Förr i tiden så hadde di juleljus, ja, de har di lä än. Men om ett sånt slockna, då skulle någen dö unner året.
Något skogsväsen kunde ibland förleda folk att gå vilse. "De har ja vari ute för. De va en gång på hösten. Ja skulle gå en ginväg rätt över. De va på hösten så de hade fallit lite snö. De va på den tin som orra slo opp i björkera. Här skulle de varä fint å skjutä orrä, tänkte ja. De gick ja å så på, så ja kom för mycke te vänster. Ja hade inte te rättä mä ätter. Ja hade nästan komme ut te vägen, men ändå kunde ja inte få för mä att ja skulle åt de hållet. Ja va nästan rädder för å talä me folk, som ja mötte. Så vriden va ja. Ja så der galit. De va någet särskilt me di der orra. "Di va nog ute för å lurä dä", sa far."
En gång såg gubben Lurä ett så grannt å stilit fruntimmer. Han vågä inte språkä ve'na. De va ett bra tecken. Förste gången en såg'na skulle en inte säga nå't. Men andra gången skulle han ge sä i språk me'na. När ho vände på sä slog de ut som ett stort baktråg. Annärs va hon så grann å stili. De va lyckä att hon inte gitträ att ho va fali når ho vände på sä. Di kalla'na för skogsfrua. Gubben Lurä sa: "Dä e bra som du får höra eller si nå't sån't når du ligger å koljär. Johan kallades Lurä emedan han brukade lura folk.
En gång talte mor mi om, att di skulle gå å hämta krittera en kväll i skogen. Å då mötte di en liten gubbe i röer mössa, som sa åt dom: »Har I inte fått hem dom förut, så lär I inte hitta dom nu», sa han. De såg di ofta, hur den där gubben körde hem krittera om kvälla.