Kungshamns, Bohuslän
Trollkarlar
Det var en gång en fiskare, som kallades för Lars i Rörvik, som förliste vid Tryggön och drunknade. På den tiden fanns det på Smögen en fiskare, som kunde mana fram döda och tala vid dem, och till denne gick nu den drunknades svärfar för att få reda på, var den sjunkna båten fanns, och var liket var, för det ville de ju ha i land. Gubben sade, att han skulle försöka att få tag i den drunknade och taga reda på dessa sakerna, och så gjorde han upp en stor brasa i kakelugnen. Därpå satte han en stol mitt på golvet, och så fick han fyra flickor till att ställa sig runt stolen och hålla händerna på den. Sedan satte han sig att titta bort åt kakelugnen, ty i närheten av den skulle han visst få se de döda. Det var ett förfärligt göra för honom att få fram den döde, som han ville tala med, ty till en början kom det fram den ene efter den andre av döda släktingar till den drunknade, och dessa fingo ju gå med detsamma igen, ty dem ville han ju ingenting då. Slutligen lyckades han dock att få fram den rätte mannen. Finnen samtalade en god stund med honom, men det var ingen av de andra, som hörde vad den döde sade, utan de hörde bara finngubbens frågor. Antagligen var det ett mycke ansträngande göromål för finnen, ty under det han satt och rörde omkring i kakelugnen och framställde sina frågor till vålnaden, så rann svetten i riktiga strömmar nerefter ansiktet på honom, och slutligen började han att skaka i hela kroppen.
När den döde äntligen hade fått ge sig i väg igen, så frågade den drunknades svärfar med detsamma, var som båten och liket låg, ty han skulle fara ut och få i land det med detsamma. Men finnen ville dock ej ge några upplysningar, förrän han fick betalning, och han begärde femton kronor. Nu var emellertid den andre alldeles förfärligt snål, så det kunde han ej på villkor gå med på att ge, men han betalade i alla fall fem kronor, ty det trodde han skulle gå lika bra, när han sade att han ej hade mer. Men finnen talade då endast om var som båten fanns, var liket var brydde han sig ej om att tala om, då han ej fick mer pengar.
Men den andre gubben reste hem och sökte på det angivna stället efter båten, och där hittade han den också. Liket kunde han däremot inte hitta. Finngubben hade redan sagt att liket legat i båten, men när han ej fick mer i ersättning, så föranstaltade han att det kom ur.
Finnen måste sedan flytta från platsen, ty i förtrytelsen över att de ej fingo vara i fred ansatte de döda honom så hårt, att han ej kunde vara där.
