Transkriberad uppteckning
Hajnuma-Mor eller »Hajnurn-källingi» besökte två gånger om året Fårö eller vid Midsommar och Mickeli-tid. Hon drack ganska gerna, helst halfvor, pun[ch]rhom. — Hästarne vid Langhammars hade länge vantrifvits, miste håret och »tannade» (tandade, beto, åto sig). Hajnuma-mor tog upp jord under »tildi» (golftiljorna i stallet), petade, nöp deri och kokte lag derpå och gaf hästarne in, men det hjelpte icke, det onda var kommet af de »Undarjårdiska» (elfvorna). Men, sade hon, »I ha'n som I har garrt det och så finge I det! Men um jag nå sär det, blejr Mor aumb, för når ha kokte itte järe till kräken, vaskade ha pannu mäd koket; hon slapp dermed hufvudvärken hon hadde, men kräken di blaifvo sum di varo!» Mor hade verkligen tvättat sitt hufvud och panna med laget! — Sedan gjorde hon nytt kok, hvaraf hästarne blefvo bra, men blott för en tid. Då sade hon: »Här ligger en gast begrafven ute på backen, hufvudet (en menniskoskalle) synes i dagen, elake menniskor ha' tagit ben der och lagt under edra 'husar'; han är så stark, att vi ej rå på honom.» — Så flyttade bonden husarna till ett annat ställe, då Hajnuma-mor signade och sådde... M:l M:n Langhamars, f. 1795. Heinuma-mor fick under sådana resor allehanda godt, såsom fisk, ull, kutskinn, kaka, gåshalfvor, m. m. hela lassen, då hon ock fick skjuts fritt från gård till gård; hon hade med sig säckar och påsar för sina botemedel. Men, blott hemma hos sig kunde hon profetera eller säga det som skulle komma: »En ande sä'r det för mig», sade hon. M:l M:n Langhamars.
