Fole, Gotland
Gamle Cornetten (Kanetten) i Westkinde
Afskedade underofficeraren Johan Nordal, allmänt känd under namn af »gamle Cornetten i Weskinde», var enligt Weskinde kyrkebok, född 1693, hvarest, ej antecknadt; dock skall han hafva uppgifvit för dåvarande husbönder, att han varit född i Trollarna? Han ansågs vara finne.
Under Konung Carl XII, har han, efter egen berättelse, tjenstgjort och varit närvarande vid Fredrikshallds belägring. Under Fredrik den 1:ste skall han hafva erhållit afsked, och derefter icke haft något bestämdt hemvist, förr än han nedsatte sig på öfverrej se grund i Weskinde, och sedan, då han ej längre kunde komma öfverens med Bonden, med Pastor Hr Johan Bahr's bifall, bosatte sig på Weskinde Prästgårds ut-ägor, emot Lummelunds-vägen i närheten af Ringvide, till minne hvaraf dessa utägor bära namnet Cornette-skogen. — Hit inflyttade han med fyra Qvinnor, Magdalena, med hvilken han blifvit gift 1748, Maja, Sara och Anna, samt tvenne söner och en dotter, af hvilka den yngsta sonen var född 1774, sålunda i fadrens 81:sta år.
Men då Madam Magdalena — af hvad orsak vet ingen — fann för godt att i sällskap med äldsta sonen göra en resa öfver till fasta landet, och icke mer återvände eller ens låta höra af sig, tog den öfvergifne snart sitt parti, iklädde sig 85 år gammal år 1778 ännu en gång brudgumsrocken, och höll bröllop med ofvannämnda Maja. Utom det sårande som han bordt känna vid sin första hustrus och äldste sons förlust, måste han äfven erfara andra sorger: hans dotter dog 1779, och den yngste sonen, som 12 år gammal hade gått upp i en tall för at afhugga en fetveds-skate, nedföll, krossade hufvudet mot en stor sten och dog. Äfven Sara följde han till grafven. — Men »gamle Cornetten», ehuru han icke engång kunde läsa i bok, bar allt med äkta Carolinskt tålamod, och yttrade blott mot de beklagande: »Det skall så vara!» Blott Anna och hans Hustru Maja voro närvarande vid hans dödsstund, som inträffade den 5:te April 1795, då han är upptagen hafva varit 101 år och 8 månader gammal.
Hvarmed han uppehöll sig och sitt hushåll vet ingen berätta; ty arbete var för honom och hans qvinfolk motbjudande: de voro ett vandrande hushåll, som närde sig, Gubben genom att berätta och qvinnorna genom hvarjehanda industriösa företag. — Deras boning hade varit en fristad för kringstrykande Tattare eller Zigenare, hvaraf förmodas att qvinnorna, som varit små till växten och mörklagda med svarta ögon, hört till denna folkstam. Han hade flere gånger varit invecklad i processer och krångel med grannarna, dock alltid redt sig derifrån, och oafkortadt åtnjutit Gratial från den 1:ste Januari 1772 intill sin död, med 13 daler 16 styfver silfvermynt årligen.
Sockens äldste omtala »gamle Cornetten» såsom en reslig bredhärdad man om 13, och uti manliga åren, kanske af 14 qvarters längd, begåfvad med ovanlig styrka och vighet; och hafva de berättat, det han, då de sommartiden samlats till sist Gudstjenst och väntat på Presten, ofta vid 60 års ålder, till deras innerliga förundran, hjulat rundtom-kring Weskinde kyrka. Äfven har han i hög grad besutit förmågan att uppehålla folket med berättelser, hvarmed han varit så rik och omväxlande, att det icke sällan hände, att folket han besökte, glömde bort både mat och hvila, och att af dem, som gått upp till kyrkan om Söndagarna, flere stadnade utanför kyrkan att höra »gamle Cornetten», än som gingo uti kyrkan att höra Presten. Huruvida sanningen alltid legat till grund för hans tal, kan bedömmas af följande hans berättelse: »han hade i sjuårs-kriget engång blifvit utkommenderad med aderton man, och med dem hade han tagit adertontusen Österrikare till fånga, trängt in uti Wien, gått upp till Kejsarinnan Maria Theresia, och inför henne slagit gull-spårrarna i bordet, så att Hon blifvit väldeligen förskräckt och yttrat: »Nå, nå — Käre Farbror! var icke så sträng, skona staden!!» och det gjorde han ock; och det fägnade ännu på gamla dagar hans hjerta.
