Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Talesätt om julen
Ann'da trätt* ä jula slätt, tjugene Knut kör jula ut. *trettondedag
K.B.
K.B.! Då vi häromdagen voro på symöte, kom det på tal frågan om, hur eksem- liknande utslg i ansiktet uppkomma och huru de skola botas. Och någon upp- gav som orsak, att man häller ut varmt vatten på marken till förargelse för icke namngivna väsen-troligtvis vättarna. Hos en familj i Nyby i socknen brukar man hälla kallt vatten i diskvattnet, innan man häller ut det på marken. Den unge sonen Alf hade petat i stubben på vårdträdet, som man fällt, och enl. förmodan fick han utslag i ansiktet därav. Hans gamla far- mor Ida Peterssons född 1856, rådde honom till att bedja makterna om för- låtelse. Han gjorde det, och efter tre dagar var utslaget borta. Så talades det om lantliga former av abort. När barnskaran är väl stor, söker stundom hustrun att medelst tungt arbete, genom att bära tunga bördor i trappor etc. uppnå det avsedda resultatat. Ofta lyckas det icke, det föddes fram ett levande foster trots att de gjort så mycket strängt arbete förut. Det underliga är, att mödrar tala om sina onda tan- kar därvidlag. Synden är gammal. (Det sorgligaste i tillvaron är att präster i Gbg:s stift frångått den rena läran och äro vordna nazister. Och likväl fortsätta de att ta lön för evangelisk förkunnelse. Kyrkfolket måste göra revolt mot dem. Hoppas, att den begåvade Eugen Andersson har låtit höra av sig.) Källa den 6 febr. 1943 Tillgivne Johan Hultskog
"Spökerierna" i Kastlösa folkskola 1894
Det följande är avskrift av en uppteckning av ovanstående som N. Andersson egenhändigt uppskrivit och nu befinner sig i min ägo. Möjligen rör det sig om sådant, som ligger utanför Folkminnesarkivets direkta intressen, men som jag fun- nit det hela ganska sällsamt, kan det kanske förtjäna att förvaras. Närmast skulle det kunna rubriceras med ordet telekinesis, som lämpligen kan översättas med: kraften att på avstånd försätta föremål i rörelse. "Aftnarna den 8, 9 och 10 januari oroades jag och min hustru av buller, liknande det, då snöbollar träffa en plank- vägg. Vi trodde strax, att det var okynniga människor, som på detta sätt bombarderade vår bostad, utgörande södra hälvten av skolhuset, varför vi ofta gingo ut för att taga reda på de förmenta fridstörarna, men kunde varken se / eller höra någon, oaktat vi spanade efter dem långt in på nät- terna, som voro synnerligen ljusa. Sedan vi gått till sängs hördes inga "kastningar" alls. Detta var nu blott ett förspel till, vad som komma skulle. Den 11te i samma månad hördes då och då svaga knack- ningar i dörren mellan köket och det större boningsrummet, just då vår tjänstflicka – en snäll och gladlynt 17 à 18 års flicka, Jenny Nilsson, ett av mina forna skolbarn – när- made sig denna. Dessa knackningar i dörren tilltogo allt- mer i styrka, och övergingo till riktiga bultningar till en början enbart ett slag i sänder, sedan två, därefter tre (det vanligaste) och någon gång 4 à 5, taktmässigt och med styrka såsom slag av en knuten kraftig hand, vilka slag emellanåt hördes in i boningsrummen hos en cirka 30 m. från skolhuset boende lärarinna. Snart nog märkte vi, att knackningarna ifråga före- kommo endast i flickans närhet. Hon bäddar en säng, som står i ett hörn av boningsrummet och under det hon handskas med sängkläderna, dunkar det slag i slag i väggarna, som mötas i hornet vid sängen. Hon går ut i köket, varest / samma upprepas. Detta allt bevittnas av flera personer, som nu yttra: "Det följer ju med Jenny." Dagarna därefter började dörrarna till rummen att av en osynlig hand hastigt öppnas – en gång en riglad sådan – men ej tillslutas, och mindre föremål i dessa rum börja röra på sig, allt och endast i flickans närhet. Vid bakning i slutet av månaden stängdes järnluckan till bakugnen gång på gång, då det brann i ugnen, varför vi, för att behål- la den ifred, måste binda den med ett snöre, som den osyn- liga kraften dock ej förmådde avslita. En "långpanna", på vilken fanns obakat bröd, flyttades sakta ned på gol- vet från ett bord, locket till kaffekitteln kastades genom den öppna dörren in i rummet, en handduk svävade omkring i köket m.m. dylikt. "Det går väl an, så länge vi få ha i fred vår kaffepumpa, som kokar på spiseln", sade min hustru. Knappt var detta sagt förrän pumpan kastades omkull, varvid flickan står ett stycke därifrån. De förut omtalade slagen i dörrar och väggar förekom- ma med vissa mellantider – endast, då Jenny stod i närheten av dem eller stod i begrepp att öppna dem eller / strax efter, sedan hon stängt dem. Bultningarna så att sä- ga "förebudade" henne emellanåt. "Nu bankar det i dörren, nu är Jenny snart här," kunde vi i bland yttra. Mycket riktigt! Hon kom strax