Transkriberad uppteckning

Fiskaren Gellin i Ökna ansågs allmänt ega den afvundsvärda förmågan att kunna förvända synen på folk, d. v. s. komma dem att se annat än det verkliga. På senare åren gjorde han ej bruk af denna konst, men så mycket mera i sin ungdom, då han var mjölnare vid en af Attersta qvarnar. Under tiden hände det sig en gång att en flicka från Stora Mellösa hade blifvit skickad dit med ett qvarnlass, och då hon skulle resa hem märkte hon att hästen förlorat ena skon. Hon gick derföre in till mjölnaren och bad honom hjelpa sig att slå fast en ny sko under hästens högra framfot. "Ja det skall jag gerna göra men som det är mörkt och ruskigt väder ute", sade han, "så vill jag hellst hållas med sådant arbete inne i stugan". — "Åh inte kunde det gå an." "Jo men hvad det går an", sade mjölnaren, "Och det skall du snart blifva varse. Vänta bara!" Nu gick Gellin ut, och efter en stund kom han in och bar hästens högra I framfot under armen. Derpå satte han sig på en fyrfota stol, vände upp och ned på skanken, och fäste så hästskon vid hofven. Flickan gret och mente att det aldrig skulle gå väl, då hon kom hem utan hästen, och detta skulle Gellin dyrt få umgälla. Men han skrattade blott, kastade ut benet genom dörren och sade till flickan: "Se så ! stå nu inte här och lipa, utan knalla dig utaf hemåt bara!" Flickan gick gråtande och hotande, men när hon kom ut, så stod Brunte ganska ordentligt på alla sina fyra ben, och den saknade skon hade han rigtigt fått ersatt. Nu kan man väl förstå att flickan blef både förvånad och glad, och följande uppmaningen knallade hon utaf på hemvägen så fort hästen kunde springa.