Förr var det så vanligt att fattiga lappar kom och skulle be att få. Dom körde då, då dom kom. Och dom var så vänliga: "Goda mor, ge en fattig lapp en hötapp!" Eller en fläskbit eller så. Och dom fick alltid, för dom var så ärlig. Dom var omtyckt.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
FOLKSAGOR från DELSBO. Upptecknade av J.P. Hansén. Delsbo. Samtliga sagor upp- tecknade efter be- rättelser av förfat- tarens morfar, född 1816 i Delsbo och avliden därsamma- städes 1909. Han hade i sin tur fått berättelserna av sina föräldrar. BOBYGDENS FÖRSTA BEBYGGARE. Vi förflytta oss tillbaka i den grå forntiden. Djupt inne i storskogen, vid den nuvarande Forssa-grän- sen, reser Blacksåsberget sin delvis kala och delvis barrskogs- klädda hjässa trotsigt i höjden. Från dess högst belägna platå erbjudes en lika vidsträckt som storslagen utsikt över ett stycke äkta vildmarksnatur. Mils- vitt, så långt ögat når, breder storskogen ut sina gigantiska våglinjer. Rakt i norr skymta de båda Dellensjöarnas glittran- de vattenspeglar, i väster de blånande Ljusdals-bergens buktande vågkammar, i sydväst Ljusnans oregelbundna, glänsande silver- band och i öster det i blått skiftande Bottenhavet med sina lustigt kringströdda ögrupper. Ingenstädes kan en mänsklig boning upptäckas. Men vid bergets fot, på den plats där den nuvarande Svartvallen är be- lägen, synes en svag rökpelare leta sig uppåt mellan ett par resliga furor. Den låter oss ana, att någon mänsklig varelse här rett sin boning. Den lilla oansenliga kojans invånare äro Snickar-Mårten och hans hustru - Bobygdens första bebyggare. När, hur eller varifrån de kommit, dessa människor, för- täljer icke legenden. Men att han var en märklig person i mer än ett avseende, Snickar-Mårten, det stod däremot klart för min 90-årige morfar, som berättat vad jag här ämnar andraga. Djupt nere i Blacksåsbergets innandöme hade trollen på den tiden sitt hemvist, och i det närbelägna Storberget, åt Forssa-hållet till, bodde jättar av förfärande storlek och med omåttliga kroppskrafter. Och att troll och skogsrån visade sig mitt på ljusa dagen, hörde till det alldagliga livets vanligas- te företeelser. / Till en början var det ganska klent beställt med grann- sämjan. Trollen sökte rent av överträffa varandra uti att ställa till förtret och obehag för kojans invånare. Deras fågelfällor förstördes, vassa föremål blandades i getfodret, och vad Snickar-Mårten om dagen timrade på sin koja, rev trol- len regelbundet ner så snart natten inträdde. Men Snickar-Mår- ten var en arbetsam och ihärdig person, som icke lät sig av- skräcka. Han arbetade med fördubblad iver som om alls ingenting inträffat. Osämjan mellan trollen och deras grannar hade fortgått en lång följd av år, då en lika oväntad som glädjande tilldra- gelse med ens gjorde slut på alla stridigheter. En kulen höstkväll, då Snickar-Mårtens hustru stod vid spisen och tillredde den enkla kvällsvarden, kom det bud från trollen, som ville ha henne med till deras boning under berget. Trollfolket skulle få tillökning i familjen, men som de just aldrig besuttit någon skicklighet i jordemoderns ansvarsfulla yrke, måste, all osämjan till trots, Snickar-Mårtens hustru tillkallas. Denna slog till en början från sig med båda händer- na och förklarade, att aldrig i levande livet kom hon att sät- ta sin fot i en trollpackas boning. Men då trollfolkets budbä- rare utlovat lojalt uppträdande för framtiden och dessutom riklig lön för mödan, lät hon så småningom beveka sig och följ- de med. Efter många omvägar stod hon slutligen ansikte mot ansik- te med trollfrun, som låg i en praktfullt utstyrd säng i ett luxuöst inrett rum djupt inne i bergets innandöme. Förlossning- en lyckades över förväntan och inom kort hade