Transkriberad uppteckning

Det var en gång ett hederligt och välburget bondfolk, som hade ett enda barn, en dotter, och hon het Greta. Om nu flickan var ful eller hvad felet kunde vara är ej godt att veta, men visst är det, att hon upphann sina fulla fem och tjugo år utan att någon friare syntes till. Då hon var enda barnet skulle hon naturligtvis få en rik utstyrsel, och både oxar och kor i skålen, och slutligen ärfva hemmanet efter föräldrarne; det borde då alla unga karlar i bygden förstå, och det hade dessutom både far och mor visst icke glömt att låta dem veta. Men huru det kom sig, så fick Greta vara i fred; och det var då alldeles oförklarligt, mente de gamle; Greta sjelf tyckte också att hon likaväl kunde få en friare som andra flickor, hvilka ej hade så mycket att bjuda på som hon och att det var oförsvarligt af bygdens ungkarlar att låta henne gå och vänta så länge. Så hände det sig en dag att en af socknens gildaste bondsöner steg in i stugan. Bonden bad honom sitta ner. Men bondsonen tackade. Han visste ej om han var välkommen, sade han, och då var det väl bäst att han stannade vid dörren till dess han fått föra fram sitt ärende. "Ja så var det ett sådant ärende?" Bonden förstod genast hvad han mente. En sådan gäst hade han länge väntat på, och derf öre blef han ej heller misslynt öfver hans ankomst. "Mor", ropade han, "Mor, här är främmande, som har angeläget ärende." Gumman kom genast in och bondsonen frågade nu om det ej fanns en flicka der i huset med dopnamnet Margareta? (ty rätt och slätt Greta kunde han ej säga vid ett så högtidligt tillfälle). Jo en sådan flicka fanns det visst, deras egen dotter, snäll i sina händer, kunde spinna och väfva, sy och sömma, enda barnet till på köpet, skulle ärfva gården, få oxar och kor, silfverkappe och skedar, ylle och linne och mycket annat till i skålen, den dag hon stod brud. Ja det var just henne han sökte, och till dem, som hennes föräldrar voro, ville han nu framställa en kärlig bön. Bonden bad honom stiga fram och sitta ner, vara välkommen och hålla till godo med litet välfägnad, så kunde de närmare samspråka om huru det stod till på ömse sidor; "men så mycket kan jag väl ändå säga straxt", sade han, "att som du vill, så vill jag; och som jag vill, så vill mor; eller hvad säger du sjelf, mor?" Gumman hade så brådtom med välfägnaden. Jo hon ville accurat som far ville. — "Och Greta, ser du, hon vill allt som mor och far vill." Greta stod uti köksdörren och lyssnade och skulle gerna straxt svarat ja, men det var ej passande att visa sig så angelägen. Gumman gick ut, skickade henne ner i källaren efter dricka, och när hon kom tillbaka dermed, så skulle det blifva hennes tur att lyssna på friaren. Greta snyggade upp sig det bästa hon kunde ute i köket och tänkte på bröllopet och det nya hemmet som skulle blifva så innerligen fint, och med drickes stopet i handen vandrade hon ned i källaren. När hon nu kom ner i källaresvalen flög den tanken på henne, att hon som gift möjligen torde få barn, och hvad det första barnet skulle kallas, derom blef hon ej rätt ense med sig sjelf. Ju mera hon tänkte derpå desto ovissare blef hon, och det var ej heller så lätt att komma till något bestämdt beslut i den saken, då hon ej kunde så noga veta om det skulle blifva en gosse eller en flicka. Men något namn skulle barnet i alla fall hafva, och livad skulle det heta? Ja derpå funderade hon så if rigt, att hon alldeles glömde bort hvad hon skulle göra. Inne i stugan började de gamle emedlertid att undra hvart flickan tagit vägen, och sökte på bästa sätt ursägta hennes frånvaro. "Greta var så förfaseligt blyg utaf sig och som hon väl anade hvad som var å färde tordes hon ej in kantänka", sade mor, "och hon skulle sjelf gå ut och taga henne med sig, ty hon ville nog hon också, fastän hon gjorde sig till för att ej synas alltför angelägen." Och så gick gumman ut. När hon nu kom ner i källaresvalen så stod Greta der och såg faseligt fundersam ut. "Men hvad i all verldenes dagar tänker du på, som inte kommer in med drickat, då du har friare i gården?" — "Ack jo, kära Mor, jag står och funderar på hvad första barnet skall heta." "Ja det har du rätt i, något namn skall han väl ha den lilla rara engeln, och ett rigtigt rart namn bör det väl vara. Låt mig se", och nu började äfven hon att begrunda denna vigtiga fråga, men hon kom ej heller till något beslut. När nu hvarken flickan eller gumman återkommo, började bonden att blifva lika otålig som friaren. "Det var då märkvärdigt det här", sade han, "att Greta kan göra sig så nödbjuden, ty jag vet bestämdt att hon vill lika gerna som någonsin du. Men jag skall sjelf gå efter den leda ungen", tillade han och så knallade han ut. När han nu fick se sin hustru och dotter stå så fundersamma i källaresvalen sade han: "Men åren I då rent ifrån Er, som stå här och fundera, när det är friare ute på gång." — "Åh jo kära du" svarade gumman, "det är en ganska vigtig sak att tänka på." — "Nå hvad kan det vara då?" "Jo hvad första barnet skall heta." — "Ja, ja, det tål allt att tänka på för något namn skall det väl ha, hvilket det nu blifver pojke eller flicka och hvad skall det heta? Ja hvad skall barnet heta?" Och nu blef äfven han försänkt i djupt begrundande. Emedlertid satt friaren ensam i stugan och kunde alldeles icke begripa hvart wärdfolket och den blifvande fästmön tagit vägen, och den väntan blef honom alltför lång, hvarföre han tog hatten och gick ut. När han kom till källareboden fick han se hvar bonden med hustru och dotter stodo nere i källaresvalen, och som de sågo så allvarsamma och begrundande ut frågade han hvad de tänkte på. "Jo, kära du", svarade bonden, "vi stå och tänka på en ganska vigtig sak, och det är, hvad Gretas första barn skall heta." — "Ja så", sade friaren, "ja då kunnen I nog behöfva tid på eder, men så mycket är då visst och sannt att inte lärer det komma att heta efter mig. Och nu farväl med eder." Dermed gick han förargad sin väg och satte aldrig mer sin fot inom gårdsgrinden. Huru det sedan gick med Greta, om hon fick någon annan friare, vet jag ej, men om så var, aktade hon sig nog för dylika funderingar.