Transkriberad uppteckning

Det var en gång en rik mägtig hertig, som het Meves, och hans hertigdöme Sevelin, och var detta beläget långt bort i de södra länderna. Hertigen var en ung och vacker riddersman, och som han tillika var mycket nygirig och fallen för äfventyr, lemnade han snart hertigdömet åt en yngre broder i förvar och begaf sig sjelf ut på resor i främmande länder. Hvar han for fram förde han stor ståt, och ju längre han kom från hemmet desto lättare blef penningepungen. Med penningarne försvann ståten; snart öfvergafs han af sin siste tjenare, och måste slutligen sälja häst, rustning och allt för att få en tärepenning på den långa vägen hem till sitt rike. Sålunda utblottad på allt, som varit hans fordna stolthet, och tvungen att anlita menniskors barmhertighet, befann han sig en qväll trött och uthungrad uti en stor skog; och ju längre han gick, desto tätare och mörkare blef skogen. Nära att försmägta af törst och hunger fann han slutligen en enslig koja af det torftigaste utseende. Att denna syn gladde hans sorgsna sinne kan man väl förstå. Säkert finner jag här någon beskedlig och hjelpsam menniska, som med mig vill dela sitt sparsamma bröd, tänkte han och steg så dristeliga in. Men det var mörkt derinne, och intet antydde att stugan på länge varit bebodd. Han hopsamlade några torra risqvistar, lade dem i spiseln och slog opp eld, men ej en stol, ej ett bord, långt mindre en säng kunde han upptäcka. Det enda bohagsting, der fanns, var en gammal kista, och i hopp att der finna något till hungerns stillande öppnade han locket. Kistan omslöt en annan något mindre, och denna åter en annan o. s. v. till dess att kistorna minskades till askar, den ena inuti och mindre än den andra. Hertigen fortfor dock i sitt sökande till dess han kom till den innersta asken, hvilken ej var större än en vanlig fingerborg. Han öppnade äfven denna och fann deruti en omsorgsfullt hoprullad men af ålder gulnad pergamentsremsa, hvarå med urgamla bokstäfver följande ord stodo skrifna: "Lasse min dräng." Efter så mycket besvär hade han väl hoppats att i den innersta asken finna en sällsynt perla eller ädelsten, och nu var denna lapp allt, hvad han fick för sin möda. Bedragen i sin förväntan vände han den på alla sidor. Kunde väl denna skinnremsa vara så dyrbar, att den behöfde så väl förvaras? Han betraktade den ännu en gång och utropade förtviflad: "Lasse min dräng!" Men knappt voro dessa ord uttalade förr än en röst tätt bakom honom svarade: "Hvad befaller min herre?" Förvånad vände han sig om, och se — en liten enögd gubbe i grå kläder stod bugande framför honom. Han förnyade sittutrop: "Lasse min dräng!" Och den lille mannen bugade sig ännu djupare än första gången och svarade: "Hvad befaller min herre?" "Jo", sade hertigen, "är du Lasse min dräng och kan du uträtta någönting, så skaffa mig ett mål mat, ty det är hvad jag nu bäst af allt behöfver." Lasse bugade sig och försvann; och snart var den kräsligaste måltid med de finaste och smakligaste rätter och de kostbaraste viner uppdukad. Ytterligt förvånad och glad satte hertigen sig till bords och gjorde all heder åt anrättningen. När han fullkomligt stillat sin hunger och släckt sin törst ropade han: "Lasse min dräng!" "Hvad befaller min herre?" "En god säng, om du kan skaffa en sådan —" och straxt var den i ordning. Dessa bevis på Lasses förmåga stegrade hertigens begär efter andra beqvämligheter, som han så länge saknat, och det gick, som Ordspråket säger: "Mer vill mer ha." — "Lasse min dräng!" "Hvad befaller min herre?" "Efter du visat mig redan så stora tjenster, så förvandla denna koja till ett stort slott, det grannaste en furste kan önska", — och inom ett ögonblick fann hertigen sig i det praktfullaste sofgemak