familjen tillö- kats med två svartögda trollflickor. "Här ska' du få betalning", dekreterade trollfar, då Snic- / kar-Mårtens hustru efter väl förrättat värv stod i begrepp att återvända, varpå han ur ett skåp i bergväggen plockade fram en massa föremål av olika form och utseende. Snickar- Mårtens hustru tyckte, att föremålen mest liknade vedträn och träflisor, men hon tog dem i alla fall i sitt förkläde. Vägra mottaga dem vågade hon för övrigt icke av fruktan för, att dä- rigenom ådraga sig trollens ytterligare misshag. Då gumman efter hemkomsten skulle tömma förklädets inne- håll trodde hon emellertid icke sina ögon. Vad hon inbillat sig vara endast vedträn och träflisor var i själva verket en samling husgerådssaker av renaste guld och silver. Från den dagen var Snickar-Mårten vorden en förmögen man, och osämjan mellan trollen och hans familj alldeles som bort- blåst. Efterhand tillkommo fler och fler bebyggare vid bergets fot, och på dessa överflyttade nu i stället trollen sitt miss- hag. Men varken Snickar-Mårten eller hans hustru hade från den stunden något obehag av trollfolket, utan tvärtom. Aldrig behövde han vidare återvända från sina jakt- och fisketurer utan byte, och hans lyckostjärna gick sedan i arv släktled ef- ter släktled. Alltid då det sedan firades bröllop eller då ett barn kom till världen inom "snickar"-släkten, blevo vederbörande ihågkomna med dyrbara presenter av olika slag. Och då i 1700- talets början en av släktens fagraste ungmör skulle ingå äk- tenskap, undrades det allmänt vilken överraskning trollen denna gång skulle ha i beredskap. Presenten lät emellertid denna gång i det längsta vänta på sig. Men på själva bröllops- dagens morgon, då ungmön vaknade, låg en praktfull och dyrbar brudkrona bredvid henne på huvudkudden. - Det var hennes bröl- lopspresent från trollfolket. Så långt min gamle morfar, som i sin tur fått legenden av / sin morfar o.s.v. Ett faktum är också, att Snickar-Mårtens förmenta ättlingar i nuvarande tid - varav det finnes många i Delsbo - ha lycka och framgång i allt vad de företaga sig. I min morfars ungdom användes "trollkronan" allmänt inom "snickar"-släkten, och först sedan Delsbo kyrka låtit anskaffa en ännu dyrbarare brudkrona kom den ur allmänt bruk. Men ännu så sent som på 1870-talet, då någon av släktens kvinnliga med- lemmar gick i brudstol, inträffade det, att hon bar "trollkro- nan" eller "snickarkronan", som den sedermera också kallades, till bruddräkten. TROLLEN I KLÄTTHÅLET. Av platsens sparsamt förekommande minnen från en svunnen tid torde Klätthålet, beläget mellan Sjulgård och Norrväna i Delsbo, vara ett av de märkligaste och säkerligen det mäst sä- genomspunna. Klätthålet, som utgöres av en grotta under en mindre berg- knalle, har varit bekant för ortens befolkning sedan många år- hundraden tillbaka samt vunnit en ej så liten ryktbarhet, t.o. m. långt utanför Hälsinglands gränser. Om grottans utseende, dess många rum, bänkar, gångar och järngrindar är det överflödigt att orda, då detta redan förut torde vara tillräckligt bekant. Med detta avser jag endast att undan glömskan rädda några av de många sägner, som omspinna platsen och vilka, mig veter- ligt, förut icke varit i tryck återgivna. Som redan nämnts, skulle inuti grottan en järngrind vara tillfinnandes. Längre än till denna har ingen vågat intränga, men någon gång på 1820-talet var det i alla fall en för sin dristighet vida bekant soldat, som skulle våga försöket. Men / detta höll på att ta en ända med förskräckelse. Just som han befann sig högst uppe på grinden fastnade hans ena ben på ett oförklarligt sätt, och i denna ställning fick den stackars mannen sitta både länge och väl. Alla försök att komma loss voro helt och hållet fruktlösa och först