Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Princessa, som hade en Son, Hannibal; och det var sagdt att en stor olycka skulle hända honom om han komme under bar himmel innan han vore 15 år. Dagen innan han fyllt 15 år kom han ut, gick öfver en bro och vardt nedtagen till Hafsfrun, der en förut tagen flicka, Suntara, fans. En dag befallde Hafsfrun Prinsen att gå i skogen och hugga ner alla träd. Prinsen blef bedröfvad, men högg fast det intet led, och Sun-tara bar mat till honom. Då sade Suntara: »Vill du lofva att du ej skall svika mig, så skall jag hjelpa dig!» Det lofvade Prins Hannibal gerna. Då sade Suntara: »Yxa, till att hugga, skog till att falla!» och då föll hela skogen. När Hafsfrun kom om qvällen blef hon vred på Hannibal och sade: »Det har du ej gjort af dig sjelf!» Dagen derpå befallde Hafsfrun att Prinsen skulle göra en väg öfver sjön och källare under vägen. Han blef ängslig härvid, men arbetade och gräfde, men det led intet på det stora arbetet. Då kom åter Suntara och sade: »Vill du lofva att du ej skall svika mig, så skall jag hjelpa dig!» Då Prinsen lofvat det, sade Suntara: »Spadar, till att gräf va; kärror till att kärra; väg, öfver sjön; källare, under vägen!» Och genast blef allt detta gjordt. När Hafsfrun kom blef hon ond och sade till Prinsen: »Det har du ej gjort af dig sjelf!» och hotade honom grufligt. Suntara sade en dag till Hannibal: »Vill du lofva att du ej skall svika, så skall jag hjelpa dig: i natt skolom vi fly!» Nå, det kommo de då öfverens om. Suntara lade då sina strumpeband och Hannibal sina skor på ugnen; de satte något för fönster-gluggen, att ej dagen för bittida om morgonen skulle synas — och flydde. Om morgonen frågade Hafsfrun som vanligt: »Är det dager än?» Det ena strumpebandet föll då ned af ugnen och svarade: »Nej!» »Jaså!» sad' Hafsfrun och somnade åter in. Om en stund vaknade hon åter och frågade: »Är det dager än?» »Nej», svarade det andra strumpebandet. Bäst det var vaknade Hafsfrun igen och frågade: »Är det dager än?» och då svarade den ena skon (utan att falla ned): »Nej!» Snart vaknade åter Hafsfrun och frågade: »Är det dager än?» — Då föllo begge skorna ned och svarade: »Nej!» Men nu anade Hafsfrun i alla fall oråd, sprang upp ur sängen och märkte då att Hannibal och Suntara flytt sin väg; och straxt skickade hon ut efter dem tvenne vargar. Suntara fick under flygten ej se sig om; men hon frågade alltjemt Hannibal om han såge något ovanligt: »Ser du något?» — Slutligen sade han: »Jo, jag ser nu två vargar komma jagandes!» »Det är just hennes utskickade», sade Suntara. Hon förvandlade då både sig och Hannibal till en stor mur. När vargarna kommo dit, kunde de ej komma öfver muren, utan vände om hem, då Hafsfrun frågade om de sett dem: »Nej», svarade de, »vi kommo till en stor mur, och den kunde vi ejkomma öfver!» »Det var just dem!» utropade Hafsfrun vred. Under tiden flydde Hannibal och Suntara vidare. — Nu sände Hafsfrun ut tvenne korpar att flyga fatt dem. »Ser du något?» frågade Suntara Hannibal. »Jo, jag ser nu 2 korpar komma flygandes!» »Det är just hennes utskickade!» Då förvandlade Suntara sig sjelf och Hannibal till två höga träd, dem korparna satte sig att hvila på, hvarefter de återvände hem. »Sågen I dem?» frågade Hafsfrun korparna. »Nej, blott 2 höga träd!» »Ja, det var just dem, det!» och nu vardt Hafsfrun grufligt ond och gaf sig sjelf i väg efter de flyende; men nu hade Suntara och Hannibal fått ett godt försprång. »Märker du något ovanligt efter oss», frågade Suntara. »Jo», svarade Hannibal, »en gruflig »syding» (=häftigt väder) i luften.» »Ja, då kommer nu Hafsfrun sjelf!» sade Suntara. De flyende voro nu vid en sjö, och Suntara förvandlade sig och Hannibal till tvenne änder. När Hafsfrun kom till sjöns strand och såg änderna simma, förvandlade hon sig sig sjelf till en and och upphann dem slutligen och slog då med hvardera sin fot på deras stjertar, och sjönk så i hafvet; men Hannibal och Suntara blefvo menniskor igen. — Då sade Suntara: »Nu har jag frälst dig ur Hafsfruns våld; men vill du ej svika mig, så skall jag hjelpa dig och också föra dig hem igen!» Hon följde honom hem, och sade då: »Nu skall du ej glömma mig: dina föräldrar bli glada öfver din hemkomst, men du får ej kyssa dem, ty då glömmer du mig!» Suntara bodde emellertid i en liten stuga vid slottet. Prinsen och Princessan blefvo mycket glada att deras son Prins Hannibal, var räddad och