Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken trodde de absolut på. Och det är de som gör än. Här är en som spelar fiol och han sa: "Ja, jag har suttist vid forsen och hört Näcken spela." Om man gick dit med fiolen och satte sig och spela, så kom Näcken och lärde en. Men kanveta, det var farligt, när Näcken spela. Om de tog aldrig så lite taktsteg efter hans musik, blev de så hänförda, så de dansa tills de dog. Det var en gubbe ute vid Ekänga (Gunnarp) Han kom och gick förbi forsen en kväll. då satt Näcken mitt i ån och spela. Så skulle inte gubben låta förstå, att han var betagen i musiken – han spela så förskräckligt väl. Han sa till Näcken: "Du behöver inte spela och vara så glad, för du blir inte salig. "Då hoppa Näcken ner i vattnet och sluta och spela och blev så bedrövad. Men så sa han, att det är inte omöjligt ändå, att han kan bli salig, han såväl som en människa. "Jo", sa gubben, "kan du bli salig, så ska min käpp grönskas." Så gick gubben; när han hade gått ett stycke fick han se, hur där börja skjuta ut gröna skott på käppen. Då blev han ångerfull och häpen, och han gick tillbaka till forsen igen och ropa till Näcken: "Min käpp grönskas, du blir salig du med." Då flög Näcken upp och satte sig på vattnet kanveta och spela och spela så alldeles förskräckligt. Då blev han glad igen. De såg väl Näcken med. Det var en liten gubbe, han skulle ha grönt skägg. Han var inte dejlig, det var han inte.
Maran
Denna text håller på att skrivas av, av en användare eller är under behandling.
Slåtter, skörd, tröskning
Logakatten gav nekerna till nekakråka, som räckte dem till läggarn. Om de satte upp och den sista neken blev en uddanek, det var inte bra. Var det ett fruntimmer, skulle hon vara med barn, och var det en karl, skulle han bli far innan året var slut. Det var inte noga med att sista neken skulle vara stor. "Ta haren" – de gick runtom ikring och det sista var ha- ren i. Den som fick hugga det sista hugget, honom kallade de "haren" den dagen.
Slakt
Olydingsörat på hjärtat skar de bort. Vet ej varför. Känner ej till "fölungefoten" eller "hunnatungan." Slaktaren brukade först sticka kniven i marken och sedan stryka av den mot byxbenet, innan han stack. Han ville inte ha åskådare. Fick han inte död på dju- ret, kunde han säga: "Jag kunde tro det, för jag mötte den och den, eller 'den och den stod å bliga'." De brukade slå till med de avskurna benen mot stum- parna och säga något (vet ej vad).
Lucia
Det var till att kappas upp lussemorron; den som kom sist upp fick heta "lusa" hela dan. Klockan 2 kunde karlarna börja slag- tröska. De fick ingenting på sängen, men när de kommit upp, fick de glögg och kaffe och lussebullar. Kreaturen fick inget extra. Har inte hört att lussenatten var årets längsta natt. Lucia – hon var en skön jungfru.
Påsk
Blå måndag, fete tisdag, dymmel onsdag, –.–, stäc- ke lördag. De fick inte begagna mjölk långfredagen, för det bôrna' ut se'n. Inget arbetsförbud i dymmelveckan. Om påsk gick pojkarna med lyckans stjärna, och de sjöng staffan va en stalledräng. De tiggde ägg med detsamma.
Pingst
Pingstbrud klädde de hemma i min barndom. Hon hade en krans av blommor på huvudet. Så hade de styrt ut sex par flickor till tärnor. De gick omkring och sjöng visor och samlade pengar till något ändamål; jag tror det var till de fattige.
Kyrkklockor
Trollen hade byggt i tornet i Hagebyhöga kyrka, men de fick inte vara i fred, för folket kom och ringde med kyr- keklockan. Då kastade de klockan utåt en mosse. När det var ljust i vattnet, kunde folk se klockan. De försökte få upp henne en gång, och hade na nära uppe. Men då sa' en: "Hugg i nu." Det fick inte yttras ett enda ord, och strax dök klockan till botten igen.
