullarna i en säng, hade pannorna höga kantar sattes de över varandra, en på längden denandra däröver på tvären mäd en duk på varje panna tills dät blev en hög, sen sveptes / VI kp en fillt omkring dem tills de blev färdiga att sättas i ugnen. Här sopades inga kakor utan de tvättades mäd vatten eller dricka, dem som var mjöliga förstås. Inga sporrningar och inga brytningar av brödet användes här endast kniven att skära av skivor (bröskäivor) mäd. Ja till jul kunde man nog måla julgrisar och gubbar mäd röd karamellferg eller semlor mäd socker eller sirap och vatten en hönsfjäder användes ofta när man (nudlade) bakade småbröd och (sträjked pa dum) ofta mäd gredde och doppade dem i socker och kanel. limpor och bröd tvättade man mäd handen, ingen smörjning förekom. / VII kp Ordet bakning kunde ej användas om gräddningen. Om greddning av surbröd se kp III (um ti grislä dum), efter grislingen sattes bröden (pa ugnsskuru) och fördes längst in i ugnen, först de stora bröden sen bullar och sämlor på plåtar (bullpannor) Surbröden skulle stå i ugnen i två timmar, limpor en timme, dessa provades ej mäd sticka utan var då färdiga om ugnen var ordäntligt varm, surbröden behövde ej stå och jäsa utan sattes in i ugnen omedelbart efter uppbakningen de fingo så jäsa i ugnen och togos försiktigt ut mäd (ugnskuru) om ugnen var ojämt varm fick man ibland (jämk läjt pa dum) flytta på dem. Sämlor provade man mäd sticka eller knackade i botten, dät hördes (pa jaudä um di var färdu); om eldning under pågående gräddning se kp III Om man gräddade tjocka eller tunnare bröd på en gong, togs först de stora och tjockare, sen de tunnare, sen efter annat bröd var färdigt sattes avkokar in, Gotlands kaffesurrogat / VII kp Provgräddning (provbullä ella hastakakå), tunnare brödsortar begagnades ej här på Gotland av grovt bröd, endast av småbröd och avkokar, som första gongen endast blev styva, sen fick de ligga till nästa bakning, då de på nytt sattes in efter dät andra brödet var färdigt, och ännu en tredje gong kunde man få förfara på samma sätt innan de blev i ferg som rostat kaffe. Någon luft mellan kakan och ärlen viste jag ej var nödvändig; sno dem fick man nog ibland göra; avkokan vändes andra sidan upp vid nästa gräddning; (tväjbakå) kallade vi surbröd som när dät stått inne en timme lade två bröd på sig, sen fick de stå kvar till nästa morgon sådant bröd blev hårt men sött och (ugnssugä) utmerkt gott, barnen åt dät utan smör som de nu äter sviskon (sväskar). Antingen tog man bröden från ett bräde och satte dem på skuru eller om dät var limpor lagda i bunke i bakduk, vände man upp och ned på bunken över skuru, / VII kap tvättade dem vackert mäd handen så att allt mjöl de hade kring sig för att ej fastna vid dunken blev vått. Var ugnen stor kunde den rymma tjugu stora bröd dätta kallades (fystumgange)n) så en (umgang) bullar å sämlor (andrä umgangen); för bullar och sämlor var ingen bestämd tid utan man såg när de var färdiga, (tväibakå) se föregående. Limpor och bröd gräddades alla på en gong och sattes direkt på ärlen. Jag mins ej annat än att luckan som var hemsmidd stängdes män var ej fullkomligt tät utan man moste stoppa (stupp i millum a vat paså) den moste vätas för att ej brännas upp, sämlor provade man mäd sticka; vetesämlorna torkades alltid till skorpor, man skar först tjock (skäivor) som sen delades mitt i tu och sattes på bullpannor mäd skorpan neråt; när allt var färdigbakt sattes de in och fick stå kvar tills de kändes hårda. Brödät jäser upp si (bröä gar till vädas) om bröd som faller ner (flatkakå); att dät bådar dödsfall sades ej här / VII kp Brödät är hårdbakt eller lenbakt, brödät är (hainut daigut eller flintut) dessa ord användes om mjukt bröd; (bröä har raiv si) någon fara för om pojkar åt sådant bröd var dät ej här. Bränt bröd (bröä är svidä kulsvart) Om någon kom under dät man bakade skulle de ha en smakbulle om den ändå var varm, smakbröd till grannar begagnades ej här, män de kan (bläj skrapdagar ettar kakdagar) sades här, Barnen fingo vanligen själva baka små bullar och kakor åt sig själva och även till Far mor systar u bror. / VIII kp Surbröd och limpor plaserades i en säng på en dyna (a däundöinå) på vilken var utbrett ett rent kläde de lades med undersidan upp för (, di skudd sla si) de skulle bli mjuka i (skorpu) för man ått i gamla tider alltid upp skorpan mäd om den ändå var mörk, ett kläde skulle ochså läggas över. Surbröd å limpor tvättades alltid över mäd vatten eller dricka strax de kom ur ugnen. Några mjölade bröd sattes alldrig i ugn här, utom avkokar annars tvättades de mjölade bröden innan de sattes in. Nästa fråga gäller ej här Skrapade bort dät brända från brödet gjorde man. Nästa frågor som gäller tunnbröd hör ej hit. Om man räknade bröd eller bullar var dät tio st sade man en (halsti bullar.) På en dag bakades ofta en surbrödeg fämton st. en grovkakdeg åtta st. en sämbeldeg åtta st en bulldeg på en sjutti bullar män därav vanligen ochså en strökaka att (bjaud främnes pa) farligt att räkna ogreddat bröd ansågs ej men man skulle ej säga att bullar blev vackra utan de blev (skapli) / VIII kp Nästa frågor om tunbröds torkning och förvaring hör ej till Gotlänsk sed, åtminstone ej i dässa trakter. En brödhäck för surbröd och limpor som hängde på vinden (pa luftä) fans dät ännu när jag kom hit för 40 år sen jag skall här nedan rita upp den, men de kunde ochså förvaras i en kista i källaren (brökistu); mäd skrock menades här (gäiskaräj); bullarna förvarades i (sänningkorgen), de större på bröhäcken mäd en duk över. Brödät sattes på bordet i (brökorgar) eller (ståltrådkarottar). brödhäcken bands mäd ett rep (tug) fast i taket i (handbalkar) [Illustration.] / IX kp Benämningen vardagsbröd var surbröd grovkaka och runda bullar, benämningar (rygbrö, vaiteskakå, kånnbullar); bröd av ojäst deg vet jag ej annat än goråd som bakas i (goråsjan) Tillfällighets bröd man rörde en ganska tunn deg och slog den i (pankakspannu) bakade den över sakta äld (pa träifotän i stäuspäisän); grädade man en kaka framför den brinnande brasan kallades den (lorkaku); bröd i aska (hyrn) eller panna kallades (hastakakå); här bakades sk. Kvickbullar; man tog av den jästa bulldegen mäd vänster hand en topp och skar av mäd höger hand en degklick, som man doppade i socker och satte på plåten, som genast sattes i ugnen, så gör jag ännu i dag om jag blir kaklös innan bullarna blir jästa. Bröd bakat på sten i kålblad eller rullat om en käpp vet jag ej, ej helre deg på husväggar eller ojäst kornbröd tunnbröd ej förekommit; bröd av jäst deg se kp V Bröd i tunna kakor ej här. Mjuka bröd se även kp V av sämlor gjorde man skorpor, även av bullar, mäd en skåra i mitten så de var lätta att bryta. / IX kp Kavring ej här. Namn på högtidsbröd julbröd grannbrö (gibortskakå) sänningbullar till bröllop, begravning, och (bansöl) grannbröd i (Jaulhälgi) gibortskakå att ge fremmande som kom. Limpa till kalasbröd till alla kalas och hälgar samt sämlor mäd pomerans till skorpor till alla kalas, dänna fråga är besvarad förut. Till jul sjärnor å julkusar. Kryddbullar, bullar mäd kardemumma, fladen en stor flat kaka mäd socker på. (fladu) Julbröd: var sin stor safransbulle mäd russin i och en flätäd krans åvanpå; se blad 50: gamla Gotlänska brödsortar . En brödkant skulle sparas att ha mäd på fiske första natten på sjön. För barnens del bakades gubbar, gummor, grisar, bockar av pepparkaksdeg sådana hängdes även på julgranen. Lussekattar . kroppkakar dagen före fettisdag. Bröllopskakor se kp II; vid begravning sorgkaramellar av svart och vitt papper mäd en vers på skulle vara till supen, tårta fans ej här i gamla tider. förlåt jag kommer efter. Till bröllop bakades såkalad brudbullar mindre flätade bullar som bruden hade / IX kp i ett knyte att dela ut på kyrkogården till alla som kommit för att se brud; även röda äpplen hade hon i knytet; ibland fick även tärnorna ha knyten och jälpa till, men de fans dem som var (slundu), när de först fått av bruden sprang de bakom och kom till en av tärnar kallade (bräudpäjkar) och fick där mäd. Mågbröd kallades här (fräjarbrö); småbröd (smakakå) var ej så gott om i min barndom, visserligen några smörbakelse och jortronbakelsen, men annars var dät gorån och de sorter som bakades av kringeldegen som jag täcknat av, när småbrödät i större skala kom till är väl ej förrän på 1900 talet i mindre på 1850 talet att baka småbröd kallades av gammalt att (nuddla) Sötstöpt bröd ej förekommet, småbröd mäd sylt eller mos emellan lade man två på varandra man kunde ochså vika upp kanten över moset, bröd mäd äpplen i kallad äppelkaka bakades på hösten. Här bakades förr av grovkak deg en kaka mäd fläsk i kallad (postajå) även av surbröd bakades postajor mäd fläsk i ibland även salta (toskboddar) torskhuven i. Gotland var fattigt i gamla tider / IX kp Bröd mäd blod som spad kallades palltbröd eller (palt) därtill användes svinblod, den späddes mäd en tredjedel vatten, sammalet rågmjöl användes till degen, ej potatis, paltbrödeg, ingen jäst tillsattes. Här kokades palten i vatten, degen var hård, man doppade händerna i vatten och tog en degklick rätt stor och formade dän till en avlång bulle som lades i kokande lätt saltat vatten; de skulle koka i två timmar, sen använ des dät uppstekt i flott att äta till kött eller stuvade man den i mjölk och flott skuret i småbitar sådant användes ännu här en läcker rätt. Här användes även blodet och rågmjöl till blodkorv (pyls) men de skulle vara (fättaugå äj) små klipta isterbitar, och kryddor, mirjam, sirap och kryddpeppar; pylsen åtts varm när den kom ur grytan mäd lingonsylt till utmerkt gott. I förra värdskriget åts paltbröd till kaffe, åtminstone militären fick äta dät, när de kom in på kaffe, när bröd saknades. / X kp Mäd brödtur menades att bröden och bullarna blev bra jästa och fina. (Jästi jär förgärd) sades när dät ej ville jäsa korstäcken över degen ansågs som bot mot onda makter. om trolldom vet jag ej. om karars och pojkar bakning vet jag ej, inte hälre karaktärsegenskaper, men att om en flicka ej kunde slå ungnskvasten rätt på skaft blev hon inte gift; allt dät här kallar vi (gäirk ellar gäiskaräi) därom vet jag ej mycket, men korna skulle, när de kalvade, ha (ajn skäivå brö u täu salt strömmingar) rästen får jag gå förbi XI kp Talesätt och liknelser. När barnen fälde sina tänder skulle de kasta tanden i spisen och säga tack för en go kaktan [strecket inom hakparentes] (Gud gi mi en go brötan) [strecket inom hakparentes] fisk och brö gör kinden rö; ”brödsvullen” sägs om en lat person som äter mycket bröd. Dät är inte värt att kasta jästen efter i ugnen sägs när man glömt något; ja (jär så brösugi) sägs när man är hungrig. / XI kp Gåtor om brödät. Kan ni säga mig vad dät är för en gås som alldrig går i skock och kacklar ej hellre samlar föda åt sina ungar hon är nära släkt mäd åkerns guldax och ladugårdens bölande ko och friska barn tycker alldrig att den blir stor nog. svar. Smörgåsen. ordstäv, ha rent mjöl i påsen, kaka söker maka, här ska bläi andrä bullar av, (sma smular jär u brö) (bättar ätt halft brö pa land än ett hajlt pa sjöen) bättre brölös än rådlös; de är andra bullar än bagarn bakar, sägs nar något går bra och överträffar andra. eller dät skall bli andra bullar än bagarn bakar, sägs om man är arg på någon och vill hämnas på något vis. I dag kan ja