Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Skräddare, som bodde i en stad, och han hade tre söner; men ingen af dem alla tre ville välja fadrens yrke, hvarföre han blef rätt ledsen. Men de fingo dock fritt följa sitt eget tycke och som de kunde söka sig sin lycka i verlden. Innan nu de tre bröderna skiljdes åt, så lofvade de hvarandra med hand och mund, att, hvad som än måtte hända dem, de hvarje julafton dock skulle infinna sig hos deras gamla föräldrar. Derpå togo de 3 Bröderna afsked af föräldrar och hvarandra, och gåfvo sig så ut i vida verlden. — Den äldste kom om någon tid i lära hos en snickare och den andra blef skomakare-lärling; men den1 yngste, som hette »Sven» och som bröderna alltid höllo för narr, kom efter lång vandring in i en liten låg stuga, der en liten vanskaplig Dverginna låg i sängen. »Hvad vill du härinne», sade hon till Sven? Gossen svarade att hans far var en fattig skräddare, och att han och hans 2:ne äldre Bröder gifvit sig ut i verlden för att skaffa sig någon tjenst eller så, och att det också nu här vore hans ärende. »Då», sade Dverginnan, »kan du stadna qvar hos mig.» »Ni», sade Sven, »är ett fruntimmer, som jag kan tycka, och som jag vill bli karl med tiden, kan jag väl just inte här lära mig något passande.» »Nå, nå», sade Dverginnan, »jag kan väl tro att du knapt kan hvarken läsa eller skrifva; och det kan du ju få2 lära hos mig och mera till om du bara är lydig och beskedlig gosse; och dervid blef det.» Slutligen fick han till och med lära sig räkna och annat mer, och blef så en förståndig yngling. Mat och dricka fick han efter nödtorften; men några kläder fick han icke alls på hela året. Men när det led emot Julen, bad Sven sig lof att gå hem till sina fattiga föräldrar och råka sina bröder: det han ock fick. När Sven nu kom hem julafton, voro redan de två äldsta Bröderna hemkomna, och de voro ganska stolta och sågo Sven öfver axeln, emedan de fått sig både vackra hattar och halsdukar i tjensten af sina mästare; men Sven, stackare, stod der i sina paltor och tröstade sig med Dverginnans ord: »Du får väl också någonting med tiden!» Emellertid fick han ej sitta till bords med sina stolta bröder, utan fick sitta och äta på en pall nere vid spisen. Ehuru han var flitig och lydaktig hela det följande året hos Dverginnan, gick det honom ej bättre, men ej värre heller. Då han åter vid Julen råkade sina stolta bröder hemma, föraktade [de] honom som förut, ty han var ännu lika trasig. Och tredje året gick på samma sätt för den stackars Sven och hans lyckligare Bröder. De följande Julqvällarne kommo alltjemt de tvenne äldsta Bröderna hem allt ståtligare klädda; men förgäfves fingo de nu mera se något af den trasiga Sven: han tycktes för allt förakt i hemmet ej vilja dit återvända så snart. Så förflöto många år, hvarunder Sven alltjemt var hos den lilla fula och vanskapliga fast beskedliga Dverginnan. Men en vacker dag sade Dverginnan till Sven, som nu var en hygglig yngling: »Du har nu varit hos mig många år, varit lydig och flitig och lärt dig allahanda; du är nu också kommen till åren, så att du väl kan behöfva dig något sällskap ibland: gå nu derföre in i kläde-kammaren och utvälj dig efter smak de vackraste kläder.» Sven tackade sin matmoder, klädde sig grann och gick stundom ut i staden och roade sig ibland; men alldrig3 gick han åt hemmet. Åter frågade honom Dverginnan om någon tid, om han ej hade lust att gifta sig, och det just med henne sjelf. Sven studsade väl i början; men snart sade han till Dverginnan: »Hvad gör väl det yttre utseendet, blott man har ett godt hjertelag som Ni har, och derför så svarar jag Eder, ja!» Knapt hade Sven uttalat ordet, förrän för hans ögon upprann en den vackraste Princessa! Sven frågade förundrad om den sköna Princessan vore samma person, som så vanskaplig brukade ligga i sängen? »Ja», sade Princessan, och härefter skall jag alltid så förblifva (emedan min förtrollning nu är slut sedan jag funnit en nog ädelmodig karl, som vetat älskat mig så ful jag var).»4 Och kommo de öfverens att på Juledag, då begge de stolta bröderna voro hemma, med prest besöka föräldrarne. Om Juldagen stadnade en präktig vagn på skräddarens gård; och Svens far och bröder kommo häpna ut, och trodde att Konungen sjelf besökte dem. Men Prinsen och Princessan begärde att få stiga in, och att der af Presten, som åtföljde dem, få bli vigda samman. Efter mycket krus så inträdde de förnäma gästerna i Skräddarens stuga; och Gubben, gumman och i synnerhet de begge bröderna höllo sig med häpnad vid dörren. Emellertid blef det ståtliga Fursteparet sammanvigt, och otaliga voro de viner och rätter [som] inburos af lakejer från de furstliga vagnarna, och man satte sig till bords, dit Princessan promt ville hafva hela skräddare-familjen. Nu frågade Princessan skräddarehustrun om hon ej haft flere söner än dessa två? »Jo», sad' gumman, »nog hade jag en liten stackare till, som hette Sven; men som ingen [af] mina söner ville5 följa fars yrke, utan sjelfva söka sin lycka ute i verlden, så gingo de alla bort sedan de lofvat oss och hvarandra att hvar Julafton råkas här hemma: 3:ne Jular kommo de alla tre; men sedan dess har jag inte hört af min lille stackars Sven.» »Men», sade Princessan, »månne Mor ännu skulle känna igen Sven om Mor fick se honom?» »Ja, nog», sade gumman, »ja väl bland tusende och tusende!» »Nå», sade Princessan, »känner Mor igen Prinsen der, Brudgummen? — han är Eder son — Sven!» Nu blef det en faslig uppståndelse i Skräddarens stuga: de Gamle häpnade och kunde ej tala för glädje; men begge Bröderna blygdes och förskräcktes. Men Sven sade till dem: »För Eder stolthets skull kom jag icke hem de sista jularne, och tröstade mig alltid till denna dag med de orden: jag får väl också något med tiden!» Och Princessan tillade, vändande sig till Prinsen: »Jag var en lång [tid] genom en ond makt förtrollad; men genom din trohet och kärlek, oaktadt min dverga-skepnad, blef min förtrollning löst; och från denna stund är du Konung och jag Drottning öfver ett mäktigt rike. Och sedan nu Kunga-paret utdelt rika skänker till Skräddarn, hans hustru och de begge Bröderne, stego de under deras böner och välsignelser i sin förgyllande vagn, och reste till sitt Konunga-rike, der de regerade sitt folk i många lyckliga år. — Slut. Engel Lisa Kahl.