Pehr Kristoffersson Ringvide, Weskinde t 1849; genom J. A. Berglund, Pastor, f. 1788.
»Gamle Cornetten i Weskinde» var en ovanligt stor, stark och groflemmad karl, med djup och dånande stämma af Svenskt mål1, så säker i sitt väsende och af så vördigt utseende, att han kunde skrämma barn, det han dock ej gjorde, ty han var mycket godsint. På sin höga ålderdom skakade han på hufvudet, hvilket såg vördigt ut, helst då han berättade något; och hade jemnförelsevis slutligen mycket smala ben. Som han sjelf alltid var fattig, var ock hans drägt, som bestod i lång sköte-tröja — oftast med brödskorpor i fickorna —, kortbyxor och strumpor med skor.
Han var en gammal äkta Carolin, hade tjent vid Häst-folket och hade varit med i Pomerska-(sju-åra-)kriget, samt sedan fått Cornetts afsked. När han talte om »salig kungen», tog han alltid hatten af sig — som eljest mäst för jemnan fick sitta på —, och gret oftast dervid; och tålte aldrig att någon yttrade en halfdragen anda mot Kung Carl, med mindre han dundrade till ett kort försvar, reste stoltare på sitt darrande hufvud och blef mycket ond. Han red mäst med s. k. klöf-sadel på en liten häst; men som denne var liten och klen, så att Gubbens fötter nästan vidrörde marken, hade han vanligen en liten kärra: men för det mästa gick han dock sakta ijemte. Han arbetade egentligen aldrig; men förde dock ofta rotkorgar och wäf-skedar med sig som han sjelf gjort.
Han »doktorerade» eljest både folk och kräk, mäst med bäfvergäll och »dyfvelträck», och läste stundom för bot hvad han hittade på, t. ex.
»Maria gick den vägen fram,
»Då mötte hon sin Frälsar'-man
»Hvart skall du gå sad' Frälsaren
»Jag skall gå (t. ex.) till Nyplings-Mor
»Att bota Filirenfarens långa tarm!»
Engång skulle han för Bonden Trädgårdar i Tingstäde bota en häst, som hade en svår hals-svulst, som Bonden trodde vara obotlig. Men Cornetten ville dock försöka sin konst, och tog hästen hem med sig. Men om några dagar kom han tillbaka med hästens hud i en säck; och då ägaren mente på att kreaturet väl svultit ihjäl hos Cornetten, som förmodligen ej hade något foder, sade denne: »Han dog ej af hunger, men han svalt ihjäl!» ty hästen hade verkligen för svulsten ej kunnat äta någonting.
