Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Prest och en klockare, som gåfvo sig ut på en lång färd att söka sin lycka. De togo med sig hvar sin mat-säck i vagnen; men Presten gömde sin, att klockaren skulle tro att han icke hade något med sig. På vägen åt klockaren rysligt; ty han trodde att han snart skulle finna sin lycka; men när Presten bad klockaren om litet mat, så fick han det icke; utan mellan åt gick han bakom träden och åt i smyg ur sin mat-säck sitt goda fläsk och sin feta pannekaka: men klockaren svalt nu som en räf i skogen, ty hans mat-säck var längesedan slut. Presten låtsade som han tog upp häst-lortar och åt; och då gjorde klockaren så med. Allt mellan åt gick Presten i tysthet mellan träden och åt af sin goda mat; men när klockaren såg Presten bara äta hästplommon med god smak, måste han åter försöka, fastän han undrade öfver huru Presten blifvit så litet kräsmagad; ty han kunde alldrig med bästa vilja få riktig smak på häst-plommonen. Nå det fick gå; men ändtligen kommo de till en stuga i skogen: der gingo [de] in, och der satt en gammal stygg kärring, af hvilken de begärde natt-qvarter. Efter mycket prut fingo de då det sedan de förklarat att de voro nöjda med att sofva på ugnen. Klockaren, som han var välplägad af traktamenterna på landsvägen, somnade ock snart som en häst; men Presten kunde det ej. När klockan var 12 på natt, såg Presten kärringen stiga upp: hon tog glöd-rakan, smorde den med en olja ur en kruka, klef grensle öfver redskapet och sade: »Härfrån och upp och ända ner till helvetet!» Och så for glöd-rakan upp genom skorstenen och kärringen med. Men Presten blef nyfiken, stod upp och tog en qvast-käpp, smorde den med oljan, klef på och sade: »Härfrån och upp och ända ner i helvetet!» och han for af samma väg som kärringen; och så kom han med till helvetet. Men der fick Presten se mycket! Der satt den onde sjelf med en stor uppslagen bok för sig bland en ofantlig mängd folk, bland hvilka Presten tydligen igenkände ganska många af sina egna sockenboar. Alla de församlade stucko sig med nålar och skrefvo sedan med blodet sina namn in i den stora boken. Slutligen ville den onde ock att Presten deri skulle skrifva sitt namn. Men då Presten drog boken till sig, slet den onde den tillbaka. Slutligen lyckades det dock Presten att vinna så mycket mark, att han fick skrifva Fader-Wår i kanten. Och dermed hade Presten spelet vunnet, fick boken och for sin väg hem från helvetet; och hela den ondes församling for som agnar åt hvart sitt håll. Men nästa söndag blef det annat af: i stället för att predika som vanligt, läste han upp hvad som stod i boken; och nu igenkände han alla, som skrifvit sina namn i den; och hvilka straxt blef gripna, fängslade och bålbrända. Elis2 Bolin.