han kunnat tänka sig; och kojan var förbytt till ett stort slott med höga torn, gyllene spiror och allehanda sirater. Nu tyckte hertigen att han kunde hvila efter dagens möda, och begaf sig derföre till sängs. Konungen, i hvars rike det nya slottet genom Lasses trollkraft rest sig ur skogen, bodde ej långt derifrån, och från fönstren i sin borg upptäckte han morgonen derpå tornen och de gyllene, flöjlarne, som framskymtade öfver trädtopparne. Han ropar på sina hofmän. "Sen I det der slottet ?" Ja, det sågo de alla. "Hvem är den djerfve, som utan mitt tillstånd vågat bygga en sådan borg i mitt rike?" Hofmännen bugade sig, men ingen visste något att förtälja härom så gerna de än ville. "Sänd genast en härold och 300 riddare för att skaffa mig besked." Så skedde det. Härolden och de 300 riddarne, klädda i silfverharnesk och blänkande hjelmar stego till häst, och från sitt fönster upptäckte hertigen snart det lysande tåget. Orolig i sitt sinne ropar han: "Lasse min dräng ! "- "Hvad befaller min herre?" En härold och 600 riddare, klädda i gyllene brynjor och hjelmar; och straxt stodo de uppställda framför borgaledet. När konungens riddare anländt och härolden förkunnat deras ärende, svarade hertigen; att han icke i fientlig af sigt nedsatt sig i konungens land, utan att han gerna ville blifva hans man, vara honom huld och trogen samt hjelpa honom i råd och dåd. Konungsmännen syntes detta vara väl svaradt af en så öfvermåttan mägtig och rik herre, och sedan de af hertigen blifvit rundeligen välfägnade återvände de till konungen med detta besked, åtföljde af hertigens härold och 300 riddare, hvilka å hertigens vägnar skulle inbjuda konungen till ett stort gästabud på det nya slottet. Konun 1 gen förundrade sig öfver all den prakt, hertigens hofmän utvecklade, men ännu Mera öfver sitt eget folks beskrifningar på slottets herrligheter, tackade för bjudningen, och lofvade komma följande dagen. Med detta svar återvände härolden och riddarne till hertigen och nu var ej annat råd än att ropa: "Lasse min dräng !" "Hvad befaller min herre?" — "Jag har bjudit konungen till gäst, och nu är det min vilja att du tillreder ett gästabud, det präktigaste du kan." — Och när konungen med sitt hof folk anlände var det ståtligaste gästabud i ordning, och ehuru han utstyrt sig sjelf och sina hofmän på det allra präktigaste, voro de dock föga bättre än tiggare i jemnförelse med hertigen och hans folk, som lyste af guld och ädla stenar i hvarendaste söm. Konungen blef på det allra bästa undfägnad, och sedan ett stadigt vänskapsförbund blif vit knutet med hertigen återvände han till sitt eget slott helt belåten med sin nye granne. Konungen hade en enda dotter, så vän och fager, att ingen menniska kunde ens säga huru fager hon var, ty ingen hade sett hennes like ; men hon var ej med på gästabudet. Rygtet om hennes skönhet;hade dock-kommit till hertigens öron, och han fick stor hug till henne. När derföre konungen återvändt till sitt slott ropade hertigen: "Lasse min dräng !" — "Hvad befaller min herre ?" — "Jo att du genast förer hit prinsessan från konungens slott, men tag dig noga i akt att du ej väcker henne." Knappast var ordet utsagdt förr än prinsessan sof vande nedlades på bädden. Hertigen betraktade henne noga, och då han funnit att rygtet icke ljugit, utan att hon var den allra fagraste mö, han någonsin skådat så vida han än farit omkring i verlden, tändes i hans hjerta den ömmaste åtrå att ega henne. Och hvad var väl all hans herrlighet värd, om han ej hade en ädel gemål, som kunde glädja sig deröfver med honom. Han tryckte en glödande kyss på hennes läppar. "Lasse min dräng !" — "Hvad befaller min herre ?" — "Jo att du genast förer prinsessan åter till hennes jungfrubur i slottet, och