Transkriberad uppteckning

Det var en gång en gumma, som hade två döttrar, en stjufdotter och en egen dotter. Gumman var elak och stygg, och sådan var också hennes egen dotter, men stjufdottern var så god och snäll, att hon aldrig gjorde ens en mask förnär. Så olika som de voro till lynnet, så olika voro de äfven till utseendet. Den rätta dottern var ful som ett troll och svart som sot, men stjufdottern var fager som solen och hvit som nyfallen snö. Detta harmade modren och väckte den rätta dotterns afvundsjuka, och som modern höll mest af sitt eget barn, som var hennes egen afbild, ty svinom lik är sinom lik, säger Ordspråket, så var hon — såsom ofta händer — elak och orättvis emot stjufdottern. Den rätta dottern skulle alltid hafva det bästa, som fanns i huset, men stjufdottern fick nöja sig med afskrädet, och aldrig sade gumman ett vänligt ord åt henne, men stryk och bannor voro hennes dagliga bröd. Detta hjelpte emedlertid icke, ty alla tyckte ändå om stjufdottern, som var så god och vacker, men ingen kunde lida den rätta dottern, som var så elak och ful. En dag skickade gumman båda flickorna till källan för att hemta vatten. Den rätta dottern fick en bytta för att det skulle gå väl och lätt för henne, men stjufdottern gaf hon ett gammalt såll, och dermed fick hon sköta sig bäst hon kunde. Den rätta dottern släppte ned sitt kärl i källan och drog genast upp det fullt med vatten, samt vände derpå åter till sin moder. Men huru stjufdottern skyndade sig var alltid sållet tomt innan hon ens fick det upp på källbron. Då hon nu dröjde och ej kom tillbaka blef gumman ond och sprang till källan. "Ja du är då en rigtig odåga", sade hon, "har jag ej befallt dig hemta vatten och aldrig kommer du igen." Flickan ursägtade sig väl dermed att vattnet rann ur innan hon fick upp sållet. Men gumman bara banade henne och röt: "Du är så vacker du, du är så rar du, men hvad nytta kan du göra? Min dotter får släpa och träla sig förderf vad för din skuld. Du är för god du kantänka till att gå efter vatten." Och när nu flickan lutade sig ned för att göra ännu ett försök, skrek gumman: "Men jag skall lära dig gå efter vatten jag!" Och dermed skuffade hon henne i ryggen, så att hon föll hufvudstupa ner i källan. Ja der kan du gerna ligga, mente gumman, och vände åter till sin egen dotter, som nu blef rigtigt glad deröfver, så elak var hon. Emedlertid sjönk stjufdottern allt djupare och djupare till dess hon med ens befann sig på en grön äng, omgifven af de vackraste trän likasom uppe på jorden. Der kom en ko emot henne med en stäfva på ena hornet. Kon drönade åt henne och sade: "Mjölka mig och drick, Drick så mycket du vill, Men häng stäfvan på hornet!" Och flickan gjorde nu som kon bad. Hon mjölkade henne, drack sig otörstig och hängde stäfvan åter på hornet. När hon så gått ett stycke mötte hon en bagge med en ullsax om ena hornet. Baggen bräkte åt henne och sade: "Tag min pels, Tag min pels, Men häng saxen på hornet." Ja det gjorde flickan, hon klippte baggen mycket omsorgsfullt, lade ullen i sitt förkläde och hängde saxen åter på hornet. Sedan gick hon vidare. När hon vandrat ett stycke kom hon till en grind, men den var ej som andra grindar, ty spjälar och hamrar allt var af glas. Flickan stannade förundrad och visste ej rätt om hon skulle våga röra vid ett stängsel af så bräckligt ämne, men grinden sade: "Låt vackert upp mig, Låt vackert igen mig." Ja det gjorde flickan. Så kom hon till en apel, hvars grenar voro nedböjda af de herrligaste frukter, men flickan ville ej röra dem, ty hon