Transkriberad uppteckning

Ånej, det var inte bara kring källor som en gick tyst. Vid Kopperarp i Tidersrum brukade flickorna hålla till vid en bastu på natten, och där har jag för min del gått tyst, så nog vet jag, hur det gick till. Jag tjänade i Kopperarp, när jag var i 17-årsåldern. På gamla Vårfrunatten gick vi tyst, två flickor och jag. Det var så vanligt på den tiden. Från soluppgången talade vi inte ett ord med varann, och när det vart mörkt, gick vi till bastun vid Kopperarp och gick runt omkring den tre varv ansyls. Sen gick vi till en jordfast sten som ingen orkade rubba, och där gjorde vi på samma sätt. När det var gjort, gick vi till korsvägen, där en väg gick till Sommenäs, en till Kråkarp, en till Kopperarp och en till ett torp i närheten. Där gjorde vi ingenting, men det skulle så vara. Vi bara tittade på korsvägen, och så gick vi till en källa vid Ringsta och tvättade händerna. Någon märkvärdigt tror jag inte alls att det var med källan, men det skulle så vara. Tvättningen hörde dit. Efter tvättningen gick vi och satte oss på ett källartak. Det var väl mitt i natten vid det laget. På taket satt vi kvar till en kvart över ett, och inte ett ord sa vi. Om vi ville något, så bara vi nöp eller tog varann i armarna. Rädda var vi förstås, men vi hade kommit överens om att stanna, vad vi än skulle få se, och inte säga ett ord. Det första vi fick se var en likståt, ett förskräckligt stort följe på väg mot kyrkan. Efter likståten kom musik, som vi hörde långt innan den var framme, och så kom brudföljet åkande. Till slut kom en liten puttefnasker till karl. Han kom rätt fram och bockade sig för mig. Att han var så liten fick jag lida för. Det vart ett förfärligt gyckel, och jag vart arg. Inte kände jag igen karlen, och inte var han det ringaste lik Swartzen, när jag träffade honom många år efteråt.