Transkriberad uppteckning
Det har varit bra gammalt bruk att kasta risgryn på brudparet. Jag var då inte tio år då jag såg det hände i Levar (by i Nordmaling) Dom kasta risgryn alldeles fullt på dom då dom kom hem från kyrkan.
Scannat arkivblad
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
Fler sägner från Västerbotten
Se alla i Västerbotten »
Nordmalings, Västerbotten
Död person åker med i en hästskjuts.
Några år efter ”ovan” omtalade händelse (Eldfenomen vid ett döds- fall i Nordmaling), avled en annan ”kära mor” i Vallens by i Nordmaling. Även denna kvinna hade varit en hård och robust varelse. Då en bonde från en annan, nära liggande by en tid senare efter en åktur till Mullsjö by, (som ligger betydligt högre än Vallens by, varföre vägen ”hem” hela tiden sakta och jämnt sluttade utför, så att åkdonet rent av gick fram på vägen av sin egen tyngd) på hemvägen färdades fram genom Vallen med sin lilla, lätta ”trilla”, märkte han till sin häpnad, att hans goda häst, som hela vä- gen dittills dragit åkdonet så lekande lätt, som om det varit en barnvagn, och därvid även sprungit helt ledigt långa sträckor, nu på en gång på den jämna, goda, utför sluttande vägen, helt oförklarligt började streta och nicka så där ty- piskt anstrangt framför åkdonet, som om lasset, han drog, vore övermåttan tungt. Och ju längre in i byn han kom, desto mera mödosamt syntes hästen få det att släpa fram vagnen. Och om en stund var det stackars djuret så tröttkört, att det blev alldeles överhöljt av svett, och stora skum-tappar föllo från has- / tens sidor till marken, och detta fastän han, som åkte, ej alls manade på sin häst, utan låt denne gå fram efter behag, och satt på sin ”åkelapp” stillatigande i ängslan och spänning, undrande, vad som här var å färde. Litet senare fick han till sin fasa veta, av åtskilliga personer i Val- lens by, som alla sett denna hans underliga hemresa, att de även alla tydligt sett, att bredvid honom på vagnssätet även satt en medresande, en stor och grov kvinna – just den nyss bortgångna ”kära moran”. Körsvennen blev alldeles utom sig vid denna hemska upplys- ning, ty han hade förut anat, att något var på tok. Och man trodde sig nu litet var forstå, vad det var, som här åsamkat hans stackars dra- gare en så ohygglig ansträngning.
1942
Läs sägen →
Nordmalings, Västerbotten
En eldfenomen vid ett dödsfall i Nordmaling för 60 år sedan.
För omkring 60 år sedan avled i Hallens by i Nordmalings socken, nära Öre älv i Västerbotten, godsägarens därstädes Olof Oloffsons hustru Pe- trina, omkr. 75 år gammal. En del underliga fenomen där i huset i samband med hennes bortgång framkallade uppskakning, ju rentav skräck hos dem, som iakt- togo de egendomliga företeelserna, och folket där å bygden erinrade sig lång tid efteråt med verklig bävan, vad som hänt hos ”Olof Ols” vid den gamlas död. En grannes hustru hade blivit kallad in till den döende, och denna grannhustru jämte 5 andra personer, som också voro tillstädes i sjukrummet, iakttogo fe- nomenet. Då man förstod, att slutet var förestående, observerade grannhustrun helt plötsligt, att å hällen i den stora, öppna flakspiseln borta vid dörren i ett nu slogo upp blåa, vidunderligt fladdrande lågor, som likte och ilade av och an särskilt invid främre randen av den stora spiselhällen, som här pryddes med en bred kantlist av trä, böjd i halvcirkel utefter hällens främre, övre rand. Det var sent på kvällen, och inga eld hade brunnit i spiseln sedan flera timmar, varföre det hemska, blåa spöklika eldskemt, som fortfor att / fladdra på hällen, måste stå i samband med något kusligt, något övernaturligt. Alla de vid dödslägret samlade stirrade nästan vittskrämda på den mystis- ka elden, och deras uppmärksamhet inriktades självfallet så helt på spiseln, att de för en stund alldeles förglömde att ge akt på den döendes avtynande an- dedrag. – En av kvinnorna bibehöll dock fattningar så pass, att hon tog en skopa vatten, varmed hon stadigt begjöt elden – men utan resultatet. Då tillgrep hon det mest verksamma medel, hon kände till: Hon började att sak- ta men klart och tydligt läsa ”Fader vår" – Då avtogo omsider de fladdran- de lågorna och dogo bort. Och spiseln stod där kall och mörk som förut. När man så åter vände sig mot den sjuka kvinnan, fann man med stigande uppskakning, att hennes liv hade flytt. Hon, som nu var död, hade i livstiden varit en enastående snål och sniken människa. Aldrig hade hon haft råd att giva de fattiga något, fastän fa- miljen var mycket rik, och räntorna å deras myckna utlänta pengar, hade hon tagit till sin uppgift att beräkna och inkassera, därvid alltid ”drivande in” till sista öret, och väl det. – Dock låtsades hon alltid vara särdeles ”gude- lig”, och brukade vicka och nicka så andäktigt med huvudet, medan hon esomoftast ”läste” psalmversar för dem, hon talade med, och man kallade henne allmänt ”skrymterskan”. Därför ansågo givetvis de vid dödslägret närvarande, att den vidunderliga elden på härden var en direkt varsel om, / att onda makter nu varit framme och hämtat sin offer, och man var givetvis bergfast övertygad om, att käringen gått direkt till ”helvetet”, och att flammorna, de sett, slagit ut från ”avgrunden”, då porten öppnades för att släppa in offret. Den blåa färgen troddes härröra sig från svavel. Och dessa hemska aningar ökade skräckkänslan inför fenomenet både här i sorgehuset och i hela trakten. När den döda dagen därpå blivit utburen, tog hennes son sig före att noggrant undersöka spiseln för att om möjligt finna någon naturlig förklaring till de gåtfulla blåa lågorna, men han fann intet, som kunde ha givit upphov till någon eld. Och när han även bänt ifrån brädskyddsgördeln framför spi- seln, fann han mellan dessa bräder och den egentliga muren endast en del spindelvävar och gammalt damm, som inte alls bar minsta spår av att ha varit ens berört av någon eld, ännu mindre ha givit upphov till några lågor.
1942
Läs sägen →
Nordmalings, Västerbotten
Tomten får nya kläder
Hä var en som hadd tomten, och han vari boa, men han hadd väl dåliga kläder, så matmora ga'n en ny klänning. Sen då stod hon och såg genom nyckelhålet hur han skull göra, och då feck hon si hur han strök uffer ["utför"] sej och sa: "Junker är granner, han sig ej dammer, han siktar ej mer." Och hon miste'n, han gjord int nå mer. Hon var så grämen för det. Tomten han skull dra åt dom, trodd dom. Han kunn dra mjöl och bröd och tocke å.
1933
Läs sägen →