Transkriberad uppteckning

Det var en gång en kärring, som bodde ute i skogen, långt frånskiljd från andra menniskor. Hon egde blott en spinn-rock och en gammal blå kappa, men ingen klocka, ej en gång en tupp, så hon alldrig visste hvad tiden led. Spann gjorde hon dagligen tills hon blef trött, och sen gick hon till sängs. Emellertid visste hon att det led till jul. Hon skulle då gå i Jul-ottan i Guds namn. När hon i sin blåa kappa gick dit i kol-mörkret, brunno redan ljusen i kyrkan och mycket folk var derinne redan samladt. Men klockan var bara tolf på natt; och [de] döde höllo nu sin gudstjenst. Till henne i bänken kom nu en grann-qvinna, som varit en god vän, ty hon var nyligen afliden. Då blef gumman hemsk till mods. Snart trädde på predikstolen en prest, som dött för flere år sen: allt räddare blef hon nu. Då sade hennes granne till henne, att hastigt gå ur kyrkan, ty så snart presten sade amen blefve hon öfverfallen af de döda, som gerna ville hafve henne till sig i de dödas rike; i nödfall skulle hon lemna kappan efter sig. Gumman steg genast upp för att gå; men i det samma sad' Presten amen: alla de döda störtade då efter henne och grepo efter henne. Men hon släppte sin blåa kappa efter sig, och kom med lifsfara, men lyckligen hem. — Hon beslöt dock att sedan gå i den riktiga. Jul-ottan och med det samma omtala allt för sin prest. Om morgonen såg hon då på hvarje graf-sten en bit af hennes blåa kappa, det de döda ej brydt sig om taga med sig i grafven, då de ej fått henne sjelf. — Efter detta flyttade gumman till byggden, att ej så bli utsatt för de dödas spöken. Elis.2 Bolin.