därpå. Då flickan av någon anled- ning besökte grannarna, förekommo samma företeelser hos dem. Ganska stora föremål flyttades (sakta) emellanåt i hennes närhet. Så t.ex. sattes ett större bord i rörelse, då hon förrättade något arbete i närheten av detsamma: en över samma bord befintlig hänglampa svängde samtidigt av och an över hennes huvud, stolar och skor "spatserade" fram på golvet, småstenar hoppade omkring henne ute på skolgården Då hon ibland stod i närheten av en soffa i dagligrummet, knakade det i den som om osynliga händer tagit i den men rubbades dock icke, kraften tycktes ej vara stark nog därtill. En dag voro tvenne skräddare sysselsatta med sitt arbete i rummet, varvid det nu blev synnerligen livligt Alla smärre effekter, trådrullar, knappar, tygbitar. o. dyl. hoppade med fart omkring, då flickan var därinne, / För att få lugnt måste hon gå ut i köket, där det nu blev samma rörelse bland skedar, knivar, gafflar m.m. – Allt gick i riktning från ej mot henne. Sällan blev nå- gon sak sönderslagen. En afton, då prosten Modelius kom på besök, kas- tades hans handskar omkring i rummet, en soppskål av porslin flyttades varsamt och sakta ned från köks- bordet och lades under detsamma utan att skålen skavades. Personer i rummen kunde någon gång träf- fas av de kringflygande föremålen. Så fick jag en gång ett duktigt slag av mina stövlar, som stodo i ett hörn. Flickan tog saken lugnt. Ju gladare hon var, desto livligare voro rörelserna av föremålen. Var hon däremot illamående eller på annat sätt nedslagen till lynnet, var allt tyst och stilla, likaså då hon gått till sängs och, märkvärdigt nog, varje söndag Vad kunde det nu vara för något, som hos flickan åstadkom dessa knackningar och rörelser? Somliga lärda, t. ex. engelsmannen Edvard W. Cox, prof. W. Crookes / säga ju att det är ett slags "psykisk kraft", som åstadkom- mer sådant, andra åter, att det sker genom andeväsen, som som omgiva "mediet" Jag är benägen att tro bådadera påståendena. Vad säga väl följande exempel? En afton skulle Jenny hos en granne avhämta smör å en medhavd tallrik. "Vad jag i kväll arbetat för att kun- na behålla tallriken i händerna; den ville nödvändigt gå från mig", yttrade hon vid hemkomsten. Potatis, som hon skalade, hoppade stundom ur hennes händer. Den uppfattningen, att det är en viss kraft, som ut- strömmar från personen synes härav vinna bekräftelse. En afton stod jag emellan flickan och dörren till köket och bad Gud högt, att han måtte befria oss från dessa hemlighetsfulla saker, och underligt: ju ivrigare jag bad, desto hårdare och tätare blevo slagen i dörren bakom mig. flickan stod, som sagt framför mig. Kunde det vara hennes "psykiska kraft", som så där ville "kon- kurera" med min bön? Snarare något annat. I medio av februari avtogo knackningarna och rörelserna synbart: flickan flyttade hem till sina / föräldrar, som bodde i närheten, där fenomenen snart nog upphörde. En dag får hon i hemmet besök av en herre från Mös- seberg, vilken, så sades det, blivit utsänd av några läkare att taga notis om saken i fråga – Besynnerligt nog upp- sökte han icke mig för att få upplysningar härom – Han ber henne skarpt fixera ett föremål därinne, och då hon gör så, är det med ens i rörelse och flera andra saker följa exemplet. Glatt överraskad av detta, han sålunda observe- rat, erbjuder han henne 3000:- kr., om hon vill följa med honom i och för studerandet av henne hemlighetsfulla kraft, ett anbud, som hon dock på andra personers inrådan avslår. Hon är nu gift med en arbetare, har flera barn, och den forna "spökflickan" är nu som en "vanlig män- niska" Kastlösa den 3 aug. 1910. N. Andersson, lärare.
Hästvaltra
I vån måse (mosse) va gräse nertrampat inuti. Vi kalla dä för hästvältra. Gick de över en sån fick de utslag på bena. Det var utslag som revormar ibland, å dä sa de var för att man gått över en sån där.
Jul
När jag var liten var morfar ute å gav alla kräka bröd på julafton, ve fägårdsdags på kvällen. Det var i Högby sn. Min farmor hade den seden att maten inte fick tas av bordet på julafton, det skulle stå över natten som de gick ifrån det. Det skulle vara ordning så tidigt på julafton, å barnen skulle vara i ordning tidigt, de badade på julaftons morron. Barnen hade julhögar, det var fint å grovt bröd och ost, en ost var. Så många barn det var, så många högar blev det. Hemstöpta ljus stod på bordet, trearmaljus. Slocknade något ljus på julkvällen, så dog någon under året. Så länge gamle farmor levde skulle ljus brinna hela julnatten. Det skulle vara för det var ljusets högtid. Så har det varit här på gården också förr att ljus skulle brinna under julnatten. Enris och vit sand ströddes på golven till jul eller granris om det fanns sådant. Det var inga mattor då.
