Transkriberad uppteckning

I den så kallade Lundsbacken på Hjortsberga bys egor i Kumla socken, der man trott sig finna lemningar efter en gammal borg, och der ännu nattetid ljus synes uppstiga ur backen till tecken att der finnes jordagods, skall fordom hafva bott ett troll — om han ej bor der än i denna dag — som i orten ännu är känd under namnet Lundsbacka-Ingrid. Af fruktan att falla i hennes våld vågar ingen gerna sig dit emellan solens nedgång och dess uppgång, i synnerhet är sådant farligt för manfolk, hvaref ter hon skall vara synnerligt begifven. För att locka dem brukar hon komma ut med en stor silfverkappe och bjuda dem dricka, om de händelsevis komma hennes bostad nära om natten. Så hände det sig en gång att en modig ryttare från Westa, som var bjuden att såsom "Hofriddare" deltaga i ett bröllop i Blacksta, tidigt en morgon innan sol rann upp red der förbi. Ingrid kom nu ut med en silfverbägare i handen och bjöd honom dricka. Ryttaren tackade och tog bägaren, men i stället för att tömma den erbjudna drycken, så skönt den än doftade, ty att det var en dvaledrick det kunde han nog förstå, kastade han den öfver axeln bakom sig, och red med bägaren i handen i sporrsträck derifrån. Trollet förföljde honom ropande: "Rid rena! "Rid rena! "För rider du krökugt, "Så rider du tökugt." men ryttaren aktade sig väl att följa hennes anvisning, utan gjorde i dess ställe alla möjliga svängar och krökar, hvarigenom han lyckligen kom undan hennes förföljelse, ty trollen springa med pilens hastighet, när de få hålla rak kosa, men hafva svårt att vända. Framkommen till bröllopsgården steg han glad in och visade sin fångst; men då han skulle sätta in hästen i stallet fick han se, hvilken farlig dryck trollet bjudit honom, ty då han hade kastat ut pokalens innehåll, hade några droppar fallit på hästens länd och der alldeles af svedt håret. Ryttaren är död för många år sedan, men pokalen finnes ännu i hans slägt säges det.