En vaggvisa
Det var en gång en kvinna som inte själv hade fått något barn. Så hände det sig en gång att hon tog en nyfödd fölunge på sitt knä och vyssade den under det hon sade: "Vyssa lilla långskanka, Långa ben har du. Får du leva länge så blir du lik far din. Far din och mor din syster och bror din Långbenta äro de hela din släkt."
Om linsådd
I Klockrike socken var det förr i tiden en sed, att när ett nygift par började ett jord- bruk och sådde linet så skulle de i det västra hörnet av linåkern rita ut en sjuuddig stjärna med en yta av några kvadratfot. Linet på den sjuuddiga stjärnan skulle sås på en torsdag, och det skulle också skördas på en torsdag. Det linet som växt där, fick ej blandas med det andra linet utan skulle tagas vara på särskilt och skulle användas till bröllops- skjorta eller linne åt det förstfödda barnet. År efter år skulle sås på en sådan sjuudd och linet skulle användas som utstyrsel för det älsta barnet. / Man tog även tydor av linet som växte där. Blev linet långt, skulle skulle det förstfödda barnet bli en god husbonde eller husmor på fädernegården. Blev det medel- måttigt blev det ej någon framstående husbonde eller husmor. Om linet blev mycket dåligt på den uppritade stjärnan, kom fädernegården att gå ifrån den som ärvt den. En gång var det en rik bonde i socknen som hade en enda son, denne övertog gården efter föräldrarna och gifte sig med en flicka från en annan socken. När de nygifta första året sådde lin på sjuuddsstjärnan växte inget lin där. Deras förstfödda barn blev en son och varje år sådde de lin i vesta hörnet av tegen de odlade lin men på det stället vissnade det alltid ned. Sonen växte upp och när han blev gammal / nog att gifta sig och fick övertaga hemmet hade de inget lin som växt på den sjuuddiga stjärnan till hans utstyrsel, utan det hade växt på den stora linåkern. Sonen blev en rucklare som förstörde sitt fädernearv och till slut måste gården säljas. En klok kvinna i socknen hade sagt att om någon gifter sig med någon från en annan socken skulle linet slut att växa på de uppritade sjuuddarna på ett sådant ställe. Sjuudden skulle skydda det växande linet mot onda makters skadegörelse.
Dyngebrud
Den flicka som lyckats bli dyngebrud ett år det blivit god äring troddes ha tur med sig och kunde därför bli rikt gift. Ett ordspråk säger: Den som varit dyngebrud med tur, hon får både, kreatur, aker och fur. (skog)
Bäckhästen
Häxhästen har sitt tillhåll i sjöar och åar. Den är kritvit till färgen men rödaktiga ögon och har bara tre ben. Folk som äro ute och gå komma oförhappandandes få se den men går man med avsikt at att få se den misslyckas det. I hästskepnad visar den sig var sjunde torsdag och betar på å eller sjöstränderna. Andra tider kan bäckhästen visa sig i skepnad av en kalv för eller annat husdjur, eller också i människogestalt som necken.
Lusse rit.
För länge sedan i tiden, brukade folk som hade kreatur, på Lussenatten binda en krans av lingonris och vita evighetsblommor. Kransen hängdes över ladugårdsdörren i det man sade. "Vi bringa dig en krans, Du lagår'ns vita fru Lussia, Att vara djur mä dräktiga bliva. Och mycken tur och lycka, du oss månde giva." Den som gjorde detta hade även med sig en påse som innehôll saker som skydda mot trolldom och förgörelse. Påsen lades under golvet i ladugarden, och när den dit lades skulle man säga: "Så sant som denna påsen lägges här / Skall mina djur frodas och växa Och här in skall varken komma troll eller häxa." Berättaren har hört ovanstående av gammalt folk i Öster- götland. och de sade att seden ej förekommit på de senaste hundra åren.