Transkriberad uppteckning

Mycket har jag hört och sett i mina dar, och mycket är sånt som folk inte vill tro nu för tiden. Det finns väl ingen som tror mig, om jag säger, att jag har sett en sjöjungfru i självaste Varamon. Det är en annan sorts jungfrur, som badar där nu, men i min barndom, låt mig säga 1875-1880, var det tyst på stranden. Där växte väldigt grov skog, riktig urskog. Alltnog, jag var väl sex eller sju år, när jag tillsammans med en av mina bröder och några andra pojkar hade gått dit för att plocka blåbär. Vid solnedgången gick vi fram till stranden. Vättern låg skinande blank. Ur skogen kom ett fint fruntimmer. Hon var klädd i en sjal, som blänkte i alla regnbågens färger, mest sjögrönt. Framtill var sjalen ihophållen med ett stort silverspänne. När hon lossade spännet, gled sjalen av henne, och något mer hade hon inte på kroppen. Hon sprang ut i sjön och sam. Långt hår hade hon som flöt kring huvet, och när hon sam, kunde vi tydligt se, att fötterna hade förvandlats till en fiskstjärt. Hon sam ett stycke ut, men när hon vände, lade vi benen på ryggen och sprang allt vad vi orkade. Vi såg henne allesammans på samma sätt, så någon fantasi är det inte, och inte heller är det fråga om synvilla eller dikt. Det var en sjöjungfru vi såg.