Transkriberad uppteckning

Det var en gång en yngling, som alldrig fruktade för någon ting, ty han hade kommit på den tanken, att det ej fans något ondt i verlden. Om nätterna låg han stundom och sof på kyrkogården. En qväll fick han der se 2:ne troll, som slogos. När han efterfrågade orsaken till deras tvist, svarade den ene: »När jag lefde var jag så fattig att jag ej kunde betala min skuld, 4 styfver, till kamraten här.» Gossen tog då och betalde skulden; hvarefter trollen slutade striden och hear och en kröp stilla ned i sin graf. Derefter gick ynglingen som vanligt och lade sig att sofva på kyrkogården med sitt hufvud lutadt mot kyrko-tröskeln. Bäst det var på natten, väcktes han deraf att någon rörde vid hans fötter. »Hvem är det?» frågade han. »Det är jag», svarade en röst. »Hvem då?» frågade åter ynglingen. »Thora med röda mössan; du kommer i stor nöd och fara: ropa då på mig, skall jag hjelpa!» svarades åter. Dagen derpå steg ynglingen upp från sitt hviloläger på kyrkogården; och, sam han var fattig, började han nu sin vandring ut i vida verlden för att söka sin lycka. Han gick hela dagen genom en stor skog, och om aftonen såg han ändtligen ett lyse mellan träden. Han kom fram till en stuga, gick in och fann der en kärring, som var bunden med en jern-kedja, så att hon blott kunde gå till brunnen. Ynglingen bad att få litet mat: det fick han. Kärringen sade: »Hvarifrån kommer du och hvad skall du göra här? här bo 13 röfvare och här äro 13 arga vakt-hundar.» »Ja så», sad' Ynglingen. På väggen hängde en ofantlig stor nyckel-knippa, hvarför han frågade om här vore lika många rum som nycklar. »Ja», svarade kärringen. Ynglingen tog då en nyckel och gick in i det första rummet: der voro en hel mängd fångar; i nästa rum fann han en fången skön Princessa, som i ett glas-skåp var upphängd i taket, och af alla sina prydnader hade hon ej mera qvar på sig än en guld-kedja och en guld-ring, eljest var hon naken. Ynglingen bad kärringen om kläder; det han fick och gaf dem åt den arma Princessan. Sedan tog han henne med sig och flydde långt bort i skogen. Der satte de sig då ned, och Ynglingen bad Princessan att löska sig. Hon gjorde så; men lindade der-under sin kedja och ring in i hans vackra hår, hvarunder han somnade godt. Snart hörde Princessan hästars gnäggande och att ryttare nalkades, åtföljda af tretton glupande hundar. Hon blef förskräckt och väckte honom: hundarne hviftade på svansen, ty de kände igen Princessan; men Ynglingen ropade genast: »Thora med röda mössan!» »Hvad befalles», sad' trollet, som genast stod der. »Slå upp alla röfvarne i luften och alla hundar med, så att de icke synas!» ropade Ynglingen —, och det skedde så; men hästarne skonades. Nu satte Ynglingen Princessan på en vacker häst, besteg sjelf en annan, och red med henne till röfvare huset. Han gick der in och sade till kärringen: »Nu är jag min egen Herre här!» »Det är väl alldrig så väl», sad' kärringen undrande. »Jo», sad' ynglingen, löste kärringen från kedjan, gick in i nästa rum och sade: »Nu är jag min egen Herre här!» och löste alla fångarna mot det att de bara skulle hjelpa honom. Han släpade då bort en mängd dyrbarheter, köpte sig ett himlande stort grant skepp, tog fångarne såsom sjömän med sig, satte Princessan om bord och gaf sig till hafs. Men de otacksamma förra fångarna gjorde nu myteri och ville kasta deras räddare i hafvet. »Åtminstone mån I väl då låta mig komma i hafvet med fötterna före»2, sade han. De kastade honom så i hafvet, men i detsamma ropade han: »Thora med röda mössan! hjelp mig i land!» Trollet var genast till hands och svarade: »Häng dig på min rygg!» Han gjorde så, och snart förde det honom i land. Åtta dagar derefter kom ock skeppet till lands; och stor glädje vardt det för Konungen, som ändtligen återfått sin bortröfvade dotter, hvilken nu skulle giftas med en af sjömännen, som sades hafva räddat henne. Nu gick den raske och vackra ynglingen upp på slottet och det med hatten på sig. »Tag men du hatten af dig», sad' Konungen. Ynglingen tog då sin stora slok-hatt af sig och Princessan kände då på kedjan och ringen i hans hår genast igen honom och utropade glad: »Se här min räddare!» Konungen vredgades då på sjöröfvarne och lemnade dem åt ynglingen att bestraffas; och Thora med röda mössan fick då genast befallning af honom att kasta dem upp i luften. Snart voro derefter den sköna Princessan och den tappra ynglingen gifta och lyckliga och inom året hade de fått en liten prins. En dag, då den fordom fattige ynglingen, som nu var furste, lustvandrade med sin lille son i trädgården, var der en gammal gubbe honom till mötes, som sade: »God dag, känner du igen mig?» »Ja visst», svarade Prinsen, »det är ju Thora med röda mössan.» Men Trollet eller Gubben sade: »Nu vill jag ha' min betalning af dig, ty härefter kommer du ej att lida någon nöd»; och när Prinsen härvid såg sig om efter sin lille son —, hade denne ej något hufvud! »Blef du ledsen?» frågade Thora med röda mössan. »Ja, skulle jag ej bli bedröfvad!» svarade Prinsen, »att min son ej har något hufvud!» »Ja», sad gubben, »så bedröfvad blef jag ock, när jag ej hade de fyra styfverna att betala min skuld med»; och åter satt hufvudet på lille prinsen. När fadren såg det med förvåning, frågade honom Gubben: »Blef du glad?» »Ja, visst blef jag mycket glad», svarade Prinsen. »Lika glad blef jag ock», sade Gubben, »när du för mig utbetalde de fyra styfverna; och nu far väl!» Dermed försvann för alltid troll-gubben; och sen lefde det furstliga herrskapet i aldra största glädje och lycka. Johanna Friberg (genom Elis. Bolin).