Transkriberad uppteckning
Det var en gång en Konung och en Drottning. När hon födde sin förste son, kom der en Fee, som begärde att få ge honom namn och stå fadder åt honom. Det bifölls; och hon gaf den unge prinsen namnet Fatale samt en ring, den han alltid skulle bära, och dessutom en knif. Ett år derefter fick Drottningen åter en prins: då kom samma Fee och tilläts ock ge detta kunga-barn dess namn, som blef Fortune; och dertill fick han också en ring och en knif. Dessa två Prinsar växte upp och voro oskiljaktige vänner, ehuru den äldre alltid hade olycka och motgång i allt hvad han företog sig, och den yngre deremot hade lycka i allt. När de voro 20 år gamla och engång tillsammans ute på marken, syntes deras gud-mor, Feen, som sade: »Nu är det tid att I skolen ut och pröfva på verlden; gån nu ut, och när I kommen till en korsväg, står der ett stort gammalt träd: slån in Edra knifvar deruti och fortsätten sen Eder vandring. När I viljen återvända, så sen på knifvarna: äro de blanka, så står det väl till, men i annat fall är det någon olycka på färde. Dessutom äro edra ringar talismaner.» Hon försvann; och begge prinsarna gåfvo sig snart på färden. När de kommo till trädet vid kors-vägen, fästade de der sina knifvar och sedan skildes bröderna åt. Prins Fatale gick åt venster och Prins Fortune åt höger. Men som motgången alltid följde Prins Fatale, var ock hans väg nu snart obanad och så svår, att han med stor möda måste rödja sig väg sjelf, tills han kom ut på en slätt. Der fick han se en vacker flicka, som sjöng så skönt att han glömde all motgång och gick fram och helsade på henne. Hon vinkade honom att följa sig; och nu vandrade båda ett stycke tills de voro inne i ett berg, som straxt tillslöts efter dem. Då han nu ville vända om, ty han anade oråd, såg han att hans följeslagerska var ihålig bak: således hade han råkat ut för ett bergs-troll! Men, hvad var att göra? Hon gaf honom en stor nyckel-knippa; och han skulle här få till syssla att se efter alla hennes rum, hålla rent och stängdt; men ett rum finge han ej gå in uti, ty dit skulle hon gå sjelf. Och dermed gick hon åter ut i skogen för att locka flera menniskor till sig. Prinsen tog, sedan han något hemtat sig, nyckel-knippan och vandrade genom alla rummen: öfver allt var det en ofantlig rikedom af guld, kristall, perlor och äkta stenar. Men han undrade allt mer hvad som kunde finnas i det rummet, dit han var förbjuden att gå och det trollet ensamt besökte: dörren dit var af klart guld och låset besatt med äkta stenar. Och försöka sin lycka ville han; men, då han öppnade dörren, indrogs han dit af en osynlig arm, hvarefter han nedstörtade i ett rysligt djup, der mörker och klagan omgaf honom. Mellertid hade Prins Fortun, som tog vägen till höger, vandrat på en ständigt grönskande och jemn väg tills han fick se ett stort dråpligt slott. När han dit inträdde, var der dock en sorgens boning, ty konungen låg sjuk på sitt yttersta och princessan, som var hans enda barn, hade ingen att förlita sig till, ty ingen behagade henne. Men se, var glädjen borta, då Prins Fortune kom dit, så kom då lyckan med honom; ty straxt blef Princessan kär i honom och han i henne. Nu dog den gamle konungen glad, ty nu hade hans undersåtare fått en Herre i hans ställe som var en hugnad för alla. Nu skulle bröllopet snart firas, och Bruden var redan klädd, då Fortune skulle inträda i bröllops-salen; men i det samma brände honom ringen på fingret, och när han såg på den, var den såsom bara eld. Han kunde då veta att den käre brodren var i någon fara; han tog derföre sin trogne stallssven med sig, skyndade till korsvägen och såg der sin aning bekräftad, ty knifven var öfverdragen med rost. Då insåg Prins Fortune att brodren råkat ut för troll, ty i annat fall hade knifven varit blodig. De togo nu vägen åt vänster och redo i fullt galopp tills de kommo till samma slätt som brodren kommit. Qvinnan bad äfven Prins Fortune följa sig; och som han trodde att brodren befann sig i hennes våld, följde han henne, men tog sin stall-sven med sig. När de kommo till berget, ville hon ej att tjenaren skulle följa med längre, men Prinsen låtsade ej förstå det, och svennen följde ock dit in. Det lyckades dem att döda bergstrollet och att frelsa prinsen Fatale, och han följde med sin broder hem. Men alldrig kunde de utgrunda hvarföre den ena af dem alltid haft medgång och den andra bara motgång; men de älskade hvar andra ändock så länge de lefde eller in i döden. Elis.2 Bolin.
