Transkriberad uppteckning

På hemmanet Öhns egor i Norrbyås socken i sundet emellan Östra och Westra Qvismaren reser sig en hög enstaka grusbacke som i fordna tider varit kringfluten och ännu är det vid vår och höstflod. På dess topp är en djup fyrkantig grop omgifven af stenhögar, och här skall fordom hafva stått ett slott. Denna förmodan är ganska sannolik, ej blott att döma af de lemningar, som ännu finnas af sjelfva huset, utan äfven af andra omständigheter. Vid ån emellan båda sjöarne har funnits ekpålar efter en gammal landningsbrygga, och vid lågt vatten ser man åt Norrbyås sidan ännu tydligt att en stenväg, midt på afbruten, förenat backen med fastlandet. På sjelfva backen synes, utom ruinerna på sjelfva toppen, lemningar efter byggnader samt en gammal källa. Sjelfva hufvudbyggnaden synes hafva utgjorts af ett större fyrkantigt torn med ett mindre dylikt vid södra sidan och har varit uppfördt af gråsten i fast kalkbruk. Genom gräfning och undanrödjande af den omgifvande stenen skulle troligen hela grunden kunna göras synlig, hvarföre ett sådant arbete vore önskligt, och då vi uti gamla permebref finna omnämnd kungsgården Nærboahs, hvarifrån Konung Magnus I utfärdat tvänne Konungabref åren 1275 och 1276, så torde denna kungsgård här böra sökas. Att här varit ett slott säges med mycken bestämdhet, och hvem här bott och huru slottet förstörts, derom är man ej heller okunnig. Här bodde — så säges det — många många år innan Sörby herrgård byggdes en fru, som var så rik att hon utdelade gods och penningar till alla som ville bedja henne derom, och ändå hade hon fullt upp af allt hvad hon kunde önska sig. En dag hade hon tillrustat ett stort gästabud, och presten var äfven bjuden, och då alla prisade den rika fruns frikostighet, bad han henne besinna att ingen penningpung är så djup, att man ej till slut når dess botten. Detta förtröt frun, hon befallte att prestens fickor — och de voro naturligtvis icke små — skulle fyllas med guld, drog derpå af sitt finger en dyrbar ring och kastade den ut genom fönstret ned i sjön sägande: "Så omöjligt är det att jag kan blif va fattig, som det är säkert att jag aldrig skall återfå denna ring." Alla prisade den stolta frun, men presten runkade på hufvudet. Hennes öfvermod var alltför stort, tyckte han, och det kunde omöjligt gå väl i längden. Hvad hände? Andra dagen kom hennes fiskare upp med en stor gädda, och i dess inelfvor återfanns ringen. Presten blef också sannspådd. Slottet brann upp och den rika frun blef slutligen så fattig att hon måste sälja allt hvad hon egde, och deribland Öhns hemman, för hvilka hon ej fick mer än 2 pund mjöl, eller ett pund för hvart hemman och det var då "allmänt för litet". Huru det sedan gick med frun, derom saknas alla uppgifter, men att hon är densamma som Söröfrun, hvarom här nedan skall förtäljas, påstås af många. Och då Sörön allmänt säges hafva varit den rika fruns lustträdgård, så kan sådant väl ej vara så synnerligt otroligt.