Delsbo, Hälsingland
FOLKSAGOR
FOLKSAGOR
från
DELSBO.
Upptecknade
av
J.P. Hansén.
Delsbo.
Samtliga sagor upp-
tecknade efter be-
rättelser av förfat-
tarens morfar, född
1816 i Delsbo och
avliden därsamma-
städes 1909. Han
hade i sin tur fått
berättelserna av
sina föräldrar.
BOBYGDENS FÖRSTA BEBYGGARE.
Vi förflytta oss tillbaka i den grå forntiden.
Djupt inne i storskogen, vid den nuvarande Forssa-grän-
sen, reser Blacksåsberget sin delvis kala och delvis barrskogs-
klädda hjässa trotsigt i höjden.
Från dess högst belägna platå erbjudes en lika vidsträckt
som storslagen utsikt över ett stycke äkta vildmarksnatur. Mils-
vitt, så långt ögat når, breder storskogen ut sina gigantiska
våglinjer. Rakt i norr skymta de båda Dellensjöarnas glittran-
de vattenspeglar, i väster de blånande Ljusdals-bergens buktande
vågkammar, i sydväst Ljusnans oregelbundna, glänsande silver-
band och i öster det i blått skiftande Bottenhavet med sina
lustigt kringströdda ögrupper.
Ingenstädes kan en mänsklig boning upptäckas. Men vid
bergets fot, på den plats där den nuvarande Svartvallen är be-
lägen, synes en svag rökpelare leta sig uppåt mellan ett par
resliga furor. Den låter oss ana, att någon mänsklig varelse
här rett sin boning.
Den lilla oansenliga kojans invånare äro Snickar-Mårten
och hans hustru - Bobygdens första bebyggare.
När, hur eller varifrån de kommit, dessa människor, för-
täljer icke legenden. Men att han var en märklig person i mer
än ett avseende, Snickar-Mårten, det stod däremot klart för
min 90-årige morfar, som berättat vad jag här ämnar andraga.
Djupt nere i Blacksåsbergets innandöme hade trollen på
den tiden sitt hemvist, och i det närbelägna Storberget, åt
Forssa-hållet till, bodde jättar av förfärande storlek och med
omåttliga kroppskrafter. Och att troll och skogsrån visade sig
mitt på ljusa dagen, hörde till det alldagliga livets vanligas-
te företeelser.
/
Till en början var det ganska klent beställt med grann-
sämjan. Trollen sökte rent av överträffa varandra uti att
ställa till förtret och obehag för kojans invånare. Deras
fågelfällor förstördes, vassa föremål blandades i getfodret,
och vad Snickar-Mårten om dagen timrade på sin koja, rev trol-
len regelbundet ner så snart natten inträdde. Men Snickar-Mår-
ten var en arbetsam och ihärdig person, som icke lät sig av-
skräcka. Han arbetade med fördubblad iver som om alls ingenting
inträffat.
Osämjan mellan trollen och deras grannar hade fortgått
en lång följd av år, då en lika oväntad som glädjande tilldra-
gelse med ens gjorde slut på alla stridigheter.
En kulen höstkväll, då Snickar-Mårtens hustru stod vid
spisen och tillredde den enkla kvällsvarden, kom det bud från
trollen, som ville ha henne med till deras boning under berget.
Trollfolket skulle få tillökning i familjen, men som de just
aldrig besuttit någon skicklighet i jordemoderns ansvarsfulla
yrke, måste, all osämjan till trots, Snickar-Mårtens hustru
tillkallas. Denna slog till en början från sig med båda händer-
na och förklarade, att aldrig i levande livet kom hon att sät-
ta sin fot i en trollpackas boning. Men då trollfolkets budbä-
rare utlovat lojalt uppträdande för framtiden och dessutom
riklig lön för mödan, lät hon så småningom beveka sig och följ-
de med.
Efter många omvägar stod hon slutligen ansikte mot ansik-
te med trollfrun, som låg i en praktfullt utstyrd säng i ett
luxuöst inrett rum djupt inne i bergets innandöme. Förlossning-
en lyckades över förväntan och inom kort hade familjen tillö-
kats med två svartögda trollflickor.
"Här ska' du få betalning", dekreterade trollfar, då Snic-
/
kar-Mårtens hustru efter väl förrättat värv stod i begrepp
att återvända, varpå han ur ett skåp i bergväggen plockade
fram en massa föremål av olika form och utseende. Snickar-
Mårtens hustru tyckte, att föremålen mest liknade vedträn och
träflisor, men hon tog dem i alla fall i sitt förkläde. Vägra
mottaga dem vågade hon för övrigt icke av fruktan för, att dä-
rigenom ådraga sig trollens ytterligare misshag.
