Transkriberad uppteckning

På 1880-talet var Lustigkulles roll som allmän lekplats utspelad. Men dessförinnan var kullen samlingsplats för folket vid Motala Verkstad första maj. En del av de yngre arbetarna togs ut och delades upp i två lag med varsin befälhavare. Dessa utkämpade sedan en strid som, efter vad jag har hört, skulle bygga på en tradition från Ulvåsa. Det ena laget kallades rövare. De var maskerade med långt, svart skägg och mörka kostymer med röda skärp, pistolhölster och svarta slokhattar med plymer. Det andra laget kallades de vita. De vita var klädda i vita skjortor, mörka byxor med vita revärer och ett slags mörk skärmmössa med vita band om kullen. De var väpnade med trägevär, och anförarna i båda lagen hade värjor. Varje år slöt striden på samma sätt. Föremålet var en flicka som kallades friherrinnan, och det slog aldrig fel att de vita befriade henne ur rövarnas våld. Såhär började det. Rövarna lade sig i bakhåll på kullen och vaktade friherrinnan, som var klädd i vit klänning. När försvararna avtågade från verkstaden, gavs salut med kanoner, eller kanske det var en signal. Sedan de vita hade befriat friherrinnan, bjöd verkstadsbolaget såväl åskådare som rövare och vita på förtäring på kullen och på "Dansplan" i närheten. Men hade det bara varit fingerad strid förut, så kunde det bli så mycket allvarligare strider efteråt, för det blev vanligen litet för mycket av det goda. Ända till början av 1880-talet var de stridande vuxet folk, men med tiden blev det allt yngre årsklasser som övertog deras roll, sedan verkstadsbolaget hade upphört att vara värd. Då tog leken andra former. Men helt slut är det kanske inte ännu med striderna på Lustigkulle, för åtminstone till för några år sedan hände det varje år att småpojkar drabbade ihop på kullen. En gammal sed kan leva mycket länge, fastän dess gamla betydelse har fallit i glömska.