Transkriberad uppteckning

När min farmor gifte sig i Vedby i Högby var det stort bröllop. Men före bröllopet skulle hon gå runt i socknen å be om "fästmöull", å det tyckte hon var det värsta av allt. Hon hade en annan kvinna med sig, å de skulle till alla gårdar i socknen å be om "ull", å då fick hon litet av varje. Men farmor behövde det inte, det var bara en sed. Söndagen före bröllopet skulle farfar å farmor stå utanför kyrkan å be alla följa dem in i kyrkan söndagen därpå. Å nästa söndag kom först "brudridarna" å meddelade att "nu kommer de", å då skulle de vid kyrkan göra sig i ordning å följa dem in när de kom. Det var hela socknens ungdom då som ställde upp sig och följde med. De kallade bruden för "efterbrud" då. Det var inte så länge sen den seden togs bort. Fettisdagen kom just under farmors bröllop, å då fick de kroppkakor på bröllopet. De kokade dem i en stor inmurad gryta, som rymde 60 kannor, å så hade de i en hel skinka. De som red på bröllopen för längre tillbaka sedan var klädda i knäbyxor å livrockar, granna strumpor å tofs vid knäna. Jag var med som "brupiga" (tärna) när jag var ung, vi hade krans på huvut, vi var flera par. När bruden hade krona skulle brupigorna ha krans. Bruden hade kyrkkronan och för det mesta svart klänning. Kransen som brudpigorna hade var av döda blommor. Det var särskild brudkläderska, bruden hade också vit slöja å vit krage på klänningen å ibland släp. Blommor hade hon också på sig. "Bruhimmel" skulle det också vara över brudparet. En brud fick ej gå ut ensam så länge hon var brudklädd.