Transkriberad uppteckning
En kärring hade engång spått en dräng att han skulle komma att slå ihjäl sin egen far. Sonen, fadren och hela hushållet blefvo häröfver mycket förskräckta; men lugnades åter deraf att spåkärringen hade tillsagt Sonen såsom ett vårdtecken, när det skulle hända, att dråpet först skulle ske när sonen bunde begge sina strumpeband om ett och samma ben: och detta, hoppades man, skulle han väl kunna akta sig för. Men hur det var, hade Sonen en morgon i hastigheten bundit begge strumpebanden på sitt ena ben: alla blefvo nu fulla af bäfvan och jemmer, och fadren trodde som säkert att han skulle gå det förutspådda ödet till mötes, ehuru Sonen ej blott icke hade det minsta ondt mot sin Far, utan äfven ängslades öfver ödets hot. Emellertid tillkallades flera man, för att vaka öfver dem begge; och dessa ville alldrig tro att Sonen skulle komma att slå ihjäl sin far. Men denne var så viss på sin död för sonens hand, att han bad honom att så gerna först som sist fullborda gerningen — han ville ju på förhand förlåta honom den synden. — Då uppmanade de tillstädesvarande Sonen att på lek taga ett halm-strå och slå till fadren dermed; på det att ödets dom på något vis skulle manas till fullbordan. Sonen tog då blek och bäfvande ett halmstrå och slog dermed till fadren: och denne föll död ned på stället! Jac. Bolander, Mästerby.
