Transkriberad uppteckning
Va ä de för en liten luden len en, som sitter emella benen å de rinner vått ur? Lösning: Ögat.
Fler sägner från Östergötland
Se alla i Östergötland »
Hällestads, Östergötland
Gasten
En soldat mötte en gast på e smal spång över e å. Soldaten sa åt gasten, att han skulle gå tebaks, för di kunne inte komme förbi varandre på spånga. Men den sâm inte vek unna, dä va allt gasten. Då vart soldaten rasande förstås å rände värja i gasten, för en krigere lätter ju inte hindre sej. Då sa gasten: "Dra ut, å stick bättre!" "Nej", svarte soldaten "den sitter bra, där den sitter". "Dra ut, å stick bättre" sa gasten igen. Soldaten svare på samme sätt sâm föråt, å värja ho fick allt sitte kvar i gastaset. Då hände på natta, å där stog di å käxe mä varare änna te sola gick âpp. Men då såg soldaten, att han bare hade e lita benkote på värjspetsen".
1922
Läs sägen →
Hällestads, Östergötland
Frimurarna
Fârr i tin trodde di, att när en frimurere togs in i föreninga, fick han lägge löfte på te inte yppe någe âm, va di hade för säj. Då vart di åfotograferete, å alle bildera har di inne i en sal. Olyckliger blir den, sâm försöker yppe någe, för då syns dä på bilden, âm så person ä aldri så långt bârte. Då sticker di en kniv in i bilden, å då dör person. Dä va en gång en kar, sâm ha gett sej te frimurera, å hustra va enviser å ville vete, va di hade för säj. Men dä fick ho ju inte vete, förstås. Men te slut lâve han, att den å den julaften skulle han prate âm'et. När di så kom te den julaften, å han skulle börje, föll han strax ner å va dör.
1922
Läs sägen →
Hällestads, Östergötland
Målgastar
Den där målgasten* skrämde jämt fâlk, sâm gick fram där, för han skrek å gape villt om nättra. En gång va dä en gubbe, sâm hete Olle å ha vare bârte på barnsölskalas i Hyttetârpet. Så skulle han gå te sitt hem bârtâm Sätre lite sent en kväll. Olle va lte på tre kvart, för di ha fäste bra där på barnsölet. När han så hörde målgasten, där han gick å skrek, börja Olle på å härm'en. Men då vart Olle så hemskt sjuker, så han höll på å inte komme hem den natta. Men när han äntligen kom hem, sände di ätter åldermannen Skeppstädt från Borggård, å han slog åder på Olle, så han vart bra snart därätter. *Gastar kallades sådana, som inte fått ro efter döden i graven utan gick och spökade ovan jord. Det var sådana som gjort mycken orätt under sitt liv, som man trodde blev till gastar efter döden. Särskilt upphöllo sig dessa spöken vid korsvägar, och när man for förbi vid sådana ställen, måste man spotta tre gånger, annars så kunde det hända, att man bleve gastkramad. Om man likväl råkade ut för detta missöde eller "kände sig lite unliger", så kunde det onda gå över, om någon annan person mätte ens arm med sina utspända fingrar. Då hände det egendomliga, att fingrarna på mätaren "drog ihop säg", så att de ej räckte till vid mätningen. Detta var ett tecken till, att personen blivit gastkramad, och man hade sina anstalter för sig, för att det onda skulle gå bort, om inte själva mätningen hjälpte. Ett medel var, att den gastkramade klädde av sig i bara skjortan, och så släppte man ned ett glödande kol tre gånger mellan kroppen och skjortan. Därvid fick den sjuke inte säga någonting, ty då blev det onda värre. Ofta när någon inte mådde riktigt bra, troddes han ha varit framme för någon gast. En särskild sorts gastar voro de s.k. målgastarna, varmed man menade orättfärdiga lantmätare, som inte fingo ro i graven utan fingo springa i rågångarna, där de mätt fel. Därvid hade målgasten en mätstång, som brann i ena ändan och stötte den i mraken under ropet "Mål rätt, mål rätt." När rågångarna i senare tider rättats vid skiftena i byarna, ha målgastarna fått ro.
1922
Läs sägen →