Flinta som botemedel
Ja feck fullt mä nättleblåser (nässel-) över armarna å bröstet en gång. Då va dä e gammel gumme som kallades Grankvista, som sa, att ja "råkt emot nånting ont", å så slog hon mä flinta mot annan sten över mäj. Dä ä över 60 år sen nu.
Julseder
Bordet fick aldrig dukas av på julkvällen, inte ens tallrikarna fick tas bort, ty om det egentligen skulle ha varit flera barn i familjen skulle de komma å äta då. De hade talgljus på bordet förr till jul, å tog de med ljussaxen så att något ljus slocknade, så skulle någon i huset dö under året. När man gav djuren det sista målet på julafton skulle man säja till varje djur: "Här har du julafton!" Extra förplägnad fick de också. Katten fick ej köras ut på julafton så länge folket var oppe. De sa att det var en bonde som skulle ligga i fähuset på julafton. Då sa den ene oxen: "I år får vi svälta ijäl." "Dä ä inte farlit", sa den andre, "Dä ä 15 tunnor råg i halmen." Men då tröskade bonden ur halmen, å sen svalt djuren ijäl. Mamma bakade en sort till jul, som hon kallade "gullvagn", de var av vetedeg. En sådan skulle alla fattiga barn i byn ha som hon var fadder till. De fick också en mindre vörtkaka var å en stor grov limpa. Detta kom barnen å hämta på julaftons morron.
"Skämning" av husdjur
En del personer om de såg ett kreatur, t. ex. en liten gris, å sa: "Va den ä vacker!" så ble den "skämd". Då skulle djuren vantrivas å magra å tyna bort. Dä va en del som inte mente illa när de sa sådant, det var nånting medfött, så visste de det med sig, så teg de. När jag var barn var det en pojke som visade mig deras gris. "Ja den va fin", sa ja. "Kyss grisen i ändan", sa han. Sen sa han att man skulle säja så för att grisen inte skulle bli skämd. Hans mor va så skrockfull. Det var någon sorts avundsjuka på andras arbete å egendom som skulle kunna göra så att de kunde förstöra för de andra.
Botande av utslag
De hade en smedja hemma, å där va de å blåste om de fick utslag. De skulle blåse mä bälgen på utslaget, det var t. o. m. en kamrat till mig som jorde det nu på senare tid.
Den halvflådda trolloxen
I Frösunda såg man en oxe gå på bete. Bönderna såg den där oxen lite då och då och kunde inte begripa, vems det var. De kom överens om att ta hem oxen. Oxen flåddes till hälften, och så skar man av skankorna. Sedan gjorde man ett uppehåll i sitt arbete och gick in och tog en sup. Då kom trollen som rådde om oxen och ropade: "Kom ut!" - "Jag är halvfläjen", svarade oxen. "Gå ändå!" genmälte trollen. "Jag kan inte gå; di ha tagit av mej bena", sa oxen. "Gå på stumpa", envisades trollen. När gubbarna kom ut, var oxen försvunnen.
Den ene karlen var synsk
Två karlar i Lunda i Kastlösa kom hem. "Ser du nåt på grinn?" sa den ene. "Nej", sa den andre. "Ta piska och slå till och känn om du känner nåt på grinna", sa den förste. Han slog till och kände att det tog emot, men han såg inget, men den andre såg en liten på med en brödkaka under armen, mon han stulit. "Håll i hästen", sa den som såg, "så ska jag följa med." Han följde med till högen, dit den lille gick eller sprang, det var bort mot Stora Dalby skog, det var ingen gravhög. Den lille talade om att han blivit slagen. "Var det den som såg eller den som inte såg?" sa de. "Den som inte såg", sa han. "Hade det varit den som såg, hade vi slagit ihjäl'en, men nu kan vi inte göra nåt", sa de.
De avhackade skospetsarna
En skomakare var på ett ställe och gjorde skor. Då kom det en liten pys opp och dansa och sjöng: "Bena är lång, bötta är trång, och än danser jag en gång. Skomaker, si mi näs!" Han hade en så lång näsa, och den skar skomakarn av för var gång. Han kom upp fem gånger, och mellan var gång försvann han vid spisen. På morron tog de upp flishällen i spisen, och där i gruvan låg ett skelett sönderbrutet. Men skomakarn hade skurit näsan av fem av sina skor. Någon jungfru hade lagt ner honom i spisen.
Sjörå, havsfolk - Sillgarnet var satt framför havsfolkets dörr
En gammal gubbe hemma i Mellby berätta om sjörån, han såg henne en morgon när hon kamma håret, hon hade så långa flätor och var så grann. Annars var hon som en redig människa. Gubben talade också om att när de satt ut sillgarn en gång, kom en liten gubbe upp ur sjön och sa: "Ni ha satt era sjöredskap just för min dörr, så mina barn tar säj inte opp. Om ni flötter dem ska ni få fisk likväl." Och de fick fisk också sedan. Han sa bara att det kom opp en liten gubbe. Han satt så och prata för oss barn om kvällarna.