int säj smör pa brö u i går kund ja säj Låjst körkå ginum urt u ka(kå) sa drängen när brödskivan var för tunn / Denna är ritad efter en bulle som jag bakat nu till jul för att visa min sonhustru [Illustration.] En säningbulle avritad! Lägderna i bullen går efter strecken. Minst så stora var de, förr. / Gamla Gotlänska brödsortar [Illustrationer.] Surbröd eller Limpa (Säurbrö) Sämla vit eller grov lika (gråvkakå) rund bulle (runta) (bullä) flätad bulle (fletin bullä) (flet’n) såkallad herre såkallad snäckå kusar eller julkusar Julbulle mäd russin pepparkakor (pipakakor) [strecket inom hakparentes] kringlar. ringar. baugar. krampnosar. svänglar. lyckar. alla doppade i socker utom kringlan. julkrans av safran goråd. bakas mäd järn avkokå. eller kaffesurogat goråjärn (skiftkakå) skiftkaka i bröllop / När, Gotland Magda Thomsson (ULMA 19244)
Mjölkhushållning
Mjölkhushållning I. Olika slag av mjölk. Vad som här kommer att meddelas om mjölkhushållning grundar sig på minnen från min barndom på 1890-talet. Något av de första åren på 1900-talet inköpte min far en handseparator (det gjorde man allmänt här i bygden på den tiden) och sedan blev mjölkhushållningen i någon mån annorlunda. Mjölk: Någon annan allmän benämning på mjölk fanns ej. Inom Atlingbo socken förekom icke användning av någon annan mjölk än komjölk, men på andra håll fanns det folk som höll sig med getter och använde deras mjölk. Av här kringliggande socknar fanns det getter i Träkumla och Mästerby. Mjölk användes naturligtvis till uppfödning av kalvar och smågrisar, kanske också i mån av tillgång till äldre svin men icke till vuxen storboskap. Att man använde den till andra ändamål än födoämnen kan jag icke komma ihåg. Någon borthällning förekom icke såvida den på något sätt kunde användas. Den tidens människor v nog visste nog att vara på gudsgåvorna. / Spenvarm mjölk kallades för ”nöimjölki mjölk”, och det även efter det den svalnat. Någon särskild traktering därmed förekom icke. Om matbordet av någon anledning skulle vara lite bättre än vanligt såsom vid slåtteröl, tröskning, helger o.s.v. bjöds det på sötmjölk till gröt och kräm, men vid bröllopsmiddagar förekom den ej, där var ”svärkensäupu” obligatorisk. Vid kvällsmaten förekom den till smörgås eller gröt. Silsup eller något motsvarande ord fanns icke. Ordet sötmjölk som sammanhängande ord använde man icke. Man kunde tala om söt mjölk eller säga ”mjölki är söt”, men man sade icke sötmjölk. Icke heller kände man till orden oskummad och skummad mjölk. Så länge grädden var kvar var ”mjölki oavgräddi”. Att skumma av grädden kallades att ”gräddi av mjölki” och skummjölken kallades för ”avgräddi” eller ännu vanligare ”avtagi mjölk”. Hinna på kokt mjölk kallades för ”skinn” (hårt k-ljud). Grädde hade ingen annan benämning än grädde. Ordet fil förekom endast i sammansättningen filbunke. Mjölk fick stå och surna med grädden på. När den blivit stadig ”skyr” vispades den ihop tillsamman med strösocker och kryddades med malen kanel och ingefära. Det var filbunke, och så kallas den för övrigt än i dag. / Att ”mjölki skärd si” sade man om den, när den i uppvärmt tillstånd bildade små ostknölar. Det hände när man kokade mjölk som inte var fullkomligt söt. Mager mjölk kallade man väl ibland för blå mjölk. Självsur mjölk: När den var helt litet sur så att man nätt och jämnt kunde smaka det, sade man att ”ha var bridi” (vriden). Var den ordentligt sur, men ännu i flytande form, var den ”blåsäur”. Hade den övergått i fast form, så pass mycket som mjölk kan göra det på egen hand, var det ”skyr”. Hade den bildat klumpar av ostämne, ”hadd ha ust si”, och då ansågs den icke vara tjänlig till människoföda. Blåsur mjölk var det icke heller många som kunde förtära, men ”skyren” hade man i regel ingenting emot, och något uttryck för leda vid den fanns icke. Hur man tillredde filbunke har jag redan berättat, men även ”skyr” av ”avtagi” mjölk förtärdes. I mitt föräldrahem brukade vi blanda den med ”avtagi” söt mjölk. Om den blev alltför gammal och ettersur fick den gå till svinföda. Någon metod att bereda tätmjölk var icke känd här i trakten. Tätörten växer här men har aldrig använts till någonting. / II Maträtter i vilka mjölk ingick som beståndsdel. Som förut nämnts förtärdes sötmjölk till gröt och kräm. Bröd och ”kakä” (vetebröd) sönderskars och lades i uppkokt mjölk, men icke i kall. Något särskilt namn hade icke denna blandning. Kall gröt lades också i uppkokt mjölk. Både denna och föregående blandning åtos vanligen som morgonmål. Att medföra frusen mjölk på färder var okänt. Hur filbunken bereddes har redan beskrivits. Någon särskild benämning på gammal sur fil fanns icke, men den tunna, sura vätska som avskiljer sig från skyren kallades för ”glägg”. Genom tillsättning av löpämne bereddes en sorts ost som kryddades med salt och kummin och åts färsk. Den kallades för ”nävust”. Det var den enda maträtt som bereddes med tillsats av löpämne utom riktig ost förstås, och det var nog vanligt att man vid ostberedning tog en del av ostmassan och därav beredde en sådan ost. Av råmjölk tillreddes ”ustmjölk” (ostmjölk) ”kräukust” (krukost) och såvitt jag minns rätt även råmjölkspannkaka. ”Ustmjölki” tillreddes så att vanlig mjölk fick koka upp, varefter man tillsatte lagom / med råmjölk så att mjölken blandades med små ostklumpar. Hällde man i för mycket råmjölk kunde anrättningen bli fördärvad. Krukost var ungefär detsamma som kalvdans. Blandningen av vanlig mjölk och råmjölk hälldes i en kruka som sattes ned i en gryta med kokande vatten. Det hela fick koka tills blandningen stelnat och var färdig. Om råmjölkspannkakans tillagning vet jag ingenting. Några sådana