sedan han hittat på, att läsa Fader Vår baklänges, kröntes hans ansträngningar med framgång. Då var trollens makt bruten och mannen kunde avlägsna sig. Denna tilldragelse förtog lusten både för honom och he- la ortens övriga befolkning att anställa vidare försök i den vägen. Och efter detta dröjde det många årtionden innan någon vågade sig på att utforska Klätthålet innanför järngrinden. Som överallt annorstädes var det även här klent beställt med sämjan mellan trollen och befolkningen i grannskapet. Och alldeles särskilt var detta fallet med en fattig torpare, som i förra århundradets början hade sin bostad i Klätthå- lets omedelbara närhet. Trollen sökte göra allt vad i deras förmåga stod för att livet skulle bli odrägligt för honom och hans familj. Men så en dag då torparen återvände hem från sitt arbete ute i skogen, stöter han helt oförmodat på en stor ko, som sjunkit så djupt ner i en myr, att endast huvudet var uppe. Efter ett oerhört arbete lyckades det mannen att få upp kreaturet ur myren. Men det var ingen vanlig kossa -- Klätthålsfolkets ko. Hon var större än en elefant, hade ju- ver som en stor kopparkittel och spenar långa som slagbul- tar och, det märkligaste av allt, hon hade mål i mun allde- les som en människa. När kon avlägsnat sig hade hon nämli- gen sagt till sin räddare: "Detta skall du icke ha gjort för ingenting". / När mannen en stund därefter steg innanför dörren till sin enkla boning, trodde han knappast sina ögon. Allting där- inne var som genom ett trollslag förvandlat. De enkla träfat- en hade blivit skinande silverfat, träskedarna guldskedar o.s. v. De förut rostiga kreatursbindslena ute i ladugården voro, även de, av renaste silver och samma var förhållandet t.o.m. med huggkubben ute i vedboden. "Hä va' klättfoltjes tack fôr hjôlpa, måvetta", tillade den 85-åriga gumma, som berättade legenden. Och från den dagen fick torparen och hans familj le- va i lugn och ro för trollen. LÅNG-LASSE OCH TROLLEN. " Som bekant har det i forna dagar ansetts - och anses väl ännu för resten - som en stor synd, att förrätta något arbete sedan helgmålsklockan på lördagskvällen ringt in sab- baten. Någonstans i Bobygden fanns emellertid under förra århun- dradet en för sin girighet och snålhet bekant bonde vid namn Lång-Lasse, som härvidlag icke hyste några betänkligheter, u- tan fortsatte med sina göromål långt efter det grannarna gått till vila. Sent en lördagskväll, då han som vanligt gick i å- kern och plöjde, fick han höra ett rop uppifrån det närbelägna berget: "Får jag låna storkitteln din?" "Vad skall du göra med den?" genmälde Lång-Lasse. "Jag skall koka Lång-Lasses låre, eftersom han aldrig vill äta helgdagsmåle", kom svaret. Nu stod det klart för Lång-Lasse, att det var trollen som förebrått honom för hans sabbatsbrott, och efter detta förrättade han aldrig något arbete sedan helgmålsklockan ringt in sabbaten. "/ Ehuru denna sägen står i uppenbar strid med den annars / gängse föreställningen om trollen, har jag dock velat andraga den, då den berättas rätt allmänt bland äldre personer i min hemtrakt. Trollen anses ju annars stå i fientligt förhållande till allt, som rör den kristna kulturen. JÖNS LARSAS MÖTE MED TROLLGÄDDAN. Någon gång på 1840-talet, en söndagsförmiddag under guds- tjänsttiden, satt Jöns Larsa ute på Glombosjön och metade. Han fick napp av en kollosal gädda, som han också, utan rin- gaste svårighet, halade upp i båten. Desto besvärligare blev det sedan att avliva den jättestora fisken, ty oaktat han flera gånger stack sin stora täljkniv genom dess huvud syntes livet aldrig vilja fly. Omsider kröntes dock hans ansträng- ningar med framgång, och gäddan låg till synes livlös på bå- tens botten. Knappt hade Jöns Larsa hunnit på nytt maska