hade ju ej fått lof dertill; då sade apeln: "Plocka och ät, Ät så mycket du vill, Men stoppa ingenting på dig." Ja det gjorde flickan. Hon åt några äplen, men stoppade icke så mycket som ett kärnhus på sig utan gick vidare. Och så kom hon till en herregård, der hon gick in för att söka tjenst. Det var en beskedlig fru, som bodde der, och då flickan frågade om hon behöfde någon piga, svarade hon att det kunde hon nog behöfva, men hon ville först se hvad flickan dugde till. Dermed gaf hon henne en härfva svart garn att tvätta, men som det skulle bykas hvitt, var det ingen lätt sak. Flickan gick emedlertid till en bäck, började blaska och klappa, men huru hon vred och klappade så var garnet lika svart ändå. Häröfver blef hon så sorgsen att hon satte sig på en sten och gret bittert. Då kom en liten fogel flygande och qvittrade så muntert: "Smeta ler på, blir det hvitt, Smeta ler på, blir det hvitt." Flickan gjorde nu som fogeln sade och garnhärfvan blef hvit som den hvitaste snö. När frun fick se detta prof på hennes skicklighet blef hon mycket belåten. Flickan fick stanna qvar, och som frun hade en grufvelig mängd kattor både stora och små, enlettade och krusiga, svarta och grå, så fick hon blifva deras piga, och hon passade dem så väl att alla kattorna höllo henne innerligen kär. När nu året var tillända fick hon sin orlofssedel och skulle vända åter upp på jorden igen. Men när frun gaf henne sin lön, sade hon att hon äfven ämnat henne en vängåfva, och tog henne med sig upp på en vind, der hon hade flera skrin, somliga stora och röda, andra små och blå. Frun tog nu ett blått och ett rödt skrin och frågade hvilket hon helst ville ha; men en af fruns kattor följde med och hviskade till flickan Tag det blå, Tag det blå. Och så gjorde hon äfven. Frun nickade och sade: "Det var rätt." Dermed skildes de åt och flickan vände åter till jorden. När hon så kom hem till stjufmodern, blef gumman grufveligen förvånad, som man väl kan förstå, och när flickan frågade hvar hon skulle få bo, sade hon argt: "I hönshuset, der är godt nog åt dig." Flickan gick till hönshuset, sopade det rent och gjorde der så snyggt hon kunde, ja -så, att der var mycket snyggare än i gummans egen storstuga, ty den hade ej varit städad på år och dag. När hon nu pyntat sitt hönshus på bästa sätt, öppnade hon sitt skrin, för att se hvad som kunde finnas deri, och ut flögo så många vackra små foglar, som sjöngo så fagert att ingen någonsin sett eller hört något dylikt, och guld och silfver spred sig ur skrinet och öfvertäckte alla väggar och tak så att ingen prinsessa kunde hafva ett praktfullare rum. När nu gumman sporde detta, så man väl veta att hon blef nyfiken att veta huru detta kommit och då flickan berättade att allt detta fanns i skrinet, som hon fått, af sin förra matmoder, fick gumman stor lust att få sin egen dotter i tjenst på samma ställe, och som hon var lika angelägen som modern, så dröjde det ej länge förrän hon begaf sig hufvudstupa ner i källan. Likasom systern kom hon först till den gröna ängen der kon med sin stäfva på hornet kom drönande emot henne och sade: Mjölka mig och drick, Drick så mycket du vill, Men häng stäfvan på hornet. Ja flickan mjölkade kon, drack sig otörstig af mjölken, men stäfvan kastade hon långt ifrån sig, så att hon gick i stycken. "Vill du ha henne kan du sjelf gå efter henne", sade hon, och så gick hon vidare. Nu mötte hon baggen med ullsaxen om hornet. Baggen bräkte åt henne och sade: Tag min pels, Tag min pels, Men häng saxen på hornet. Ja flickan klippte baggen och