rätter som småsost eller grynost förekommo icke och icke heller några rätter av uppkokt självsur mjölk. Någon tillverkning av messmör har icke förekommit i denna trakt. Ölost och ölsupa voro okända rätter i mitt hem, men ”drickäupä” kokade mor ibland. Hur mycket mjölk som användes i den kan jag icke säga, jag tror icke att det var mer än som behövdes till ”paklappningi” (avredningen). Det var vanligt att man skar ”bröt u kakbitar u läggd ei dricksäupu”. Grädde som var avsedd till smörberedning brukade icke förtäras eller användas till någon maträtt. Av rätter som tillreddes av mjölk och mjöl kan jag icke minnas andra än ”sletvälling u vaitmjölsgråit” (slätvälling och vetemjölsgröt). Det fanns också något som kallades för ”stänkvälling” / vars avredning stänktes i den kokande mjölken med en visp och bildade små klimpar eller korn i den färdiga vällingen. Till dessa rätter begagnades alltid vetemjöl. Några särskilda tillfällen för dessa rätters förtäring förekom icke. Det var vanlig vardagsmat. Någon maträtt av grädde och mjöl fanns icke. Däremot brukade man slå ”avtagi” mjölk och vatten tillsamovan och använda denna blandning till dryck. Den kallades ”mjölkvatten” och användes ganska mycket sommartid till omväxling med den sura svagdrickan. III Mjölkens förvaring. I mitt hem förvarades mjölken i ett särskilt rum i källaren, vilken var en fristående byggnad. Rummet kallades ”mjölkbodi”, hade egen ingång och ett tämligen stort fönster. Det hade ingen dörrförbindelse med själva källarrummet. På två av väggarna fanns det trähyllor. Några särskilda skåp eller andra anordningar funnos icke. Vid mjölkningen användes bleckhinkar, och de kallades helt enkelt mjölkspann. Vid mjölkens uppsilning användes sil, och den första sil jag minnes var av bleckplåt med uppslagna hål i botten. I andra hushåll hade man / redan då silar med vanlig silduk i mässing. Mjölken silades upp i bleckkärl; dels i låga vida bunkar, dels i höga och mera rymliga som kallades cylindrar. Man silade aldrig upp mjölken i träkärl. Vid skumningen användes vanlig gräddsked och grädden samlades i ett fat eller en ”cylinder”, medan skummjölken fick stå kvar i det kärl där hon befann sig. Varken mjölk eller grädde förvarades i träkärl. Mjölkkärlen diskades på vanligt sätt och denna procedur hade inget särskilt namn. Träkärl lär ha använts längre tillbaka. IV. Beredning av smör. Smör hade ingen annan allmän benämning. Med kärna (kännä) menades, kan man säga, både hela redskapet och enbart själva kärlet. Det senare var gjort som ett vanligt laggkärl, högt och smalt och avsmalnande uppåt. Den övre bottnen var löstagbar och, om jag minns rätt, omgiven med en krans av korta stävar som voro avpassade att skjuta ned i kärlet så att det hela blev tätt och satt stadigt. Den hade naturligtvis ett hål för kärnstaken. Att ”kännu” skulle bestått av en urhålkad trästam finns det inget minne av. Storleken på kärnorna varierade nog i någon mån men inte så mycket. Något hål på kärnholken fanns inte. Kärnstaven kallades för ”kännstaken”. Den nedre delen bestod av en cirkel- / rund träskiva med en krans av tämligen stora hål kring ytterkanten. Tyvärr kan jag inte teckna, och någon stake att fotografera finnes icke. Hur skivan fästades vid staken vet jag inte; förmodligen med ”blaigare” (tunna träkilar) på vanligt sätt. Under kärnandet stor man vanligen i köket, men under sommaren även gärna ute på gården. På de gamla stötkärnorna funnos inga mekaniska anordningar. Att man vispade ihop smör var ingenting ovanligt. Det gjorde man när gräddmängden var för liten för att hälla i kärnan. Vispningen fick man utföra som man ville. Några särskilda meningar om orsakerna till en kärnings misslyckande funnos väl knappast, annat än att grädden antingen varit för varm eller för kall. Någon sorts vidskepelse i form av tecken eller annat i samband med kärningen förekom ej i mitt hem, icke heller några särskilda anstalter med kärnan om den ej ville ge smör. Grädden uppvärmdes på så sätt att man satte gräddkärlet i kokade vatten och passade den sedan med en termometer så att den fick den rätta graden. Om sommaren när den var för varm hängdes gräddkärlet i brunnen för att svalna eller ställdes i en balja med vatten vari man lagt isbitar. Det var ganska vanligt här i socknen vid sekelskiftet att man tog upp is om vintrarna för att / ha till mjölkens och smörets behandling om somrarna. Min syster säger att man ställde ”cylindrarna” med nysilad mjölk i isvatten för att grädden fortare och bättre skulle skilja sig från mjölken. Detta hade jag glömt bort. Bruket att ta upp is om vintrarna övergavs emellertid så småningom, sedan först handseparatorerna och sedan mejeriet kommo till och gjorde isvatten till mjölken överflödigt. Några särskilda benämningar på grädden under kärningens olika stadier fanns ej, men de små smörkorn som bildas i grädden efter en stunds kärning kallades ”smörgnuttar”, och när de började uppträda i större mängd sade man att ”de börjar smöra si”. Någon bortbjudning av kärngrädde förekom ej, och ordet flötgås är okänt. Kärnmjölken förtärdes gärna när den var färsk. Vad som ej gick åt till förtäring fick svinen. Ja, man brukade efter kärningen skölja smöret i friskt vatten. Sedan vattnet hällts bort knådade man i salt (knåda heter på gotländska ”knädä”). Var det en ordentlig husmor som hade hand om det, fick smöret sedan stå några timmar tills saltet hunnit smälta ordentligt, och sedan knådades det ännu en gång för att få saltet jämnt fördelat och få bort överflödigt vatten. Smörtråg (smörtrug) av trä var nog ganska vanliga, och vid bearbetningen av smöret använde man en träslev (smörslaiv). Att skänka bort smakbitar