sin krok förr- än hans öron nåddes av ett rop nerifrån djupet: "Kom hem och ät nu, Snäppar-Anna", varpå gäddan ögonblickligen tog liv och återvände samma väg varifrån hon kommit. Nu var Jöns Larsa på det klara med, att det var en troll- gädda som nappat på hans krok, och efter detta metade han al- drig under sabbaten. DE FÖRSTA TROLLEN. Om trollens tillkomst har jag hört en legend berättas. Då Frälsaren gick bland människorna på jorden, mötte han en gång en kvinna, vilken han tillfrågade hur många barn hon ägde. Kvinnan hade tolv barn, men då hon blygdes över det stora antalet, uppgav hon blott sex. "Nej", hade Frälsaren svarat, "du ljuger, och till straff skall du aldrig mer kun- na se flera än vad du uppgivit", och från den dagen hade sex av barnen förvandlats till osynliga och vederstyggliga varel- / ser, utrustade med förmåga att framkalla allt möjligt ont. De hade med andra ord blivit troll.
Trollen i Blacksåsberget. AV DE MÅNGA PLATSER I HÄLSINGLAND, SOM traditionen omspunnit med olika slags säg- ner, torde Blacksåsberget säkerligen vara ett av de mest bekanta. Här, vid foten av detta berg, skall, en- ligt legenden, Bobygdens första bebyggare någon gång i den grå forntiden ha slagit upp sina bopålar. Men om den saken har jag litet utförligare berättat i "Från Dellens nejder". Det torde vara bekant för alla Blacksås- besökande, att berget på ena sidan har en ganska djup rämna, som delar bergsmassivet i tvänne halvor. En gång för många århundra- den tillbaka i tiden var det en person, som skulle försöka att mäta upp remnans djup. Han medförde ett stort trådnystan, band en sten i trådens ena ände och nedsänkte denna i dju- pet, men oaktat att hela trådnystanet förbru- des kände han ingen botten. Så djup var rem- nan i Blacksås - på den tiden. Just som den sista delen av nystanet avrullats, utbröt ett våldsamt, orkanartat oväder, och en röst ner- ifrån bergets innandöme ropade med våldsam styrka: "Om du en gång till försöker mäta remnan i Blacksås, skall du själv bliva så mäten, att du inte skall komma härifrån med livet i behåll." Det var förstås trollen som blivit ofre- dade, och på detta sätt givit sitt misshag / tillkänna. Enligt gängse föreställningar skall Blacksåsberget innehålla koppar i riklig mängd. Mycket arbete har, även på senare tiden, nedlagts för att komma åt den dyr- bara metallen, fast hittills utan resultat. Även beträffande den saken berättas en gam- mal sägen. En forbonde från Hälsingland ha- de en gång, vid ett besök i Falu koppargru- va, hört gruvtrollet eller "bergfrun" ytt- ra: "Nog är jag rik, men min syster i Black- sås är mycket rikare". Hur Stormnäsudden kom till. I forna tider voro jättar och troll bosatta överallt i våra berg. I Finntjärnsberget i Forssa bodde en jättefamilj, som var nära besläktad med en annan familj, vilken hade sitt tillhåll i Tovåsen i Delsbo. De båda familjerna voro mycket släktkära och gästade fördenskull varandra ganska ofta. Vid sina besök nöd- gades de emellertid taga den långa omvägen kring Dellen. Detta blev i längden besvär- ligt, och så en dag beslutades det, att de skulle bygga en bro tvärs över sjön. Jättar- na fyllde sina förskinn med sand, gick ner till sjöstranden och stjälpte bördan i vatt- net. Sanden tog emellertid så småningom slut och brobyggnaden blev av denna anled- ning aldrig fullbordad. Ett minne av byggnadsföretaget utgör / den landtunga, som under namn av Stormnäs- udden, skjuter ut i Dellen. "Per Stabbe". En av de egendomligaste formationer, som växtvärlden i våra trakter torde kunna upp- visa, återfinnes å Norrbo komministerbostäl- les ägor, en knapp kilometer från det smala sund, som förenar de båda Dellensjöarna. Det är en förkrympt och vresig tall med omfångsrik krona, allmänt bekant