Transkriberad uppteckning
När de sista björnarna försvann från våra trakter? Jo, det kan jag säga på ett ungefär. Som pojke hade jag ibland ärenden till en gammal farbror som bodde i Backabygget i närheten av Västerby. Gubben var född i 1800-talets början, och han visste mycket om gamla tider och gamla seder. En gång, när jag kom dit för att hämta en mjärde, stod han och sysslade med en bistock, den enda bistock som jag någonsin har sett. — Nu har jag bara en kvar, men förr hade jag rätt många, berättade gubben. Förr var det odugligt att ha bina i halmkupor. Det var lätt för björnen att välta omkull dem, när han ville komma åt honungen. Men han hade lite svårare med bistockarna, för att jag brukade slå in grova, smidda krokar i dem med spetsarna uppåt. Krokarna hindrade inte björnen att komma upp till hålet. Där nosade han för att komma åt honungen, men när han skulle gå ner, var det värre. Han vart hängande i krokarna. Då gav han ljud, och det gällde att vara kvickt framme och klubba ihjäl honom. Två björnar har jag tagit på det sättet. Jag saltade björnkött, och så småningom åt jag upp varenda bit. Gubben berättade om andra biodlare som försvarade honungen på samma sätt. En del hängde upp en järnklump invid stockarna och i lagom höjd. När björnen kom till hålet i en stock, måste han knuffa undan klumpen. Den kom tillbaka och gav honom en knuff. Han knuffade om igen och något hårdare. För varje gång fick han ett slag av klumpen. Varje gång knuffade han ännu hårdare, och till sist fick han så hårda slag, att han föredrog att lämna Lina i fred.