av nykärnat smör / brukades ej, men husets folk fick gärna en ”kännsmörgås” om de så behagade. I mitt hem fanns ingen smörbytta av trä. Smöret formades i rektangulära bitar, men det fanns också dem som formade det som en toppig bulle. Smöraskar att ha smör i på färder hade funnits, men hade nog redan vid den tiden för det mesta kommit ur bruk. En sådan ask hade på något sätt blivit antagen till kassaskrin för Atlingbo kommunalkassas kontanter och innehar ännu i denna dag samma hedrande befattning. Sålde smör ifrån socknen gjorde man. Före Klinte - Roma järnvägs tillkomst sålde man nog det mesta smöret i Wisby. Lanthandeln var inte så utvecklad på den tiden och man körde ofta ”till stan”. Smöret vägdes då ännu ofta i marker, och bitarna uppvägdes hemma och inlindades i linnelappar, eftersom man ännu icke kände till smörpapper. Vid högtidliga tillfällen såsom bröllop, begravningar och andra festligheter var det nog vanligt att smöret formades till figurer, men att dessa skulpturverk i smör hade någon gemensam benämning kan jag icke komma ihåg. Vad redskap som användes vid detta arbete har jag föga reda på. Det enda jag vet är att min mor hade en refflad smörslev som hon använde när det skulle vara lite finare än till vardags. Att sätta julljuset i smöret var okänd sed. / V. Beredning av ost. Ost. (gotl. ust) Någon annan benämning fanns ej. De mjuka ostslagen ha redan omnämnts. Ordet ”ust” ingick icke i namnet på något bakverk. Utom de först omnämnda som voro avsedda att förtära färska hade man egentligen endast en ostsort avsedd för längre tids mognad innan den förtärdes. Skillnaden bestod endast i fetthalten; det kunde vara helfet, halvfet, eller skummjölksost. Några ostar inmängda med ostämne från tidigare ystning funnos icke, icke heller parvis tillverkade ostar. Någon getost kunde naturligtvis icke tillverkas eftersom inga getter fanns, men ost av oskummad mjölk gjorde man. Sådan ost var nog den vanligaste. Den vanligaste ostformen var en ”ustbänd” av plåt, med lösa bottnar. Jag har letat reda på vår gamla. Den är tydligen gjord av ett gammalt mjölkspann, mäter 22 cm. i diameter och 14 cm. i sidhöjd. I sidan äro hål upptagna för vasslans avrinning. Hur stora ”ustbändar” man hade i andra hushåll kan jag inte uttala mig om. Ostlöpe kallades för ”vinnstar” vilket samtidigt var namnet på löpmagen / hos kalvar. Tillredningen skedde på följande sätt: En kalv som skulle slaktas utfodrades ungefär en halvtimme före hädanfärden med sötmjölk. Vid slaktningen tillvaratogs löpmagen, och innehållet blandades med grädde och salt, varefter löpmagen förvarades, ibland i en burk men oftast genom upphängning. En sådan upphängd löpmage kallades för ”vinnstarbälg”. Vid ystning togs så mycket av innehållet som var behövligt. Att göra ost var ett rätt omständligt arbete. Den för ystning avsedda mjölken uppvärmdes först i en gryta och tömdes sedan i en balja; d.v.s. det blev många grytor innan all mjölk blev uppvärmd. Sedan tog man en del av ”vinnstarbälgens” innehåll, virade in det i en linnelapp och lade det i mjölkbaljan. När det gjort vederbörlig verkan, och ”mjölki haddigat ihop”, tog man åter bort det och använde det icke mer. Så skar man ett kors i ostmassan så att den delades i fyra delar. Det var för att ystningen skulle dra sig ned till botten. I ”ustbänden” lades ett rent ”ustkledä” och sedan började man ösa ostmassan i bänden med ett ”dörrslag”. Den sammanpressades i bänden med händerna och saltades efterhand som den lades i. Vasslan som kallades ”glägg” östes bort efterhand som den samlade sig när upphämtningen av ostmassan skred mot djupet. Den användes till svinföda. När all ostmassa var i bänden sveptes klädet till om den, det övre locket lades på, och ovanpå / det placerades tyngder för att pressa ihop osten. Det undre locket var genomborrat med hål, så att vasslan kunde rinna bort. Efter 4 a 5 dagar i bänden togs den sammanprässade osten upp och lades vanligen till torkning i den tunna där man förvarade gårdens förråd av grovt salt. Där omsågs den ibland, vändes och skrapades och tvättades med brännvin. Efter ett par månader ansågs den färdig att förtäras, men den kunde naturligtvis bevaras längre, hur länge kan jag likväl icke uttala mig om. Några minnen av gemensam ystning i yststuga finnes icke. Någon tillverkning av messmör har icke förekommit här i trakten. Atlingbo 15/2 1948 Hugo Pettersson / Accessionsnummer: 19222 Ort: Atlingbo, Gotland Innehåll: Svar på ULMA:s frågelista 1 Mjölkhushållning 13 bl. Informant: Hugo Pettersson, 1948
Sagan om bergstrollet Hobergsgubben
Sagan om hvar bergstrollet Hobergsgubben vistades eller kanske rättare sagt bodde, förrän han flyttade till Gotland och bosatte sig i Hoberget (Hoburgen) samt orsaken till hans flyttning. I Lofta socken, Norra Tjust härad, fin- nes ett berg, som kallas "pukberget". I detta berg bodde fordom- timma, förrän kristendomen infördes i landet, ett troll, som folket kallade "puken", hvaraf berget troligen erhöll namnet: pukberget. Att bergstrollet kallades puken var därför, att han mången gång gjorde folket förargelse, isynerhet då de hade sädesstack- ar ute på åkrarna, och puken skulle göra resor till andra berg för att hälsa på där boende troll, och dessa skulle göra återvisit hos puken, ty dessa resor skedde med virfvelvindar. Då kringströddes sädesstackarna, och därför voro folket förarga- de på puken, så att då de sågo en hvirvelvind draga fram öfver fälten ropade de: "se så, nu är puken ute och reser igen!" Så kom kristendomen in i landet och kyrka byggdes i Lofta samt kyrkklockor anskaffades, och dessa klockors ljud tålde icke puken höra. Det var egentligen tre ting som puken