tag dig noga i akt, att du ej väcker henne." — Så skedde äfven. När konungen om morgonen, såsom hans sed var, besökte sin dotter i högan loft och för henne beskref hertigens slott och all den prakt och herrlighet, han der skådat, sade prinsessan: "Allt hvad I nu sägen är sannt, ty jag har sjelf sett det i drömmen denna natt; Och mig tycktes att hertigen var den stoltaste och fagraste riddare, jag någonsin skådat, och att han tryckte en glödande kyss på mina läppar" — tillade hon — jungfruligt rodnande. — "Ja det förefaller mig till och med som om detta ej varit en dröm, och det känner jag i mitt hjerta, att honom och ingen annan vill jag hafva till min herre och husbonde." Konungen likade ej synnerligt väl detta prinsessans tal, ty han hade trolofvat henne en mägtig konungason i ett grannrike. Men det var ej tid att tala derom nu, han hade ju bjudit hertigen till gäst och hornens smattrande bodade redan hans ankomst. Konungen emottog hertigen med stor heder, och då han såg den stolte riddaren och mindes sin dotters tal, syntes honom denne vara den dråpligaste måg, han kunde önska sig. Vid Gästabudsbordet fick hertigen, sin plats bredvid prinsessan, och det talet gick som en susning bland allt hoffolket att ingenstädes kunde man skåda ett vackrare par. Fagert tal och blida ögon bygga snart bo för kärleken, säger Ordspråket; och så gick det äfven nu; och när konungen såg deras ömsesidiga hug till hvarandra glömde han snart sitt löfte till grannkonungens son. Då hertigen sedermera framstälde sin kärliga bön om prinsessans hand, och konungen förnam sin dotters önskan, fick han konungens jaord, och bröllopet firades kort derefter med all möjlig prakt och högtidlighet. När ett år hade gått till ända födde prinsessan hertigen en son, och nu blef det en glädje öfver hela konungariket, som man väl kan förstå, ty den unge prinsen skulle en gång ärfva riket efter sin morfader. Alla konungar och furstar, drottningar och prinsessor vidt omkring bjödos till faddrar, och hertigen gjorde ett gästabud så ståtligt, att ingen, som varit derpå, visste sig någonsin ens i drömmen hafva sett något liknande. Hertigen kände sig också öfvermåttan lycklig, och när gästerna rest efter tre dagars grundelig välfägnad, tänkte han att nu vore tiden inne att äfven vedergälla den, som från fattigdom och nöd förhjelpt honom till all, denna herrlighet och lycka. Han ropade derföre: "Lasse min dräng !" — "Hvad befaller min herre?" — "Jo" — sade hertigen — "nu har du tjent mig troget i två runda år, skänkt mig ära och sällhet, samlat mig gods och skatter långt mera än någon annan furste i hela vida verlden kan ega. Huru skall jag vedergälla dig?" Lasse bugade sig till jorden och tackade för hertigens välvilja. "Gods och penningar har jag långt mera än jag åstundar" sade han — "och den ära och lycka jag kan skänka andra, kunnen I Nådige Herre icke gif va mig. Min ödmjuka bön är derföre, att I blott gifven mig Orlof ur Eder tjenst, och återlemnar den lilla sedeln, som förvarades i den minsta asken i den stora kistan I för två år sedan fann. i det bofälliga hybblet i skögen." Hertigen bar denna ständigt på sig; och då Låses begäran syntes honom alltför billig, gaf han honom. orlof och lofvade att lägga asken på bordet när han gick till hvila, Och så: kunde Lasse sjelf taga den. Deimed skildes de åt. Morgånen derpå när konungen vaknade och, såsom hans sed var, blickade ut öfver skögen för att betrakta de höga tornen med de gyllene flöjlarna på hertigens slott och sända sina barn den hjertligaste morgonhelsning, kunde han, så mycket han än ansträngde sina ögon, ej mera återfinna det: Det var försvunnet. Förfärad kallade han på sina hofmän. — "Sen I ej tinnarne och tornen på hertigens Slott mellan träden