Transkriberad uppteckning
Det var en gång en Konung, som hade tre söner, av hvilka den yngste hette Haffsi-Kraffs. Alla Prinsarna skulle nu ut och fria i andra konungariken. Men de två äldste Bröderna ville prompt inte ha' sin yngsta Bror, den lille Haffsikraffs, med sig, hvilken de ansågo såsom alltför liten och enfaldig på en sådan resa. Men slutligen fick han dock efter många böner åtfölja sin äldre Bröder på friareresan. Slutligen kommo de till en Troll-Konung, som hade trenne döttrar: prinsarne anmälte sig då såsom friare, och de fingo alla tre om natten ligga i samma rum med Princessorna. Den hårde Troll-Konungen hade förut förgjort alla friare, som kommit dit och legat hos hans döttrar. Derföre hade alltid Princessorna hvita natt-mössor på sig; men på Prinsarnes sängar lades alltid röda nattmössor till begagnande. Alla prinsar lade sig nu om natten hos hear sin Princessa, och Haffsikraffs lade sig ock vid sin. Men om aftonen sade den Princessa, som låg hos Haffsikraffs, att Troll-Konungen brukade komma in om natten och hugga hufvudet af alla dem som sofvo med röda natt-mössor. Hvarföre Haffsi-Kraffs ombytte nattmössorna, när alla somnat. Wid midnatt kom Troll-konungen in med ett svärd som hade guldfäste, och slog så hufvudet af sina egna döttrar och gick sedan sin väg. Då väckte Haffsi-Kraffs genast sina två Bröder, tog med sig en förtrollad skyffel af guld och flydde till stranden. Med troll-skyffeln i hand besvärjade Haffsi-Kraffs nu vågorna: »Wäg för och våg efter — ingen vete hvart vi fara!» — och så gåfvo de sig lyckligen ut ifrån land. Men nu kom Troll-Konungen ända ner i vattnet efter dem och ropade: »Haffsi-Kraffs, Haffsi-Kraffs, kommer du hit en gång till, så skall du bli olyckelig!» »Engång kommer jag väl till, sade Haffsi-Kraffs» —; och dermed så seglade de hem till deras faders land. Men litet derefter sade Haffsi-Kraffs till sina Bröder, att han åter hade god lust att besöka och narra den lede Troll-Konungen: de både honom att han skulle låta bli det och akta sin pels; men han gaf sig af. Nu lurade han sig på en stege in genom Troll-Konungens fönster om natten. Konungen, som låg i sängen jemte Troll-drottningen, sade då: »Hvad är det som knaprar der borta?» »Det är väl hof-råttor», svarade Drottningen, och så somnade de åter. Då kröp Haffsi-Kraffs fram och stal bort alla juveler och guldklenoder efter Princessorna, löpte sin väg, kom till stranden och sade som förut till vågorna: »Wäg för och våg — —!» Konungen kom just då efter till stranden och skriade: »Haffsi-Kraffs, Haffsi-Kraffs —»; men denne reste lyckligen hem till sin Faders rike och sina Bröder med sina skatter. Icke långt derefter gaf sig Prins Haffsi-Kraffs åter af på äfventyr emot Troll-Konungen: denne stod då om natten på sin loge och tröskade med en guld-slaga, hvarvid Hofmännen stodo och lyste med lycktor. Haft si-Kraffs kröp då opp på log-taket och nedsläppte en kappe ä[r]ter. Men nu äro alla troll rädda för åskan; och Konungen sade till Troll-Drottningen: »hu, Mor, det skrallar!» och så löpte Troll-Konungen och alla in och lemnade guldslagan i sticket, den Haffsi-Kraffs genast tog, löpte till stranden, sade som vanligt till vågorna, då Troll-Konungen i det samma kom efter honom och långt ut i vattnet, så att böljorna brusade omkring honom ; men ändå ropte Haffsi-Kraffs gäckande till Troll-Konungen: »Ännu en gång kommer jag väl igen!» Men när nu Haffsi-Kraffs nästa gång kom tillbaka, tog Trollkonungen ändtligen Haffsi-Kraffs fast, och sade att han skulle slagta och steka honom. Och Konungen reste nu bort att bjuda främmande på den rara steken. Emellertid skulle nu Troll-Drottningen gå ut och hugga nacken af Haffsi-Kraffs, och sedan steka honom, hvartill redan ugnen var eldad. Men Haffsi-Kraffs gjorde sig så dum och tycktes ej kunna begripa hur han skulle lägga halsen på hugg-kubben, så att han narra Drottningen visa sig sättet, då han med detsamma kapade nacken af henne, stekte henne vackert och låg henne på ett silfverfat i en besynnerlig ställning, och sprang och sade: »Wäg för och —». Nu kom Trollkonungen långt, långt ut i hafvet för att taga Prins Haffsi-Kraffs fast; men då ropte han: »Herr Troll-Konung, vänd Er om, så får ni se en vacker jungfru, som står i jemte!» Och Troll-Konungen var ej klokare att vända sig. Solen var nu just uppstigen på himmelen; och så snart de första sol-strålarna föllo på Troll-Konungens ansigte, sprack han och dog. Nu tog Prins Haffsi-Kraffs hela hans rike, och blef så en mäktig konung. — Slut.2 Anna Maja Holstein.
