Transkriberad uppteckning
Vid Utalskog uti Alskog, som väl så kallas der af att gården ligger afsides i skog och väl ifrån början är en utgård, nybygge eller fäbod, tillhörande någon af de gamla bondegårdarne i socken —, voro »folken» alldeles utdöde, förmodligen af pesten. De förre egarne hade varit mycket rika och lemnat mycket gods efter sig som sades vara nedgräfdt öfverallt och i »husarne» på den öde gården. Men ingen tordes dock leta efter alla dessa skatter; ty dels fruktade man för den stygga dunsten efter sjukdomen i gården, och dels vågade man sig ej dit för det starka rå och alla spökelse, som der vakade öfver godset. — Men slutligen gingo dock engång i skymningen dit tvenne raske drängar, af hvilka en var spelman, för att vinna de stora skatterna vid Utalskog. Spelmannen gömde sig i ugnen uti nystugan, men den andre brodern uti samma rum bland gamla tunnor och bråte. När de så legat en stund, infunno sig hastigt alla de döde Utalskogfolken, Gubben, gumman och alla barnen. Den gamle husbonden lyftade på spishällen (»brand-stainen») för att räkna sina pengar der och de andra började och roa sig. Snart började de också att dansa. Då stämde spelmannen upp på fiolen i ugnen och begynte spela. Trollen lyssnade i början häpne på spelet, men tyckte om takten och svängde sig snart i allt vildare danser. Gubben upptäckte slutligen spelmannen i ugnen, som låg der trygg och oåtkomlig emedan han låg på bränd lera. Så snart spelet en stund upphörde, kom Gubben fram till ugnen, bad honom spela och kastade en näfve (»knäpp-näfve») silfverpengar in till honom: och så gick dansen åter allt vildare och vildare. Så snart fiolen tystnade en handvändning, kom Gubben åter till ugnen, bad spelmannen bara spela och gaf honom så igen pengar, så att denne till slut hade en stor hög silfver framför sig. Han till spela på nytt och folken till att dansa i nystugan allt hastigare och mera öfvergifvet! Till slut blefvo de dansande trollen liksom galna i dansen, hoppade och skuttade mellan golf och tak, Gubben hade snart offrat hela sin skatt åt spelmannen och denne ville nu bara bli af med alla trollen och få behålla sin stora skatt. Då det redan skymtade af dagen, blefvo trollen alldeles förfärligt ystra, togo hvarandra i hand i en lång rad och skulle så börja lång-dansen ur den ena stugan i den andre och väl slutligen ut på gården och så in igen; och man kunde alldrig veta hur den leken skulle sluta ; då i det samma brodren, som legat lika förskräckt i brygghuset och fruktat för spelmannens lif, kom springandes in i nystugan med en hel börda gamla tunnstäfver och kastade det midt på golfvet med stort buller, då alla trollen blefvo så förskräckta, att de hals öfver hufvud störtade ur stugan under de rysligaste rop och läten och syntes alldrig mera till der i gården. — Och sålunda fingo de båda raske bröderna allt godset vid Utalskog. Mor Cath. Bod. Östman, f. 1805. Chr. Östman, dottren Garda. [Tillskrivet i marg.]: hvarvid Bröderna kommo i träta om godset, ty den af dem, som kastade in stafvarna, ville ha lika mycket gods som spelmannen. C. B. Ö.