derborta?" Hofnaärmen bugade sig och uppspärrade ögonen långt mer än skäligt var, men nej, de måste bekänna att slottet ej kunde upptäckas: "Till häst" ropar konungen och i spetsen för sina män skyndar han i sporrsträck till stället, för att få veta hvilken olycka, som träffat hans barn; men af slottet med dess stolta torn, höga murar och praktfulla trädgårdar syntea icke ett spår. En gammal koja hade intagit dess plats. Konungen stiger sjelf in deruti och på den torftigaste risbädd finner han sin måg, dotter och dotterson, försänkta i den djupaste sömn. Ursinnig af vrede vid denna syn väcker han hertigen och befaller att han skall slås i bojor. Hertigen ropar nu: "Lasse min dräng!" Men denne svarar ej mer: "Hvad befaller min herre." Lasse och med honom hela herrligheten är försvunnen. Förgäfves söker han för konungen skildra orsaken till sin olycka, och förgäves beder hans gemål för honom. Konungen är obeveklig, och såsom en tjuf och bedragare skall han dö i galgen, och hängas högt öfver alla andra tjufvar. Alla tårar, alla böner, kunna ej mildra domen, och redan samma dag skulle den gå i fullbordan i konungens egen åsyn. Och så skedde äfven; Mästermannen, som fått guld af prinsessan, tillagade dock snaran så, att hertigen ej deraf skulle dödas, och när natten inbröt, hade han lofvat skära ned hänom och sedan hjelpa honom och prinsessan på flykten. Men hängd blef hertigen emedlertid och detta konungens åsyn och de timmar han måste tillbringa i galgen blefvo honom dryga nog. När det började skymma emot qvällen fick han se 12 tunga parlass, alla lastade med utslitna skor, köra förbi galgen, och hvem körde det främsta lasset, om ej just Lasse min dräng. När denne kommit fram till galgen klef han upp på spetsen af sitt höga lass för att rätt kunna betrakta sin fordne herre, och sedan han sett på honom en stund sade han; "Ja ha! Der hänger du nu, och jag är fri, fast jag måst slita upp alla dessa skor för att kunna tillfredsställa dina nycker. Tack skall du ha för orlofssedeln, men nog skulle du nu önska att hafva den åter i din hand. Undrar just om du nu kan läsa, hvad här står" — tillade han och lyfte upp den underbara pergamentsremsan. Hertigen var ej sen att fatta den, och ehuru matt och svag kunde han dock framhviska orden: "Lasse min dräng!" — Som sedeln var i hans hand var Lasse åter hans lydige tjenare. "Hvad befaller min herre?" "Att du genast skär ner mig ur galgen" — och så skedde äfven. "Lasse min dräng!" — "Hvad befaller min herre?" "Att du skaffar mig mitt slott tillbaka sådant det var i går"; och straxt stod slottet åter på sitt ställe. "Lasse min dräng!" "Hvad befaller min herre?" "Att du förer hit min gemål och son", och straxt stodo de till ömsesidig glädje vid hans sida, och slott och torn och riddare och hofmän - allt var som förut. Morgonen derpå, när konungen vaknade och blickade ut genom fönstret för att sända en saknadens suck till det försvunna slottet, syntes de höga tornen åter resa sig öfver skogstopparne, och de gyllene spirorna med deras flöjlar glänste så vackert i morgonsolen. Han kallar på sina hofmän. — "Sen I de höga tornen och de gyllene spirorna derborta öfver skogen?" — Hofmännen bugade sig. Jo det sågo de alla. Konungen skyndade in till sin dotter för att meddela henne den glada nyheten, men både hon och den lilla prinsen voro försvunna. Han blickade ut åt det håll, der galgen var upprest; den stod qvar, men ingen hängde deri. Förvirrad af hvad han nu sett och af minnet från gårdagens sorgliga händelser steg han till häst i spetsen för sina riddare och styrde sin färd till slottet i skogen. Det stod der lika herrligt som förut, med sina fasta murar, höga torn och praktfulla trädgårdar, och hertigen med sin gemål, bärande den lille