Då gumman efter hemkomsten skulle tömma förklädets inne-
håll trodde hon emellertid icke sina ögon. Vad hon inbillat
sig vara endast vedträn och träflisor var i själva verket en
samling husgerådssaker av renaste guld och silver.
Från den dagen var Snickar-Mårten vorden en förmögen man,
och osämjan mellan trollen och hans familj alldeles som bort-
blåst. Efterhand tillkommo fler och fler bebyggare vid bergets
fot, och på dessa överflyttade nu i stället trollen sitt miss-
hag. Men varken Snickar-Mårten eller hans hustru hade från
den stunden något obehag av trollfolket, utan tvärtom. Aldrig
behövde han vidare återvända från sina jakt- och fisketurer
utan byte, och hans lyckostjärna gick sedan i arv släktled ef-
ter släktled.
Alltid då det sedan firades bröllop eller då ett barn
kom till världen inom "snickar"-släkten, blevo vederbörande
ihågkomna med dyrbara presenter av olika slag. Och då i 1700-
talets början en av släktens fagraste ungmör skulle ingå äk-
tenskap, undrades det allmänt vilken överraskning trollen
denna gång skulle ha i beredskap. Presenten lät emellertid
denna gång i det längsta vänta på sig. Men på själva bröllops-
dagens morgon, då ungmön vaknade, låg en praktfull och dyrbar
brudkrona bredvid henne på huvudkudden. - Det var hennes bröl-
lopspresent från trollfolket.
Så långt min gamle morfar, som i sin tur fått legenden av
/
sin morfar o.s.v.
Ett faktum är också, att Snickar-Mårtens förmenta ättlingar
i nuvarande tid - varav det finnes många i Delsbo - ha lycka
och framgång i allt vad de företaga sig.
I min morfars ungdom användes "trollkronan" allmänt inom
"snickar"-släkten, och först sedan Delsbo kyrka låtit anskaffa
en ännu dyrbarare brudkrona kom den ur allmänt bruk. Men ännu
så sent som på 1870-talet, då någon av släktens kvinnliga med-
lemmar gick i brudstol, inträffade det, att hon bar "trollkro-
nan" eller "snickarkronan", som den sedermera också kallades,
till bruddräkten.
TROLLEN I KLÄTTHÅLET.
Av platsens sparsamt förekommande minnen från en svunnen
tid torde Klätthålet, beläget mellan Sjulgård och Norrväna i
Delsbo, vara ett av de märkligaste och säkerligen det mäst sä-
genomspunna.
Klätthålet, som utgöres av en grotta under en mindre berg-
knalle, har varit bekant för ortens befolkning sedan många år-
hundraden tillbaka samt vunnit en ej så liten ryktbarhet, t.o.
m. långt utanför Hälsinglands gränser.
Om grottans utseende, dess många rum, bänkar, gångar och
järngrindar är det överflödigt att orda, då detta redan förut
torde vara tillräckligt bekant.
Med detta avser jag endast att undan glömskan rädda några
av de många sägner, som omspinna platsen och vilka, mig veter-
ligt, förut icke varit i tryck återgivna.
Som redan nämnts, skulle inuti grottan en järngrind vara
tillfinnandes. Längre än till denna har ingen vågat intränga,
men någon gång på 1820-talet var det i alla fall en för sin
dristighet vida bekant soldat, som skulle våga försöket. Men
/
detta höll på att ta en ända med förskräckelse. Just som
han befann sig högst uppe på grinden fastnade hans ena ben
på ett oförklarligt sätt, och i denna ställning fick den
stackars mannen sitta både länge och väl. Alla försök att
komma loss voro helt och hållet fruktlösa och först sedan
han hittat på, att läsa Fader Vår baklänges, kröntes hans
ansträngningar med framgång. Då var trollens makt bruten
och mannen kunde avlägsna sig.
Denna tilldragelse förtog lusten både för honom och he-
la ortens övriga befolkning att anställa vidare försök i den
vägen. Och efter detta dröjde det många årtionden innan någon
vågade sig på att utforska Klätthålet innanför järngrinden.
Som överallt annorstädes var det även här klent beställt
med sämjan mellan trollen och befolkningen i grannskapet. Och
alldeles särskilt var detta fallet med en fattig torpare,
som i förra århundradets början hade sin bostad i Klätthå-
lets omedelbara närhet. Trollen sökte göra allt vad i deras
förmåga stod för att livet skulle bli odrägligt för honom
och hans familj.
