Transkriberad uppteckning

Som man vet kan ingen, så skicklig han än må vara, vända synen på den, som har en fyrväppling på sig. Så hände det sig en gång att en synvrängare hade slagit wad med några drängar i en by att han skulle krypa in i storändan och ut i lilländan på en grof sågstock, som låg i bygatan. Vadet ingicks, och till allas stora förvåning kröp han igenom stocken, och de måste erkänna att han vunnit. Men under det han utförde detta konststycke hade en flicka kommit ifrån gärdet med nyskuren klöfver i fånget, och då hon skulle gå till ladugården med sin börda, såg hon tydligt, att mannen kröp bredvid och ej igenom stocken, ty bland klöfvern fanns förmodligen någon fyrväppling, som gjorde henne hård emot synvrängarens konst. Nu måste han erkänna att det ej gått ärligt till och att han förvändt synen på drängarne, och som detta var högst förargligt, då vadet var högt, beslöt han att hämnas. När derföre pigan återkom från ladugården efter att haf va nedlagt sin börda och således ej mera skyddades af fyrväpplingen, passade han på och vände ut och in på hennes ögon, så att hon tyckte sig gå i djupt vatten. Som det var en Söndagsafton, och pigan hade sina bästa kläder, ville hon ej väta ner dem, utan skörtade upp sig det bästa hon kunde, till drängarnes stora förlustelse. När nu synvrängaren tyckte att han blifvit nog hämnad, vände han hennes ögon rätt igen, och att hon blef flat och skamfull, när hon fick se hvad hon gjort, och att alla byns unga drängar stodo midt framför henne kan man väl förstå. Men gjordt var gjordt och kunde ej ändras. Emellertid torde denna sägn lemna en förklaring hvarföre unga flickor på landet så if rigt söka efter fyrväpplingar, och när de finna dem, gömma dem väl; ty det är bäst att akta sig för dylika spefoglar.