Transkriberad uppteckning
"Lusse-möre" ville man slakta julgrisen, om det var möjligt, men som det fanns flera grisar än slaktare, så kunde inte alla få slaktat sin julgris då. Slaktaren gick naturligtvis dit, där han brukade få de flesta lussesuparna. Innan arbetet begynte, intog han tillsammans med husets folk lussebeten, som bestod av bröd, smör, ost, honung och brännvin. Vid lussetiden var tröskningen, som ju verkställdes ,med prägel, ännu ej avslutad, men då den måste vara undangjord före jul, tog man ibland lussebeten redan 'vid halv tvåtiden på morgonen för att sedan gå ut på logen och tröska. Vanligen väcktes husets folk tidigt på ottan av dottern eller pigan, som tyst smugit sig upp och kokat kaffe — när detta kommit i bruk — samt iordningställt doppebröd, varefter, med början på far och mor, husfolket trakterades. Brännvinsflaskan var då med. Lucia, som hon kallades, var vitklädd som en brud med krona och krans av lingonris på huvudet. I kransen voro brinnande talgdankar placerade. I senare delen av 1800-talet började man kläda någon vacker flicka till lussebrud och en pojk till "lussefar" eller "lussegubbe". Denne hade skråpukeansikte med ett stort vitt skägg och i handen hade han i de flesta fall en lång, vit stav. Dessutom medföljde några tärnor, vilka voro vitklädda. Så gick man med början klockan två på natten från ställe till ställe, bjöd och mottog förtäring, sjöng och dansade med husfolket. Vid trakteringen förkom alltid en sorts vetebröd, som kallades lussekatter eller lussebröd. Lussebruden skulle påminna om en ung, skön, oskyldig kvinna, som en gång i forntiden blivit levande bränd på bål. Man var alltid angelägen att mala all sin säd före jul, men hur brått man än hade härmed, borde man dock inte mala lussenatten eller "tommesmässenatten", för då ville näcken mala sin gröda. I min barndom hörde jag berättas, att en person vid namn Petter i Lalycka i Burseryds socken skulle mala en lussenatt. Då han väntade besök av näcken, hade han stoppat ett par vitlökar i fickan och så eldade han en brasa i den lilla spisen i kvarnkammaren. När det led fram emot midnatt, stannade kvarnen plötsligt. Petter tog då upp en vitlök ur rockfickan samt tog en eldbrand i spisen och kastade dessa båda saker i kvarnhoen. Då började den gamla kvarnen gå så att det höll på att bli gnisteld. Petter hällde den ena havresäcken efter den andra i kvarnskruven. "Ja, fort och bra gick det, men jag vill ändå aldrig göra om'et", sa Petter. Då man i kvarnen fick besök av näcken, som vanligen brukade sätta in näsan, som liknade trynet på en spädgris, genom någon springa i golvet, skulle man säga: "Lussenatt i natt, klabbadask, klabbadask!" Och så skulle man sticka en eldbrand mot trynet. Då försvann näcken och kvarnen började snurra runt med oerhörd hastighet. Jag har också hört berättas om en person, som var i en kvarn och malde en tomasmässenatt, då näcken är lika besvärlig som lussenatten. För att fördriva tiden satt han vid spisen och stöpte blykulor. Allt var tyst till mellan tolv och ett på natten. Då hördes ett väldigt dån och strax därpå stannade kvarnen. Så kom där plötsligt upp ett litet svart tryne genom en stor golvspringa strax intill mjölnarens fötter. Det började också lukta svavel och det rök ur trynets näs¬borrar. "Har du sett ett så vackert tryne?" frågade näcken. "Ja, nog har jag det", sa mjölnaren, medan han varsamt tog sin stöpslev ur spisen. Därefter hällde han smält bly i trynet och sade: "Har du nånsin fått varmare kyss?" Strax försvann näcken och kvarnen började gå som vanligt.