stoppade ullen i förklädet, men saxen kastade hon utåt ängen. "Vill du ha henne kan du sjelf gå efter henne", sade hon, och fortsatte sin vandring. När hon kom till grinden sade denna: Låt vackert upp mig Låt vackert igen mig. "Det frågar jag sist efter", svarade flickan, öppnade grinden och slog igen den så att den splittrades och spillrorna flögo vidt omkring. Så kom hon till apeln, som sade: Plocka och ät Ät så mycket du vill Men stoppa ingenting på dig. "Det frågar jag sist efter", svarade flickan, plockade äplen och åt, men stoppade äfven kjortelsäckarne fulla. Så kom hon fram till herregården. Hon frågade om frun behöfde någon piga. Ja det gjorde hon nog, men hon ville först se hvad hon dugde till och så gaf hon henne en härfva svart garn, som hon skulle byka hvitt. Flickan tog härfvan, gick med den till bäcken och började klappa och skölja, men garnet var lika svart. Då kom en liten fogel och sjöng: Smeta ler på, blir det hvitt; Smeta ler på, blir det hvitt. "Jo du är just lik smeta ler du", sade flickan argt, tog en stor sten och kastade efter fogeln, men fogeln flög undan. Nu vände hon om till herregården. När frun fick se härfvan sade hon att hon ej ville hafva en sådan piga. "Nej tacka vet jag den jag hade i fjol", tillade hon, "det var en snäll flicka." Nu kantänka var den elaka flickan ej sen: "Ja det var min syster det", sade hon, ty nu ville hon nog kännas vid slägtskapen. "Jaså", sade frun, "var det din syster, så skall du få stanna här ett år för hennes skull och passa mina kattor". Flickan tackade. Men, stackars kattor, de fingo en annan skötsel än förut; litet med föda, men sparkar och stryk så mycket mera. Frun var naturligtvis missnöjd med sin piga, men för systems skull fick hon dock tjena året ut. När hon nu skulle flytta och fick ut sin lön, talte frun alldeles icke om någon vängåfva. Men flickan gret och sade: "Min syster fick af Eder ett skrin och får jag ej ett sådant så slår min moder ihjel mig när jag kommer hem." Så arglistig var hon och så snäll att ljuga. När frun hörde detta sade hon: "Nå du skall väl få ett skrin du också för din systers skuld", och så förde hon henne upp på vinden och gaf henne ett litet blått och ett stort rödt i valet. En af kattorna hade smugit sig med upp på vinden, och då flickan stod och funderade på hvilketdera skrinet hon borde taga, hviskade han: "Tag det blå, Tag det blå!" Men flickan tyckte att det röda var både vackrare och större och mente att der borde finnas mycket mera än i det blåa skrinet, hvarföre hon bad att få det, och hon fick det också. Hon tog afsked af frun och begaf sig på hemvägen. När hon nu kom hem blef gumman mycket glad och förde henne genast in i storstugan, der hon hade pyntat till på bästa sätt och inburit allt hvad hon ville hafva förgyllt och försilfrat, och nu slogs skrinet upp. Men se, i stället för de små foglarne, som sjöngo så vackert, störtade ormar och ödlor ut ur skrinet, och i stället för guld och silfver, idel eld och lågor, så att hela huset brann upp och gumman och hennes elaka dotter blefvo innebrända. Men hönshuset, der den snälla stjufdottern bodde, blef oskadadt, och der hade hon det så trefligt och godt med sina små foglar. Huru det sedan gick vet jag ej, men som hon alltid var god och snäll, ingenting begärde, men var tacksam för hvad hon fick, så gick det nog bra för henne. Ja det sades att hon till slut blef gift med en ung och vacker prins, och kan det nog vara troligt, ty sådant har händt snälla flickor mer än en gång förr, och torde nog hända många gånger ännu.