Men så en dag då torparen återvände hem från sitt arbete
ute i skogen, stöter han helt oförmodat på en stor ko,
som sjunkit så djupt ner i en myr, att endast huvudet var
uppe. Efter ett oerhört arbete lyckades det mannen att få
upp kreaturet ur myren. Men det var ingen vanlig kossa --
Klätthålsfolkets ko. Hon var större än en elefant, hade ju-
ver som en stor kopparkittel och spenar långa som slagbul-
tar och, det märkligaste av allt, hon hade mål i mun allde-
les som en människa. När kon avlägsnat sig hade hon nämli-
gen sagt till sin räddare: "Detta skall du icke ha gjort för
ingenting".
/
När mannen en stund därefter steg innanför dörren till
sin enkla boning, trodde han knappast sina ögon. Allting där-
inne var som genom ett trollslag förvandlat. De enkla träfat-
en hade blivit skinande silverfat, träskedarna guldskedar o.s.
v. De förut rostiga kreatursbindslena ute i ladugården voro,
även de, av renaste silver och samma var förhållandet t.o.m.
med huggkubben ute i vedboden. "Hä va' klättfoltjes tack fôr
hjôlpa, måvetta", tillade den 85-åriga gumma, som berättade
legenden. Och från den dagen fick torparen och hans familj le-
va i lugn och ro för trollen.
LÅNG-LASSE OCH TROLLEN. "
Som bekant har det i forna dagar ansetts - och anses
väl ännu för resten - som en stor synd, att förrätta något
arbete sedan helgmålsklockan på lördagskvällen ringt in sab-
baten.
Någonstans i Bobygden fanns emellertid under förra århun-
dradet en för sin girighet och snålhet bekant bonde vid namn
Lång-Lasse, som härvidlag icke hyste några betänkligheter, u-
tan fortsatte med sina göromål långt efter det grannarna gått
till vila. Sent en lördagskväll, då han som vanligt gick i å-
kern och plöjde, fick han höra ett rop uppifrån det närbelägna
berget: "Får jag låna storkitteln din?"
"Vad skall du göra med den?" genmälde Lång-Lasse.
"Jag skall koka Lång-Lasses låre, eftersom han aldrig
vill äta helgdagsmåle", kom svaret.
Nu stod det klart för Lång-Lasse, att det var trollen
som förebrått honom för hans sabbatsbrott, och efter detta
förrättade han aldrig något arbete sedan helgmålsklockan ringt
in sabbaten.
"/ Ehuru denna sägen står i uppenbar strid med den annars
/
gängse föreställningen om trollen, har jag dock velat andraga
den, då den berättas rätt allmänt bland äldre personer i min
hemtrakt. Trollen anses ju annars stå i fientligt förhållande
till allt, som rör den kristna kulturen.
JÖNS LARSAS MÖTE MED TROLLGÄDDAN.
Någon gång på 1840-talet, en söndagsförmiddag under guds-
tjänsttiden, satt Jöns Larsa ute på Glombosjön och metade.
Han fick napp av en kollosal gädda, som han också, utan rin-
gaste svårighet, halade upp i båten. Desto besvärligare blev
det sedan att avliva den jättestora fisken, ty oaktat han
flera gånger stack sin stora täljkniv genom dess huvud syntes
livet aldrig vilja fly. Omsider kröntes dock hans ansträng-
ningar med framgång, och gäddan låg till synes livlös på bå-
tens botten.
Knappt hade Jöns Larsa hunnit på nytt maska sin krok förr-
än hans öron nåddes av ett rop nerifrån djupet: "Kom hem och
ät nu, Snäppar-Anna", varpå gäddan ögonblickligen tog liv och
återvände samma väg varifrån hon kommit.
Nu var Jöns Larsa på det klara med, att det var en troll-
gädda som nappat på hans krok, och efter detta metade han al-
drig under sabbaten.
DE FÖRSTA TROLLEN.
Om trollens tillkomst har jag hört en legend
berättas.
Då Frälsaren gick bland människorna på jorden, mötte han
en gång en kvinna, vilken han tillfrågade hur många barn hon
ägde. Kvinnan hade tolv barn, men då hon blygdes över det
stora antalet, uppgav hon blott sex. "Nej", hade Frälsaren
svarat, "du ljuger, och till straff skall du aldrig mer kun-
na se flera än vad du uppgivit", och från den dagen hade sex
av barnen förvandlats till osynliga och vederstyggliga varel-
/
ser, utrustade med förmåga att framkalla allt möjligt ont. De
hade med andra ord blivit troll.