För öfrigt lefde »gamle Cornetten» af besöken hos sina många vänner under de ständiga långresorna kring hela Landet, då hans hustru Maja, som var mycket liten och hans son Johannes, ständigt följde med honom. Ty det var den tiden mycket gästfritt på Gotland, och mat och dricka för den resande samt foder för hästen gafs då allestädes af godt hjerta och utan all betalning, som alldrig kom i fråga. Så besökte »gamle Cornetten» sin Pastor, Hr Johan (Bahr) i Weskinde, och påminde vanligen att Johannes hette efter kyrkherren. Också var Gubben alltid och bland alla väl sedd och välkommen; ty han var då »rolig», och hade ett outtömligt förråd af berättelser från Kung Carls tid och sin långa lefnad. Men som munnen alldrig stod till på honom och äfventyr ej alltid kunde räcka till ur verkligheten och med sanningen, så var han ej rådlös för att icke andraga hvarjehanda vidunderliga dikter och mandater af egen fabrik; men just då han ljög som modigast, såg han alltid som måst allvarsam och trovärdig ut: och detta gjorde alltid den bästa verkan bland hans lyssnande åhörare, helst då han slutligen myste en smula öfver framgången. Han kunde ock på halft allvare dundra till med en svordom till bekräftelse. Vanligen tillade han sig sjelf en alltför hög ålder; men saken var väl den, såsom vid många af hans diktade berättelser, att han förlåtligt nog hunnit glömma rätt mycket. — Hans vanliga helsning var, t. ex. då Nybergs-Mor vid Kisslings i Folö helsade med honom till sin syster, Pastorskan Bahr i Weskinde: »Helsa, Kära Mor, Gud igen!»
Men hade gamle Cornetten det felet att han stundom något »skarfvade», så lade ock många skälmar många berättelser och äfventyr i hans mun, hvilka sedermera tillskrefvos honom. Så diktade »Bjerges Pauel i Valstena» »itt samtal rnillum Canetten Joh. Nordal» och sin egen tosige dräng, den »galne Paul», »som skede på Korsrum i Martebo» — eller »ett bröllopstal, då Lars Larsson Snalldarfve Martebo skulle vara Brudgum uti Stora Myra Gård, den i2:te November 1771» —: »God afton, gode Vän! Säg mig (hör på) hvar är du hemma — —» och är 20 verser lång.
Pehr L: son Nyberg, skeppare; f. 1767 vid Kisslings i Folö.
[I marg. står]:
Hitkom från Öland med fyra små qvinfolk, af hvilka en kom till Weskinde prestgård såsom ladugårds-piga, en blef hushållerska hos Pastor Cron i Wänge, samt tvenne hade han hos sig och gifte sig med en af dem.
Fru Svebilius, på Skäggs f. Bahr, 84 år gammal.
Berättades, att »gamle Cornetten» var en ofromt stor och grof karl — »hög som kakelugnen» — och att, då han vid go års ålder, eller så, blifvit stämd för lägersmål, inför Rätten bekänt: »Barnet är mitt !» och sedan gift sig med qvinnan, som var ung.
M. Gustafson.
J. N. skall ha blifvit 102 år och 8 mån. gammal.
Fru Svebilius.
»Gamle Cornetten» kom stundom gående till Kaungs i Weskinde »i sukk» (strumplästen) ; sades varit 111 år gammal, och före giftermålet tillstått: »Barnet är mitt!»
M. H. Laller, f. 1772.
Gamle Cornetten bodde å Klintegårda grund på »fanett-skogen», var rio år gammal, o. s. v., m. m. Kallade Konung Carl XII:te för »Bror Carl» i sina berättelser.
Fru Brygger-Garth f. Bahr, f. i Weskinde 1774.
När Herr Johan Bahr i Weskinde vigde Cornetten vid Magdalena och sade: »Hustrun skall vara sinom man undergifven», afbröt honom Gubben sägande högt: »Ja, så borde det vara, kära far!»
Fru Svebilius.
Barn voro mycket rädda för gamle Cornetten, helst då han visade hur det gick till i krig, eller då han ställde sig midt på golfvet, började svänga och agera med en käpp eller stake, sikta, slå omkring sig, ropa, kommendera, puffa och skjuta, och tedde sig riktigt gruflig.
Fru Svebilius.
Gamle Cornetten, en lång »haplig» gubbe, sade sig kunna bota »ikkten» (fläck på ögat), då han brukade läsa:
»Jag gick mig vägena fram,
»Mötte jag flugan Ikkta.
»livad skall du hän? — sad' jag.
»Stä bräcka hinna, bräcka blo' — sad' ho'.
»Jag skall förmena dig det:
»Jag skall sätta dig i Noe flo'
»Och soa-flo',
Och som ingen menska bor!»
P. Gardsten, f. 78.
