Transkriberad uppteckning

På den af sumpiga kärr och sidlända ängar omgifna med höga lindar och ekar beväxta Sörön, hvilken, så som förut är nämndt, anses fordom hafva varit en trädgård, synes om qvällarne icke sällan ett starkt sken såsom af en större eld, och allmogen säger då att Söröfrun är uppe och eldar för sitt gods. Fiskare, som varit ute på sjön Qvismaren säga sig hafva hört ett skratt från Sörön då de sent om aftnarne varit ute på fiske, och då hafva de äfven alltid fått en rik fångst. Ända tills för omkring 9 år sedan var ön obebodd; men då uppbröts en del jord och byggdes ett torp, hvars första åbo i synnerhet är den, som haft mycket att förtälja om Söröfrun. Många gånger hade såväl han som hans hustru och piga sett henne, och detta midt på ljusa dagen skymta fram emellan träden, ofta tätt invid och så nära, att de kunnat fullkomligt urskilja anletsdragen. Hon syntes dem vara ett medelålders fruntimmer, men såg innerligt god fastän något sorgmodig ut, och alltid var hon klädd på "nya modet", men med en silkeshalsduk om hufvudet. Att hon ej var någon skogsrå försäkrade de äfven, ty alla tre hade sett henne på ryggen och var denna hvarken ihålig eller förlängd till svans. Detta gjorde att de ej heller fruktade henne, oaktadt hon då och då syntes i deras närhet utomhus. Inuti stugan hade hon aldrig visat sig förr än torparens hustru föll i barnsäng, men då syntes hon understundom om natten stå bredvid det lilla barnet och noga betrakta det. En dag hade pigan varit inne i fähuset, och då såg hon hvar frun stod och betraktade grisen. Pigan tog sig då dristigheten an och frågade: "Hvarför går frun här och inte är der hon skall vara?" hvarpå frun svarat : "Här har jag varit före dig och stannar allt qvar efter dig också", men suckat djupt, och då pigan ville fortsätta sina frågor var hon försvunnen. En annan gång då torparehustrun var fullkomligt återställd, ehuru ännu ej kyrkotagen, och sysselsatt med att taga upp ett kok potatis ur åkern, och dervid kastade stjelkarne bakom sig, fick hon en knuff så att hon föll framstupa, och då hon vände sig om för att se hvem, som skuf fat henne, såg hon ej till någon. Men pigan, som stått i fähusdörren, berättade att frun stått tätt bakom och då hustrun kastat potatisstjelkarne hade en slungats i fruns ansigte, och till vedergällning derför hade hon gifvit knuffen. Sedan hade frun ej synts till, och trodde man skälet till hennes uteblifvande varit att hustrun 2 dagar derefter blifvit kyrkotagen. Emedlertid tyckte de att detta grannskap var "ansjukt" och mannen sköt genom stugans fönster, samt satte upp en afbruten lie öfver dörren och detta hjelpte, ty frun har sedan icke visat sig hvarken utom eller inom hus, men elden har dock fortfarande då och då blossat upp om höstnätterna. Huruvida frun alldeles öfvergifvit Söröns torp, torde dock vara ovisst ; ty då den nye åbons hustru för nära två år sedan föll i barnsäng och fick mjölkkastning, hvaraf hon en liten tid var just som "hufvudsvag" funnos många, som påstodo, att frun vore dertill vållande. Det nya folket hade ej ställt, sig rätt med henne, mente de.