icke kunde lida: Lofta bjällror (så kallade han kyrkklockorna), Cofre källa och Norrsjö hund. Hvad förargelse källan kunde göra honom förmäler icke sagan, hunden skällde väl på puken, hvilket var honom till förargelse. Af dessa orsaker beslöt trollet att flytta från pukberget och begaf sig i en virvelvind öfver till Gotland och bosatte sig i Hoberget. Men han lofvade att Loftaborna skulle slippa att komma in i de inre rummen i pukberget, där han kvarlämnat en mängd dyrbara skatter, hvaribland en vagn av rent guld, ty nyckeln till skattkam- maren hade han gömt under vänstra framfoten på vita märren, hvarmed antages att han menat kyrkan. Då nu i den anförda sagan nämnes att de första kyrkklock- orna i Lofta varit orsaken till bergstrollet "pukens" flykt från pukberget så kanske det kunde vara passande att här / anföra den gamla sägnen om dessa klockors gjutning och om vad som därvid tilldrog sig. Då kyrkklockor skulle anskaffas anmodades en gjutmästare i Östergötland att guta tvänne klockor till kyrkan. Gjutmäs- taren uppförde ett slags gjuteri på Mejstad (en gård i Lofta) åker och tillsade sin gesäll att påbörja arbetet och tillreda smältan, medan han reste hem, men han, mästaren, skulle återkomma då egentliga gjutningen skulle ske. Emellertid dröjde mästaren så länge att gesällen hade smältan färdig och måste börja med gjutningen. Just då han skulle börja kom en mycket fin dam till stället. Till henne sade gesällen: "Hur tror fröken att det skall gå för mig, som vågar företaga detta arbete i mästa- rens frånvaro?" Kvinnan drager då en guldring af fingret, kastar ringen i smältan och säger: "Så ren och skär mö som jag är, så rent och skärt ljud skola dessa klockor få." Sedan klockorna voro färdiga, kom äntligen mästaren, som då undersökte dem och fann deras ljud i klang och styrka så mästerligt och ovanligt att deras make knappast stod till att finna. Mästaren blef förvånad men tillika förbittrad och utropade i vredesmod: "Har du tagit brödet ifrån mig, så skall jag taga lifvet af dig!" Gesällen måste då taga till flykten men förföljdes af mästaren och upphanns nära gränsen e- mellan Lofta och Eds socknar vid en skiljeväg där gesällen blef dödad af mästaren. På platsen har bildats en stor rishög af kvistar och grenar, som gående och resande kastat dit så- som offer; detta måtte väl numera hafva upphört? Klockorna blefvo ock i klang och ljudstyrka så ovanliga, att sockenborna måste låta drilla hål på dem och däruti stöpa bly, som skul- le förtaga det starka ljudet, ty de fruktade att fientliga flottor kunde under krigstid hafva ledning af dem, emedan deras ljud hördes långt ut på hafvet. Men genom denna håldrillning blefvo klockorna förstörda, så att de när ny kyrka sedermera byggdes måste gutas om. / Omstående sägner äro afskrifna efter en i min ägo varande skrift, i hvilken de upptecknats af Folkskollärare P.G. Pettersson, Eskelhem, (död sedan 44 år tillbaka), som hört dem i sin barndom berättas af då gamla personer så, som han som 74-åring upp- tecknat dem. Sagorna insändes härmed för att täfla om pris. Högaktningsfullt Martin Jakobsson Övide, Eskelhem, Gotland.
"Jungfrubord"
"Jungfrubord" I Sundre socken ligger invid landsvägen ungefär vid Ljuves gård och ett stycke, innan man hinnern fram till själva Hoburgen, ett gan- ska stort klippblock. Om detta klippblock vet sägnen att berätta följande : En vacker mån- ljus försommarnatt satt en jungfru där på berget, och försjunken i drömmerier såg hon ut över det blånande havet. Medan hon satt där, trädde en jätte fram ur berget, och då han såg ljung- frun, upptändes han av kärlek till henne ; han grep därför ett klippblock och störtade det ned över ljungfrun, som således blev hans. Sedan dess fick klippblocket namnet "Jungfrubord" ett namn med vilket stenblocket alltjämt be- nämnes av folket i trakten, och det påstås att man ännu under månljusa nätter kan få se ljungfrun sitta där på berget. / Till Redaktionssekreteraren i Folkminnen och Folktankar Herr Waldemar Liungman! Undertecknad sänder härmed till den pristävlan, som utlysts om svenska folk- sagor, en liten gotländsk folksägen, som jag hört berättas i Sundre socken å Gotland. Visby den 14/1 1925 Högaktningsfullt Bengt Bolin. Studerande Adelsgat. 7. Visby.
Sjörå, havsfolk - Fiskaren fick besök i strandboden
Det hörde jag i Boge när jag var ung. Då hade det varit en gång en ung fiskare som hade legat nere i strandboden en sommarnatt. Som han låg där så kommer det in en naken tös och kryper hän i laven till honom, hon hade varit farligt grann. Han förstod vem det var, men det brydde han sej inte om. Hon hade varit där hos honom nästan hela natten. Men så när hon skulle ge sej iväg då hade hon sagt: "Ja, nu har jag smake kristet blod, men nu får du akte di för att äte fisk som är kokt olyckt."
Kyrkklockor - Tung klocka
Om Gothem kyrkklocka är också en sägen: de skulle flytta henne till Visby en gång. Men när de kom till Nybro backe, hade de kört sönder sju par kälkar och kört sju dragare trötta. Då måste de vända tillbaks. Och då gick det med ett par trötta dragare och ett par söndriga kälkar! Det var så starkt ljud i den klockan när hon blev uppsatt, att när hon ringde dog kalven i prästgårdskoen. Men sen kom det en rämna i klockan, och då blev det lite svagare ljud.
Bysen togs till ved
Min mormor var i sällskap med en gammal källing i skogen en gång. Och källingen hitta en sån bra stumle, bra var den att bära också, tyckte hon, så hon tog hem den och la den på vedbacken. Men när hon kom ut ur sin stuga om en stund och såg ut mot vedbacken, då fanns ingen stumle där, då rände den ute i skogen! Det var bysen själv hon hade släpat med sig hem.
