Transkriberad uppteckning
Det var engång två Bönder som bodde i samma by: den ene var rik och den andre var så mycket fattig. Så kom julen; och den Fattige Bonden måtte ännu sent på Jule-qväll fara i skogen efter ett lass qvistved. När han nu kom långt, långt ner i skogen, kom en stor svart fogel och satte sig på Bondens vedlass. Den Fattige Bonden undrade väl något deröfver; men låt dock på helig afton fogeln få sitta i fred, och körde så hem med sitt qvistved-lass. När han då kom körandes i gård, så såg den Rike Bonden den stora svarta fogeln sittandes på vedlasset för den fattige Bonden och frågade denne: »Hvad har du fått den fogeln ifrån?» »Den har flugit till mig i skogen», svarade den Fattige Bonden. Då gick den Rike Bonden närmare till och såg på fogeln, lyftade opp hans ena vinge, och såg derunder att der stod skrifvet med guldbokstafvar: »Den, som äter mitt hufvud, han blir konung; och den som äter mitt hjerta, han får hvarje natt under sitt hufvud en pung med sju dukater i så länge lifvet varar!» Den Rike Bonden sade då, utan att låta den Fattige Bonden förstå upptäckten: »Grannsfar! får jag den svarta fogeln af dig, så skall du få tillräcklig julkost af mig med öl och mat för dig och de dina öfver Helgen?» »Hjertans gerna, Granne», svarade den Fattige Bonden, »tag du fogeln»; och så fick han tillräcklig Jul-kost för sig och de sina. När nu den Rike Bonden med sin hustru på Jule-dag skulle gå i kyrkan, befalte de sina pigor att de skulle slagta fogeln och koka hufvudet och hjertat, i hopp att Bonden skulle bli Konung och Hustrun hvarje natt få dukater under sitt hufvud. Men när pigorna satt fogeln på elden och sedan gått i la'gården på en stund, kommo den Fattige Bondens tvenne gossar in i den Rike Bondens kök, och, då ingen var der, så smakade de först på jul-kannan och sedan åto de opp hvad som fanns i grytan. När nu det rika Bondfolket kom hem, saknade de fogelns hjerta och hufvud. De misstänkte väl den Fattige Bondens begge gossar; men som de bedragit den Fattige Bonden med fogeln, sade dock den Rike Bonden ingenting till sin granne. Men när den Fattige Bondens barn morgonen derpå vaknade, och man under den enes hufvudgärd fann en penning-pung med sju dukater, förebrådde den Fattige Bonden sina barn och frågade dem hvarifrån de fått så mycket pengar och trodde att de stulit dem. Men, ehuru de greto och nekade, blefvo de dock begge två drifna på dörr. De kommo snart i en villande skog; om qvällen bådo de om härberge hos en gammal gumma; det de ock fingo. Men kärringen narrade af dem dukaterna om morgonen och dref dem ut, och de gingo så vidare. Hvarest de under tiden kommo i skogen och lade sig att sofva under träden, hade den ene af Bröderna alltjemt sina sju dukater under sitt hufvud hvarje morgon. — — Slutligen, efter många växlande öden, blef den ene af gossarna upptagen i ett hof, och tjente sig der verkligen opp till Konung; och den andra, som ätit fogelns hjerta, han blef en öfvermåttan rik och lycklig man. De glömde ej heller i sin lycka sina gamla ärliga föräldrar, utan togo dem till sig, och gjorde dem nöjda och glada för alla deras lifsdagar. — Slut. Anna Maja Holstein.
