Transkriberad uppteckning

Har han hört, hur de gick te, när di skulle begrava den förste nämdeman då? Jo, si de va i forntiden, finna kristendomen va införd här i lannet, när di trodde på Odin å Tor. Då hölt di ting ve så kallade domarringar, å lagen den hadde di oppskriven på stora stocka, som di fick lov å köra. Då när den förste nämdeman do, så va de sagt, att Odin hadde utsett grav åt'en i skogen, å di skulle bara spänna för ett par tvillingstuta å låta dom gå vart di ville. Å likföljet skulle inte få säja ett ord unner vägen. Jaa, di gjorde så, å stuta di gick hur som hälst i skogen, å di följde ätter moltysta förståss. Men te slut så kom di te ett berg, å där stog de en stor tjur å böla: »Här ska grävas, här ska grävas! Bär hit'en, bär hit'en!» alldeles så där, som di brukar böla. Ja, då förstog di, att de va ett tecken ifrå Odin, å så begrov di honom där då. Men när nämdeman kom te Valhall, så visste han inte, hur han skulle komma in, för han hadde ju dött sotdöden. Men då sto de en knekt där, som hadde stupat i krig, å han skulle få komma in, de va klart de. »Va ä du för en», sa knekten te nämdeman. » Joo», sa han, »ja ä bara en gammal nämdeman, som har sutti å fisi å ljugi å sagt ja te all orätt», sa han, »å nu vet ja inte, hur ja ska komma in». — »Joo, de ä ingen konst», tyckte knekten han. »Du får la bli häst åt mej.» Ja, nämdeman han ställde sej på alla fyra, å knekten satte sej opp på'n, å sen bar de i väg in. Å när Odin fick se dom, så fråga han: »Va ä de för en du har mä dej där?» — »Ä», sa knekten, »de ä bara min gamle rihäst, som har följt mej i alla år», sa han. »Ja, han ska få stanna, å han ska bli väl förplägad», sa Odin. Å så gick de te, när nämdeman kom te Odin.