Transkriberad uppteckning

Det var en gång en gumma, som bodde alldeles ensam i en backstuga, och bland alla de besvärligheter, hvaraf hon der plågades, voro egentligen tre ting, som utgjorde hennes dagliga bekymmer. Det första var, att hon hade en så dålig yxa, att när hon skulle hugga sönder sitt bränsle drog detta ut halfva dagen. Det andra att väfven, som hon höll på att väfva, icke ville räcka till och det tredje — och detta var det besvärligaste af alltsammans — att hon hade en så svår oppförsbacke hvar gång hon kom från källan med vatten. Så hände det sig en dag att då gumman drog upp sin bytta ur källan låg en stor fisk och sprattlade deri. "Gud signe dig", sade gumman, "det var då något länge sedan jag fick en fiskstj ert på mitt bord." — "Ja men jag tror det är bäst att du släpper mig", sade fisken. Kors sådan fisk, han kunde tala. "Hvarf öre skulle jag inte få äta upp dig?" frågade gumman. "Jo emedan det vore det dummaste du kunde göra", svarade fisken, "men om du släpper mig i källan igen, så får du önska dig tre ting, och hvad du än önskar så skall du få." Ja nog visste gumman hvad hon skulle önska; men hon kom ihog det gamla ordspråket: "Önska i ena handen och snyt dig i den andra får du se hvar du får mest", och stod tveksam och ville ej släppa fisken. "Nå, vill du inte ha tre önskningar uppfyllda?" Jo visst ville hon det, och så tänkte hon på den hårdhuggna veden. "Jo jag önskar först att allt jag slår på skall gå utaf." — "Ja det skall ske som du önskar, men hvad vill du mera?" — "Jo, jag önskar", sade gumman och tänkte på väfven, "att hvad jag drager i skall blifva långt!" — "Det skall ske", sade fisken, "och hvad önskar du vidare?" "Nu tänkte gumman på den branta backen hon skulle sträfva uppföre hvarenda dag med de tunga ämbaren. "Jo jag önskar att mina byttor skola sjelfva gå efter vatten och sedan springa hem igen." — "Skall ske", sade fisken, och nu släppte gumman ner honom i källan. Men knappt var detta gjordt förrän båda ämbaren började att gå så sagta och varligt uppföre backen att ej en vattendroppe rann öfver; och gumman kunde nu ej hålla sig från att rigtigt storskratta. "Nej aldrig i verlden har jag sett sådant! Nej aldrig i tiden!" och hon skrattade och slog med händerna af förvåning och glädje. Men huru hon skepade sig med armarne kom hon att slå sig på venstra knäet och kraks brast benet utaf och nu blef det en snöplig ända på hennes glädje. Den byttes i sorg och hon måtte sätta sig på källbron och lipa och gråta, men det var ej slut på hennes elände dermed. När man gråter bittert behöfver man understundom snyta sig, ty det händer att tårarne, när de äro rätt i farten, gå den vägen också, och detta var just hvad som nu inträffade. Hon tog sitt förkläde och snöt sig deri, men olyckligtvis var det ej väfven utan näsan, som hon nu drog uti, och följden blef att hon i stället för det förkortade benet fick en näsa som räckte ända ned till förklädesfållen. Stackars gumma! Huru det sedan gick vet icke jag, men troligt är att gumman ännu sitter på källbron och gråter; och den som vill spörja hvarifrån talesättet "få lång näsa" härleder sig, han kan gå dit och fråga henne, ty hon kan lemna honom besked.