Transkriberad uppteckning

Det var en gång en konung, som regerade öfver ett stort rike, och var han så lärd att ingen prest i hela hans rike och alla länder deromkring visste så mycket som han. Sju de visaste män i verlden funnos hade han hos sig, men ändå var han lärdare än de alla. Som konungen icke hade någon son, så skulle riket efter hans död tillfalla den, som fick hans dotter till gemål, och derföre ville konungen att denne skulle vara lika vis och lärd som han sjelf; ty då — mente han — skulle hans dotter blif va lycklig och riket väl styrdt. Han lät derföre utgå bud öfver hela sitt konungarike och alla länder deromkring att den som uti lärdom kunde mäta sig med honom och hans sju vise, han skulle få prinsessan till gemål och half va konungariket i medgift ; men den som försökte en täflan och deruti blef öfvervunnen, han skulle utan förskoning halshuggas. Som prinsessan var vida berömd för sin fägring, så tändes nu i alla länder ett stort begär att vinna henne; och prinsar och grefvar och andra baroner, alla ville de försöka sin lycka, men ingen kom med behållet hufvud åter från sin friarefärd. I en aflägsen landsända bodde en bonde, som var djerf och tilltagsen, hvarföre han ock kallades för Tvärsäker. När han hörde konungens bud, fick äfven han stor lust att vinna prinsessans hand. "Den intet vågar han intet vinner", mente han, "och går det väl blifver jag konungens måg, och går det illa så skall jag ju i alla fall en gång dö, men det är ej ofta det bjudes mig så fint sällskap." Hvad han skulle säga konungen och de 7 vise det visste han väl icke, men "kommer dag, kommer råd", tänkte han. Dermed påtog han sina helgdagskläder och begaf sig på väg. När det började skymma om aftonen befann han sig i en stor skog, och just som han redde sig till hvila under ett stort träd, kom en gammal gumma linkandes med en stor risbörda på ryggen. "God afton, mor", sade bonden, "huru kan ni orka med en så stor börda?" — "God afton sjelf och tack för god hetsning", svarade gumman. "Jag bor ej långt härifrån, men vill du hjelpa mig, så skall jag låna dig hus öfver natten". — "Tackar som bjuder", svarade bonden, tog bördan på ryggen och följde gumman. När de nu väl voro framme och gumman gjort opp eld i spiseln, sporde hon hvad bonden hette. "Jag heter Tvärsäker", svarade han. "Nå det var då ett godt namn", mente gumman, men hvart gällde resan? — "Jag ämnar mig till kungsgården och fria till prinsessan", svarade bonden. "Är du tokig du?" sade gumman, "der har varit både prinsar och grefvar och andra baroner, och alla hafva de kommit hufvudlösa derif rån, och huru skulle det kunna gå dig bättre?" — "Inte vet jag", svarade bonden, "men våga ett frestande vill jag. Men kanske ni kan hjelpa mig", tillade han, ty han begrep nog att gumman kunde litet mer än andra. "Du heter Tvärsäker du", svarade gumman, "och djerft mod är lön värdt. Jag skall följa dig till vägs i morgon och se hvad jag kan göra." Innan solen rann upp begåfvo de sig utaf. När de gått en stund slog en qvist bonden på munnen så att han stannade dervid. "Märkte du något?" frågade gumman. "Nej intet annat än en qvist, som slog mig på munnen." — "Det var Qvistmuntus", sade gumman. — "Det skall jag komma ihog till en annan gång." När de så hade gått en stund kommo de till en äng, och der stod en ko och bäljade så förfärligt att bonden stannade dervid. "Märkte du något?" frågade gumman. "Nej intet annat än en ko som bäljade utpå ängen." — "Det var Kobäljantus", sade gumman. "Det skall jag komma ihog till en annan gång." När de så hade gått ännu ett stycke kommo de till en å. "Här skall du simma öfver", sade gumman, och så gjorde bonden. Men vid han samm kom en aborre och bet honom i näsan. "Aj", skrek bonden. "Märkte du något?" sporde gumman. "Åh, intet annat än en aborre, som bet mig i näsan." — "Det var Abornäsius", sade hon. Ja det skulle bonden komma ihog till en annan gång. Dermed skiljdes de åt och bonden fortsatte ensam sin väg till kungsgården. Då han kom fram frågade vakten hvad han hette. "Tvärsäker", svarade bonden. Vakten tyckte att det var ett godt namn, men hvad kunde Tvärsäker ha för ett ärende? "Jo jag ämnar fria till prinsessan", svarade bonden. "Är du tokig du", sade vakten, "här har varit både prinsar och grefvar och andra baroner, och alla hafva de kommit hufvudlösa härifrån. Och huru skall det kunna gå dig bättre?" — "Lika mycket", svarade bonden, "släpp mig in du". Men vaktkarlen ville ej släppa honom fram. Då tog bonden honom i kragen och kastade undan honom som en vante, och steg så dristeligen in till konungen der han satt i kungssalen med de 7 vise omkring sig. "Hvad heter du?" frågade konungen. — "Jag heter Tvärsäker", svarade bonden, "och fastän jag blott är en fattig bonde så är mitt ärende att fria till prinsessan". — "Är du tokig du", sade konungen, "här har varit både prinsar och grefvar och andra baroner, och alla ha de kommit hufvudlösa härifrån. Och huru skulle det kunna gå dig bättre?" — "Den intet vågar, han intet vinner", svarade bonden. "Fruktar du ej stupstocken?" sporde konungen. "Rädda gossar sofva aldrig hos vackra flickor", svarade bonden. "Nå fritt då", sade konungen och vände sig till honom, som var sjelfva kusemannen bland de sju vise, "fresta honom du!" Nu började denne ett långt och underligt tal, och fastän bonden icke begrep ett ord af hvad som sades, så stod han lugn ändå och nickade god mening. Men då den vise mannen slutat sitt tal och frågade: "Kan du svara mig på det du?" mente bonden att ingenting i verlden vore lättare, "men", sade han, "Qvistmuntus, Kobäljantus, Abornäsius, kan du svara mig på det du?" Nu kan man väl veta att det blef ett grundande och funderande, men ingen kunde förklara bondens spörjsmål, och ej en gång konungen sjelf, så mycket styfvare i lärdom än alla de andra han än var. Och så måtte han då få prinsessan, och han fick henne också och halfva konungariket i medgift. Och så är det sagdt att "Tvärsäker" styrde riket så väl, som om han varit den lärdaste herre.