Bysen var dömd att gå och hugga till domedagen
Stenströms-mor - hon hade varit hundrafemtio år nu, om hon hade levat - hon talte om för mig, att när hon gick och mjölkte i skogen - han var bara tolv år då - var där en liten sork, gråklädd och med röd stickmössa. En liten yx hade han i handen; den brukte han picka med, men han gjorde alltid bara tre pick i taget. Stenströms-mor sa till honom en gång: "Hur länge skall du gå här och hugga ved, då?" "Till domen." "Är det sant, det?" sa Stenströms-mor. "Jo du, det är det, kära barn", sa han.
Skatter - Ett grönt blad blev en silversked
Moster Kajsen i Hangreby gick till brunnen en gång och skulle hämta vatten. Då fick hon upp så mycket runda, gröna lövblader - det var ändå mitt i vintern, så hon tyckte det var bra underligt - men hon karade bort dem allihop, sånär som på ett. Och när hon kom in, var det en silversked. Det där är nog sant, för moster Kajsen det var då en sannfärdig källing.
När Bursprästen mötte pesten
Bursprästen hade varit körandes i Stånga på någon förrättning, och på hemvägen därifrån mötte han på Tällungsbackar en karl som inte hade något huvud och som bar på en skoffel och en kvast. Då stannade prästen och frågade honom i Guds namn vad han var för någon. "Jag är pesten", sa den huvudlöse, "och skall till Stånga." I den socknen dödde de ut allihop, sånär som på tre stycken, och de hade legat på knä i kyrkdörren och bett att Gud skulle förskona dem. På Lye kyrkogård skall det finnas en pestgrav, där nio stycken från Bjerges i Lye ligger begravna. Endast drängen på gården överlevde, som det troddes för att han druckit sej halvrusig för varenda dag under hela tiden pesten gick.
Takstainar i Lärbro
Fordom var en Man vid Takstens i Lärbro Socken på Gottland, en mäktig Höfdinge, »Takstainar i Lärbro», som der hade så mycket att säga så att ingen tordes göra honom emot. När Presten eller d. v. Munken i Församlingen skulle förrätta allmänna Gudstj ensten, [måste] alltid klockaren förut efterfråga om Takstainar var kommen till kyrkan; men församlingen måste oftast vänta på honom. Engång hände det sig att Takstainar dröjde långt på aftonen, hvaröfver folket begynte knorra emot Prästen, att han borde göra sitt embete. Men Munken vågade ej göra något mot Takstainars vilja eller då han var borta. När nu Munken ändtligen var på predikstolen, kom Takstainar till kyrkan och hör Munken predika, hvarpå han gick in i Preststugan för att vänta Munkens ditkomst. När nu Munken kom dit in, mötte Takstainar honom med bannor och ovett, emedan han gjort honom denna skymf och brutit sitt kontrakt. Medan de nu ordväxlade, kommo Munkens drängar in med hugg och slag, att blodet stod öfver väggar och tak efter Takstainar, som sedan alldrig gick ut: ändtligen togo de lifvet af honom. — Sedan ryktet var utgått i mång land att denne store Hjelten var slagen, kom mycket främmande och förnämt folk att bese bloden och om allt var sant, hvilket lände Munken till stor omkostnad, emedan han måtte panela stugan, på det att blodet ej skulle synas. När nu Takstainar med process skulle begrafvas uti Roma kloster med stor heder, kördes han på en vagn af Munkens största dräng. Likprocessen for då genom Källunge; men liket måtte drängen köra öfver »malmen» den andra vägen, och de befallte honom köra sakta med liket. Men drängen körde temligen fort, ty han fruktade att komma sent. Då reste sig Takstainar upp ur kistan och sade: »Hörde du inte att du fick befallning att köra sakta — hvarför skakar du mig så illa!» Drängen blef förskräckt, sprang af vagnen, och mötte de andra vid Ekeby kyrka, sägande allt hvad händt var, då de måste tillbaka efter liket, och för[a] de[t] till klostret att begrafvas. Men Takstainar sprang samma natt hem till Takstens, och fanns icke mer på klostret, görande stort skälmeri, så inom som utom Gården, att ingen kunde hafva frid för honom, hvarken natt eller dag; ej visste heller någon råd för honom. Men en Estlands-piga i Gården tog en gång dristigheten till sig, och gjorde en stor eldsbrasa på spisen, samt stälde ekved rundtomkring. Omsidor kom Takstainar in, då pigan tog fram en stol, bad honom sitta ner och värma sig. Han satte sig ock verkligen med fötterna på spishällen, hvarefter ännu synas hål efter hälarne. Straxt tog pigan ett stycke ekved med eld uti och slog Takstainar med, frågande: »hvad han löpte efter?» och Takstainar hade ingen makt med ekveden. När nu pigan intet mer kunde eller såg sig god att försvara sig, och Takstainar reste sig upp efter henne, sprang hon ut på dörr, och kröp upp på ugnen. Takstainar då ut på dörr, men fann henne inte; utan tog vägen ned åt »Takstens-äng», som kallas »Takstains-Mori»1, hvarest han sedan en lång tid uppehöll sig: Och kunde ingen der för honom komma fram eller tillbaka; antingen de ville lässa lass2 eller i andra göromål; så att de alls ingen nytta hade af den ängen eller trakten deromkring. Ingen var så mäktig som kunde dämpa hans öfvervåld; ty alla som ville, kunde intet uträtta, om de ej voro helt rena från någon betydlig synd, ty dem föraktade han straxt tillika med deras folk: så att ingen fanns som för honom kunde bestå. Ändtligen kom en ung man från Öland som hade varit vid ett Trollberg, och der sett en jungfru, som han tog till hustru och gaf henne tre ting att välja till hemgift: »1:o en kista med penningar, 2:o att blifva Drottning i Berget, eller 3:o Rune-kaflen», af hvilka tre ting hon valde den sednare. Desse aflade en Son, som blef en stor konstnär, och blef omsidor hitförskrifven på försök om han kunde något förmå