hemkommen, men de undrade öfver att han ej ville kyssa dem. En natt, då Hannibal sof, smög sig hans mor in till honom och kysste honom: då han om morgonen vaknade hade han alldeles glömt bort Suntara. Om ett år var Prins Hannibal förlofvad; men då han såsom brudgum skulle fara till kyrkan att vigas, ville hästarne omöjligt ej ur stället. Man undrade öfver detta; och slutligen sade någon, att en flicka der i grannskapet kanske kunde hjelpa det. Suntara kom och sade sig vilja hjelpa det om hon finge stå vid Prinsen i brudstolen, följa med honom hem till slottet och äta vid bröllops-bordet. Nå, det fick hon då. När de suto till bords, kommo två dufvor fram vid henne, dem hon matade med guld-korn. Den ena dufvan sade då till den andra: »Du lofvade mig att du icke skulle svika mig; men nu hafver du gjort det ändå: när du var i stor nöd, hjelpte jag dig; men ändå så svikte du mig!» Då påminde sig Hannibal Suntara, kände igen henne, talade om allt för sina furstliga föräldrar och alla gäster, tog Suntara till gemål och lefde sedan länge lyckligt med henne. Axel Romdahl. [Koncept till föreg. med blyerts å p. 460 r. i MS.] Pss:s son Hanibal, s. ej fick koma und. bar himel för än han var i5 år: dagen förut kom han ut, gick öf:r en bro o. blef nedtagen till haffrun, der en förut tagen flicka, Suntara, fans. — Befallde h:m hugga ved i skogen — all skog ned. S:a bar mat t. höö: »vill du lofva att du ej sk. svika, så sk. j. hjelpa dig!» — »Det lofvade han. — Då sade hon: »yxa! till att hugga, skogen t. att falla!» — o. då föll hela skogen. När hon kom: »det har du ej gjort af dig sjelf!» — o. blef ond på h:m. Skulle göra väg öfver sjön och källare under vägen. — S:a — ej svika!» S:a: »spadar t. att gräfva, kärror t. att kärra, väg! öfver sjön o. källare under vägen» -- Haffrun ond: Suntara sade en dag: »svika — — i natt skola vi fly. Hon lade sina strumpeband på ugnen o. han sina skor; satte ng:t för fönstren att ej dagen f. bittida om morg. skulle synas. De flydde — Om morg. frågade Hf:n: »är det dager än? — Det ena strumpbandet föll ned af ugnen o. svarade nej. »Jaså, o. somnade igen. — — Hf:n vaknade åter — — är det dager? — — — 2:dra str.b:t »Nej!» — — 3:dje gg:n svarade den ena skon (utan att falla ned) nej — — Sist: »är det d. än?» — Då föllo begge skorna ned o. svarade: »nej!» Då anade Hf:n oråd, sprang opp, o. märkte att de flytt. Hf:n skickade ut 2:ne vargar. Suntara fick ej se sig tillb., m. hon sade t. Hanibal att säga henne om han såge ng:t ovanligt, frågade: slutl. såg han 2:ne vargar — — ser du ng:t? 3 v:r: »det är just henes utskickade!» — Hon f.vandlade sig Hanibal o. Suntara t. en stor mur. När varg:e komo t. muren, kunde de ej komma öf:r muren och vände om. När de komo hem, fråg. Hf:n om de sett dem; nej, vi komo t. en mur — —! Det var just de — — ond. Sedan gingo H. & S:a vidare. Nu sände Hf:n ut 2:ne stora korpar. Ser du något? — — 2 korpar. — — Det är just hen:s utskickade. — F.vandl. sig till 2 höga träd. Korp:a satte sig der att hvila och vände hem. — Hf:n ond. 3:dje gg:n gick hon sjelf — — Emell. gingo H. & S:a vidare. »Märker du ng:t? — Stor syding! — Då komer Hf:n sjelf. — Då voro de nära en sjö, f.vandl. sig till 2:ne änder. Hf:n f.vandl. sig t. en and. Hann den slutl. Slog m en fot på hvardera af deras stjertar o. sjönk i hafvet; m H. & S:a blefvo m:skor igen. »Nu, sade S:a, har jag frelst dig ur Hf:s våld; »men vill du ej sv. mig, sk. j. hjelpa dig!» o. föra dig hem igen. Följde höö hem; nu sk. du ej glöma mig: dina föräldrar bli glada, m. du får ej kyssa dem, för då glömer du mig. S:a bodde mellertid i en liten stuga nära slottet. F.äld:a blefvo glada, undrade att han ej ville kyssa dem. Då han sof gick modren (Pss:n) in o. kysste h:m, då han om morg. alld:s glömt Suntara. Om ett år blef Hanibal förlofvad, då de åkte i kyrkan, ville hästarne alls ej ur stället: m. undrade. — Ng:n sade, att en flicka i grannsk:t kunde kanske hjelpa det. — S:a kom, sade sig vilja hjelpa, om hon finge stå vid P:sen i brudstolen, följa med hem och äta vid bordet. Jo — När de suto vid bordet, komo två dufvor fram vid hene dem hon matade m guldkorn. Den ena Dufvan sade t. den andra: »Du lofvade mig att du icke skulle svika mig, m. nu hafver du gjort det ändå; när du var i stor nöd hjelpte jag dig, m. ändå så svikte du mig. — Då påminde sig Hanibal Suntara. Kände igen henne, upplyste f.hållandet f. gästerna — — o. tog Suntara t. sin gemål. A. Rondahl.