Nordmalings, Västerbotten
En eldfenomen vid ett dödsfall i Nordmaling för 60 år sedan.
För omkring 60 år sedan avled i Hallens by i Nordmalings socken,
nära Öre älv i Västerbotten, godsägarens därstädes Olof Oloffsons hustru Pe-
trina, omkr. 75 år gammal. En del underliga fenomen där i huset i samband med
hennes bortgång framkallade uppskakning, ju rentav skräck hos dem, som iakt-
togo de egendomliga företeelserna, och folket där å bygden erinrade sig lång tid
efteråt med verklig bävan, vad som hänt hos ”Olof Ols” vid den gamlas död.
En grannes hustru hade blivit kallad in till den döende, och denna grannhustru
jämte 5 andra personer, som också voro tillstädes i sjukrummet, iakttogo fe-
nomenet. Då man förstod, att slutet var förestående, observerade grannhustrun helt
plötsligt, att å hällen i den stora, öppna flakspiseln borta vid dörren i ett
nu slogo upp blåa, vidunderligt fladdrande lågor, som likte och ilade av och
an särskilt invid främre randen av den stora spiselhällen, som här pryddes
med en bred kantlist av trä, böjd i halvcirkel utefter hällens främre, övre
rand. Det var sent på kvällen, och inga eld hade brunnit i spiseln sedan
flera timmar, varföre det hemska, blåa spöklika eldskemt, som fortfor att
/
fladdra på hällen, måste stå i samband med något kusligt, något övernaturligt.
Alla de vid dödslägret samlade stirrade nästan vittskrämda på den mystis-
ka elden, och deras uppmärksamhet inriktades självfallet så helt på spiseln,
att de för en stund alldeles förglömde att ge akt på den döendes avtynande an-
dedrag. – En av kvinnorna bibehöll dock fattningar så pass, att hon tog en
skopa vatten, varmed hon stadigt begjöt elden – men utan resultatet. Då
tillgrep hon det mest verksamma medel, hon kände till: Hon började att sak-
ta men klart och tydligt läsa ”Fader vår" – Då avtogo omsider de fladdran-
de lågorna och dogo bort. Och spiseln stod där kall och mörk som förut.
När man så åter vände sig mot den sjuka kvinnan, fann man med
stigande uppskakning, att hennes liv hade flytt.
Hon, som nu var död, hade i livstiden varit en enastående snål och
sniken människa. Aldrig hade hon haft råd att giva de fattiga något, fastän fa-
miljen var mycket rik, och räntorna å deras myckna utlänta pengar, hade
hon tagit till sin uppgift att beräkna och inkassera, därvid alltid ”drivande in”
till sista öret, och väl det. – Dock låtsades hon alltid vara särdeles ”gude-
lig”, och brukade vicka och nicka så andäktigt med huvudet, medan hon
esomoftast ”läste” psalmversar för dem, hon talade med, och man kallade
henne allmänt ”skrymterskan”. Därför ansågo givetvis de vid dödslägret
närvarande, att den vidunderliga elden på härden var en direkt varsel om,
/
att onda makter nu varit framme och hämtat sin offer, och man var givetvis
bergfast övertygad om, att käringen gått direkt till ”helvetet”, och att flammorna,
de sett, slagit ut från ”avgrunden”, då porten öppnades för att släppa in offret.
Den blåa färgen troddes härröra sig från svavel. Och dessa hemska aningar
ökade skräckkänslan inför fenomenet både här i sorgehuset och i hela trakten.
När den döda dagen därpå blivit utburen, tog hennes son sig före att
noggrant undersöka spiseln för att om möjligt finna någon naturlig förklaring till
de gåtfulla blåa lågorna, men han fann intet, som kunde ha givit upphov
till någon eld. Och när han även bänt ifrån brädskyddsgördeln framför spi-
seln, fann han mellan dessa bräder och den egentliga muren endast en
del spindelvävar och gammalt damm, som inte alls bar minsta spår av
att ha varit ens berört av någon eld, ännu mindre ha givit upphov
till några lågor.