emot Takstainar. Den samme vandrade hit genom hafvet till Gothland uti ett glas; och hade inte så stor fara som då han råkade ut för en stor fisk, uti hvilken han låg 3 dagar: men ändtligen kom han lyckligen ur fisken och hit till Gothland. När han nu kom hit, blef han förd ner uti ängen till Takstainar. Men han kunde inte få syn på honom, förr än han fann på det rådet, att han satte sig baklänges på en hvit märr, och söp ur ändan på märren med en silfversked. När Takstainar detta såg, kunde han ej längre bärga sig från löje, och sade: »Galet hafver jag sett, och galet hafver jag hört; men alldrig galnare karl än du äst!» Och i detsamma kastade Trollkarlen Runo-kaflen för Takstainar, sägande: » Spark den ifrån dig!» Takstainar gjorde försök; men benet fastnade. Sade åter Trollkarlen: »Tramp bort honom med andra foten!» Han gjorde så; men fastnade äfven med denna. Nu sade Trollkarlen: »Tag bort den med handen, så slipper du!» Takstainar tog i med handen; men den fastnade ock. Och trollkarlen sade: »Tag honom lös med den andra handen, så är du fri!» Takstainar gjorde så; men den fastnade äfvenså. Slutligen sade Trollkarlen: »Bit dig lös med tänderna!» och när Takstainar gjorde det, fastnade han äfven med munnen. — Nu låg Takstainar som ett piggsvin »ihopknytter», och kunde hvarken röra hand eller fot. Då befalte Trollkarlen [honom] till Lärbro kyrka, hvarest han blef vältrad genom norra porten i en graf, och dörren igenmurades, som ännu syn[es] i dag. Trollkarlen kastade då på honom bly och sade: »Ligg der tills detta rut[t]nar!» Takstainar svarade: »Det lefver jag nog ut!» Så tog Trollkarlen en björnhud och kastade på honom och sade: »Ligg här ett år för hvart hår!» Takstainar svarade: »Så länge lefver jag nog; det har nog engång ände!» Slutligen tog Trollkarlen och kastade lind-kål på honom, och sade: »Ligg tills det ruttnar!» Då svarade Takstainar: »Det sker alldrig!» Och dermed blef Takstainar tyst; och sedan har ingen haft oro af honom. Eljest för en god tid skall ha' händt, att, då en dödgräfvare skulle gräfva en graf för ett lik, och han dervid kom för nära Takstainars graf, gaf Takstainar till ett rop och sade: »Inte närmare!» Detta kort[eligen] om gamla Takstainar. (efter en: Sannfärdig Relation om gamla Höfdingen till Takstains Gård, korteligen extraheradt d. 5:te Julii 1704 - Kylej - J. Mollynus). (Efter en afskrift från Bringes i Norrlanda) samt Gardese i Ganthem, hvarest den funnits skrifven med runor på pergament. Jac. Levin, skollärare år 1844 f. 1824 i Norlanda. I marg. står: I Lärbro Kyrka fram i Choret, norr om Funten ligger Gamla Taksteiners Graf sten af ljus-spräcklig marmor. Den har följande påskrift i abbrevierad Munkestil och årtalet 1274: » Mille: Ducenteno: Bis: Bino : Septuageno : In : Martis : Nonis : obiit : Taxten : Nicolaus : Qvi : legis : Hic : Ora : vite : cito : preterit : Hora : crimina : deplora : Mors : venit : absque : mora» Att denne Taxsteiner i lifvet varit en orolig och grym Man, berättas allmänt. Han mördade sin Prest inför altaret, men blef af allmogen förföljd och ihjälslagen i Lärbro gamla Presthus. — Grafskriften utmerker på ett förblommeradt sätt hans hastigt timade död. G. Alfvegren, Bih. p. 129.
Ryssarne i Norrlanda, 1717
Ryssarne ankommo till Norrlanda ifrån Anga. Det första de ämnade plundra var kyrkan. För att få reda på kyrkan[s] egendom, togo de fatt på en gammal Husbonde vid Petsarfve, bundo honom till händer och fötter och släpade honom med sig till kyrkan. Men Klockaren hade redan gömt all kyrkans egendom i en gammal port af sten som står för Klockarens gård, och sedan gifvit sig ut i Kyrk-myr der han klef upp i en tall för att se hvad Ryssarna skulle ta' sig till: han såg, att Ryssarne, när de kommo till kyrkan, skickade två af de sina in på Klockarens gård, der de på ved-backen togo en stock med hvilken de sprängde upp kyrko-dörren. Nu genomletade de allt för att finna kyrkans egendom; men då de ej funno något, tvungo de den gamle Petsarfve-Gubben att säga hvarest kyrkans gods låg förvaradt. Men ehuru de brukade hugg och slag på hans gamla kropp, sade han dock intet för dem. Ja, Gubben sade sedan, att om de ock velat taga lifvet af honom, skulle han ändå alldrig yppat ett ord. Sedan gingo Ryssarne upp på hvalfvet och ämnade nedtaga klockan, och de nedtogo henne ock från den ställning hon hängde i på golfvet oppe i tornet men som hon nu blef dem för svår att handtera, måste de lemna henne der liggande. När de nu icke fått något i kyrkan, togo de i Klockare-gården och vid Petsarfve den egendom och mat de der kommo öfver. (För några år sedan hittade man ännu i skogen ett stort stryk-jern af malm, som Ryssarne troligen tappat af rofvet; det fins nu vid Ekeskogs i Norr-landa.) Sedan begåfvo de sig till Bringes: der borttogo de både egendom och boskap; och en qvinna, som just då höll på att baka, togo de ock med sig. Mannen kom undan genom en dörr; men de voro honom dock redan så nära, att de stucko efter honom med sina värjor. Sedan återvände [de], och togo vägen öfver Gurpe-hajd, der de vid gränsen af Kräklings i Kräklingbo, skola hafva blifvit skrämde af en mängd uppifrån landet ankommande Bönder. Af det, som Bringesfolket hade förlorat, återfingo de sin boskap, samt den qvinnan de tagit med sig. (Berättelse om Ryssarnes röfveri på östra sidan af Gotland 1717, meddelad af Husbonden Pehr Paulsson Butreifs i Norrlanda, som har hört berättelsen derom af sin Mormor, som hade lefvat uppå samma tid och var dåvarande Klockarens dotter.) — (14/5 1847.) J. Levin, f. 1824 i Norlanda.