prinsen på armen, och omgifven af riddare och hoffolk, mötte honom i sjelfva borgaledet. Stor blef hans glädje såsom man väl kan förstå, och den föregående dagens händelser föreföllo honom endast såsom en stygg dröm, hvilken han ej kunde förklara och som beständigt plågade honom. "Var jag ej här i går tidigt på morgonen", sporde han slutligen sin måg. "Och fann jag ej då en usel koja i stället för detta präktiga slott?" Jo, det var nog så, hertigen kunde ej neka dertill. "Fann jag ej dig, min dotter och dotterson sofvande på den uslaste risbädd i samma koja?" Jo! Hertigen bejakade äfven detta. "Och har jag ej slutligen låtit upphänga dig i den högsta galge, som finns uti hela mitt rike?" "Jo visserligen"; också detta hade verkligen skett, och hertigen förtalde nu för konungen huru allting tillgått, hvilket fult spratt hans tjenare Lasse hade spelat honom, och huru han åter fått denne undergörare i sitt våld. Konungen yrkade att Lasse skulle hänga, men detta ville då hertigen för ingen del i verlden medgifva, sådant vore blott att bota ett ondt med dubbelt värre, mente han. Glädjen öfver den lyckliga utgången af den underbare tjenarens skalkstycke förmådde konungen att gifva efter, och gårdagens händelser voro snart glömda. Emedlertid fanns det dock en, som aldrig kunde glömma den dagen, och denne ende var hertigen. På denna dag hade han lärt mera än under hela sin föregående lefnad, ty han visste nu att "Sjelf är bästa drängen" och att ingen varaktig lycka är möjlig utan egen omtanka. Minnet af de 12 parlassen utslitna skor, han skådat i galgen, bidrog äfven att stärka hans beslut att ej mera anlita den underbare tjenaren. Då han mer och mer vande sig att tänka sjelf och handla med klokhet och kraft, behöfde han det ej heller; och snart gick det talet i hvars mans mund att hertigen ej blott var den stoltaste och mägtigaste, utan äfven den klokaste riddare, hvarom någon visste förtälja uti alla länder vidt omkring. Lasse var dock alltjemt hertigens osynlige tjenare, om ock hans tjenst ej mera påkallades, och som hertigen önskade att blifva honom qvitt kallade han honom inför sig "Lasse min dräng !" — "Hvad befaller min herre?" — "Jo", sade hertigen, — "nu har du tjent mig i sju runda år, gifvit mig ära och lycka, vishet och kraft, säg mig nu huru jag skalle vedergälla dig?" — Lasse bugade sig till jorden och bad om orlof. "Ja" — sade hertigen -- "detta vill jag gifva dig, men den der lilla asken med den gamla sedeln uti återfår du aldrig." — Lasse bad så vackert derom; men hertigen var obeveklig och man kan väl ej undra derpå. Lasse påstod dock att hertigen ej mera behöfde hans tjenst, ej heller frukta någon rubbning i sin lycka. "Den som handlar med omtanke och klokhet" — sade han — "är sjelf sin lyckas smed, och öfver den, som så länge kunnat vara min hjelp förutan, har jag förlorat all magt att skada. Men då I, Nådige Herre, icke viljen gifva mig sedeln tillbaka, vill jag ej mer bedja Eder derom, blott I gifven mig det löftet, att under en jordfast sten, sju alnar under jorden nedlägga den i sin lilla ask, och icke för någon yppa hvar den förvarats. Eljest — tillade han — får jag aldrig någon ro, ty den, i hvars hand sedeln befinner sig, hans tjenare måste jag vara allt intill domedag. Hertigen lofvade att göra så som han bad, tackade honom för god tjenst, och som han troget höll sitt löfte, I har ingen sedan hört någonting om Lasse min dräng. Ingen förändring i följd af den underbare tjenarens af sked förspordes i hertigens hus. Lycka och välsignelse krönte alla hans företag, och med vishet och kraft styrde han ej blott det rike, Lasse honom förvärfvat, utan äfven efter den gamle konungens död hela konungariket, och der regerar han nog än, om han är i lifvet.