Transkriberad uppteckning

Andreas Bengtsson i Röshult, som var född omkring 1790, hade berättat för min far, att han en gång fick höra ett förfärligt oväsen bland kreaturen. Han förstod genast, att vargarna var framme och sprang dit så fort han orkade. När han kom fram, såg han en stor "gråhund", som fått ikull en årsgammal kalv och låg och sög blod ur halsen på honom. Bengtsson, som var vida beryktad för sin ofantliga styrka, och varken var klök eller skölven, fick tag i vargens öron, lyfte honom sedan upp över huvudet och slog den i en sten så våldsamt, att den inte ens gjorde ett sträckande på sig sedan. Vargarna gjorde mycken skada på kreaturen, och det berättas till och med, att ett sex års barn en gång bortfördes av vargar. Det var i Rånnaväg i Gällstad i det s. k. Redis-torpet. En liten flicka skulle gå utom dörren i något ärende en kväll och hade en lyssticka med sig. Strax hon var utkommen hörde man den lillas skrik, och när man skyndade ut, fick man se lyset långt ute på Rånnavägssjön, som då var frusen. Man fick aldrig tag i henne. Man skulle aldrig nämna vargarna med namnet varg, utan man skulle säga gråben, så blev de inte på långt när så närgångna. Man skulle inte gå ut ensam för att jaga vargarna, utan då skulle hela byalaget ut på vargdrev. Så många män, som kunde vara med, gav sig åstad, beväpnade med bössor för att ringa inne och skjuta vargarna. En gång, när man var ute på vargskall, blev det ett mycket ruskigt väder. Ett par av männen, som kommit ifrån de andra, gick in på ett litet torp-ställe i skogen. Inne i stugan fann de två stora gråhundar, och gumman sade: "Jag tyckte de stackarna var så russna, att jag tog in dem i stugan en stund." Hon bad männen, att de inte skulle tala om för någon levande, att de funnit vargarna inne hos henne. Männen sade ingenting åt någon levande, men en av dem lagade så, att han kom i sällskap med länsmannen, och då ställde han sig och talade om för en gammal sörnad fur, att han sett vargarna i stugan hos gumman, som redan tidigare var misstänkt för trolldom och länsmannen begav sig genast till gumman och fängslade henne. Det lär ha kommit en lappgumma till dessa bygder. Hon visade på många sätt, att hon var trollkunnig. Någon frågade henne, vad hon begärde för att "sätta bort" vargarna. Hon nämnde då en summa penningar, som några bönder enades om att betala. Men hon sa, att hon kunde inte fördriva dem utan att ge folket något annat i stället. De skulle få "backål", d. v. s. snokar. Vargarna försvann, men det kom en myckenhet snokar. Somliga menar, att vargarna fördrevs för alltid, men andra påstår, att de skall komma tillbaka efter hundra år. Det finns också de, som tror, att vargarna blev så rädda för tågen, när de började gå här, att de begav sig härifrån.