KORPSKRIFTEN

...
Meny

Gubben och gumman

Transkriberad uppteckning

Det var en gång en gubbe, som många finnas väl det. Gubben svedde hank och arbetade hvar dag i skogen, men gumman satt hemma och spann, lagade mat och skötte om huset. På detta sätt hade de sin bergning, ehuru gubben ständigt knotade att han ensam fick släpa och träla, för att skaffa till huset, under det att gumman satt hemma, bara kokade välling, åt och gjorde sig goda dagar. Gumman påstod väl, att det fanns fullt upp att göra hemma också, och att, om hon ej såge om huset, skulle gubben hafva det klent med både föda och kläder, men gubben ville då alls intet höra på det örat ! Han fick draga hela lasset ensam, mente han. En dag, då de länge tvistat härom, sade gumman: "Fritt väl! I morgon göra wi arbetsbyte. Jag går åt skogen och svedjer hank, och du blifver hemma och sköter mina sysslor." Det hade gubben ingenting emot. "Nog skall jag sköta huset", sade han, "men huru du skall taga dig ut i skogen, det vill jag just se." Tidigt om morgonen sade gumman: "Nu skall du baka bröd, tjerna smör, valda kon och koka grönkål till middagen." Ja det var idel småsaker för gubben; och dermed skiljdes de åt. Gumman tog yxan och begaf sig åt skogen, och Gubben började elda ugnen och reda till degen, och när han tyckte denna vara färdig började han att baka. Men hvad för slags kakor det skulle blifva, kan man väl förstå, då han glömt bort jästen och satte in dem utan att hafva sopat ugnen. Gubben tyckte nog att han gjort det väl och tanken på det färska brödet retade hans matlust. Färskt bröd är rasande godt, tänkte han, men får man fläsk till så smakar det så mycket bättre. Dermed gick han ut i boden efter det enda fläskstycket de egde. Men fläsket var salt, och derföre ville han gerna hafva litet dricka till. Han lade derföre fläskstycket på källaretrappan och steg så rart färskt bröd, och "den som har bröd lider ingen nöd", säger ordspråket. Den trösten blef dock icke långvarig, ty, då han kom in i stugan fann han allt brödet förbrändt, så att han icke fick smaka så mycket som en enda bit af hela baket. Nog var det harmligt. "Det här går illa", suckade han. "Om jag ändå låtit mor blifva hemma, ty då det går så illa för mig, huru skall det då gå för henne i skogen. Tänk om hon huggit både armar och ben af sig." Men det var inte tid att tänka på det nu. Solen stod så högt på himmelen och han skulle ju koka grönkål till middagen. Han tog derföre ner gummans splinter nya gröna vadmalströja, hackade den i små bitar och lade dem i grytan. Att han inte kunde koka grönkål utan vatten det begrep han, och källan låg ju så långt borta. Men han skulle ju tjerna smör också. Huru i all verlden medhinna allt detta? "Om jag nu tager tjernan på ryggen och ruskar henne dugtigt under vägen, så blifver det nog smör till dess jag kommer tillbaka", så tänkte han, och så gjorde han äfven. I hastigheten glömde han dock att sätta looket på tjernan, och när han nu lutade sig ner för att draga upp ämbaret rann all grädden utöfver hans hufvud och ned i brunnen. Svåra bedröfvad vände han åter till sin kålgryta. Han skulle ju valla kon också, och intet kunde han på en gång vara både inne och ute. Huru förena detta? Torftaket lyste så grönt i solskenet och der syntes honom vara ett godt bete. Han band derföre ett långt rep om kons hals, drog upp henne på taket och kastade repets andra ända genom skorstenen ned i stugan. Lugnare till sinnes steg han in band repet om lifvet och började blåsa på elden under grytan; men bäst han blåste föll kon ned af taket och drog upp gubben i skorstenen. I detsamma kom gumman hem med en stor hankknippa på ryggen, och när hon fick se sin ko hängande på stuguväggen skyndade hon genast till och högg af repet och gick så in i stugan. Der låg nu gubben på golfvet illa både rökt och bränd. "Trösta mig för dig", sade hon, "huru har du skött dig här hemma?" Gubbstackarn kunde, ej säga ett enda ord utan bara qved och vojade sig. Men huru han skött sig det blef gumman snart varse. Fläsket var borta, drickat utrunnet, brödet förbrändt, grädden låg i källan och tröjan i grytan, kon var hängd och gubben sjelf illa både stött och bränd. Huru det sedan gick kan man väl förstå. Gumman fick i ro sköta hemsysslorna odh gubben gick utan knot åt skogen och hördes aldrig mera klaga öfver sin lott.

Socken Norrbyås
Landskap Närke
Härad Sköllersta hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen
Licens Creative Commons (CC-BY)

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Gubben och gumman

Fler sägner från Närke

Se alla i Närke »
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR