Lojsta, Gotland
Skatte-tornet. (b)
— — — En landsförvist Prins får efter mycket krus härbärge hos en fattig torpare, dock endast med vilkor att bota hans sjuka hustru. Prinsen lofvade det och sade: att hon vore sjuk af troll-skott, och att, då han afsköt en pistol öfver henne, så skulle den träffa [den] som förorsakat sjukdomen, hvilket ock inträffade.
Morgonen derpå begaf sig Prinsen vidare, och kom till en stad, der man just då byggde ett »Skatte-torn». Prinsen blef för sitt förnäma utseende svårligen antagen uti härberge hos en murmästare, men föreslår då murmästaren att stjäla ur Skatte tornet medelst en löngång: Murmästaren, fast ogerna bifaller ändtligen. De stulo nu ofta tillsammans ur skatte-tornet: slutligen upptäckte man dock de två lösa stenarna i muren. (Intet »rökelse-verk» omtalas.)
En sax sattes då vid kryphålet, den gamle murmästaren fastnade, och Prinsen afhögg hans hufvud. — — Kroppen köres kring gatorna — — Murmästarens hustru dånade; men Prinsen skar sig just då med rakknifven och föregaf att hans värdinna ej tålte se blod hvarför hon dånat af. — — Kors öfver dörren — — den döda kroppen upprestes på torget. Wakten var en Fändrik, en Sergeant och en soldat. Prinsen, utklädd till en gammal kärring, bad sig i rusk-vädret få komma in i vaktstugan, bjöd bränvin med sömndroppar — — (Ingen Biskopsskrud eller präst klädning omtalas). Kärringen (Prinsen) nedgräfde liket utanför staden.
Konungen märkte nu oråd, och misstänker den främmande Prinsen, inbjuder alla till gästabud och Prinsen med, låter beströ golfvet med silfver-pengar och sätter vakt att efter se om Prinsen ofta och ensam gick ut på gården. Kalaset pågick duktigt — — pengarna försvunno (intet skäl dertill eller någon upplösning der på omtalas). — — Alla gästerna fingo sina sängar anvisade; men Prinsen sin näst intill Princessans — — hon märker Prinsen ur en flaska droppar med en prick i pannan, och Prinsen merkte det, smög sig in till den sofvande Konungen sjelf och satte samma märke i hans panna.
Då Konungen om morgonen frågade Princessan hvem som sofvit hos henne, merkte hon pricken Konungens panna, hvilken han icke kunde borttaga. Konungen bestört lofvade då sin dotter och Riket åt den som varit mästare på alla dessa skälmstycken. Då yppade sig Prinsen, och satte fingret på pricken i Konungens panna som då straxt försvann. (Sirader gallanter omtalas ej.)
L. Niclasson, Låista, f. 1829.
[I marg. står med annat bläck:] Prinsen hade satt beck under sålorna, gick ofta ut och afplockade dukaterna, tills alla sålunda försvunnit från golfvet. Han behöfvde således ej bocka sig; hvilket skulle vara tecknet att han var skatte-tjufven.
Hjalm. Åkerhjelm.