under nam- net "Per Stabbe". Tallen, vars ålder med bestämdhet icke torde vara fastslagen, är belägen på en hög och öppen plats och sålunda ständigt blot- tad för väder och vind - därav dess krafti- ga och förkrympta form. Trädet består av tre kraftiga stammar, som gå i sär alldeles nere vid marken. Omkretsen på detta ställe är icke mindre än fem och en halv meter och den tjockaste av de tre stammarna har en om- krets av två och en halv meter. Grenverkets eller kronans diameter uppskattas till 10 à 12 meter. Hur "Per Stabbe", enligt folktron, fått sin egendomliga form, framgår av ett par säg- ner, som omspinner densamma. Någon gång på femton- eller sextonhun- dratalet hade en person i Norrbo begått ett synnerligen svårt brott, utan att han kunde ertappas därför. Omsider vaknade dock samve- tet av sig själft, och då gick brottslingen / till församlingens själasörjare och bikta- de sig. Brottet var av så rysansvärd be- skaffenhet, att den gudfruktige prästen - ämbetsmannaplikten till trots - ej förmåd- de bevara hemligheten för sig själv. Och en sommarnatt gick han fördenskull ut till tal- len, som vid tiden för denna tilldragelse ej företedde något ovanligt till form och utseende, och omtalade för denne vad brotts- lingen hade på sitt samvete. Efter detta stannade tallen av i växten, och så småning- om intog den sitt förkrympta, egendomliga utseende. Enligt en annan legend, som en gammal man i Norrbo berättat mig, skulle "Per Stab- be" för haltannat århundrade tillbaka varit ett stort och resligt träd, men så en dag hade åskan slagit ner i toppen och skjutit i hop tallen, så att omfånget växt ut all- deles förfärligt på bekostnad av längden. Detta utan att trädet erhållit ens en rispa i barken. "Gammel-Erskes" brännvin. Mormor berättar: I min fars och mors barndom bodde här i Delsbo en person vid namn Engelbrekt, ända från ungdomen begiven på brännvin och slutligen till den grad för- supen, att han blev oförmögen till allt ar- bete. Gården fick förfalla, på åkrarna väx- te småskogen i kapp med videbuskarna och hustrun och barnen fingo frysa och svälta / i brist på det nödvändigaste. Allt för den usla spritens skull. En söndagsnatt vid mikaelitiden, nyss hemkommen från ett supgille, där det gått ganska hett till väga och just i färd med att lägga sig i sin kammare uppe på loftet, fick Engelbrekt besök av "Gammel-Erske", som ville bjuda på en sup ur en medförd kvartersflaska. Oaktat sitt omtöcknade till- stånd stånd och sin stora begivenhet på starkvaror vägrade dock Engelbrekt att sma- ka på flaskans innehåll. Och i trots av att "Gammel-Erske" uppbjöd all sin övertalnings- förmåga, måste han avlägsna sig med oförrät- tat ärende. Men natten därpå och alla de följande nätterna hela veckan igenom, åter- vände den onde frestaren vid samma klock- slag, och för varje gång medförde han en allt större flaska samt utvecklade en allt större envishet, dock alltjämt med samma ne- gativa resultat. Engelbrekt var ståndaktig, och då han icke heller efter sjunde besöket kun- de förmås att smaka på "Gammel-Erskes" bränn vin, hade denne blivit arg och slungat flas- kans innehåll rakt i ansiktet på Engelbrekt. Men det var inget vanligt brännvin, som "Gammel-Erske" tänkt bjuda på. Efter detta blev Engelbrekt alldeles skinnlös i hela ansiktet och dessutom sängliggande en lång tid fram- åt. Från den dagen smakade Engelbrekt aldrig en spritdroppe, och han blev dässutom en skötsam och ordentlig människa.
Det var en som drunkna på hösten ve Glombosjön. På våren så flöt han opp levande, för det hade slagit sej en luftblåsa kring huvudet på'n. Då hade han klagat över att det värsta, som hade varit på vintern, det var att dom hade klappat kläder i en vak på sjön, och då hade det sprängt i huvut på'n.