Transkriberad uppteckning

Det var pojkar från Motala Verkstad som agerade stjärngossar. På trettondagen gick vi med stjärnan. En av oss var utklädd till Herodes med borgmästarhatt, svärd, ordensband och stjärnor. När jag var med sista gången, troligen 1905, var jag Svarte kung, dvs. "konungen av Moria land", sotad i ansiktet och på händerna och klädd i röd skjorta och topphatt. Jag var väpnad med spjut med en hamptofs i övre ändan. Svarte kung hade alltid en svart tjänare. Till sällskapet hörde också de tre vise männen i vita skjortor, träsvärd och vita sockertoppshattar med röda, blå och guldfärgade stjärnor påklistrade. Svarte kungs tjänare var liksom kungen rustad med spjut med hamptofs, och alla hade stjärnor klistrade på skjortorna. Sedan hade vi också en stjärnbärare som bar en femuddig stjärna av gult, rött och blått papper. Stjärnan var så gjord, att den kunde snurra runt på en lång järnten. Till apparaturen hörde också en ljushållare med ljus som lyste inne i stjärnan. Huvudpersonen var Staffan, som i allmänhet var klädd i en barskinnspäls, som han vände ut och in. Han var också försedd med skråpansikte och en stor knölpåk. Liksom överheten inte bär svärdet förgäves, bar inte Staffan påken för roskull. Det hände ofta att utomstående pojkar kom och ville gå handgripligt tillväga, och då var påken bra att ha. De vise männens uppgift var att gå in till familjerna, framför allt de mera välbärgade, och fråga: får vi visa stjärnan? Blev svaret nej, så kunde det hända att vi gick in i alla fall. Herodes var alltid liksom Staffan en stark pojke, och de båda hade att freda oss mot busfrön, som gärna ville slå sönder stjärnan. Fick vi komma in, så radade vi upp oss i ordningen Herodes, hans tjänare, Svarte kung, Svarte kungs tjänare. Vi ställde oss i halvcirkel med de tre vise männen bredvid varann. Stjärnbäraren placerade sig så, att stjärnan var vänd mot auditoriet. Utanför hade vi alltid en svans av ungar, och hos dem stannade Staffan, medan vi andra stämde upp en variant av Staffansången. Den började så här: Goder afton härinne, både kvinna och man, goder afton härinne, både kvinna och man, herrskapet uti salen med sitt frejdiga mod. Så tog Herodes till orda: Min tjänare och min slav! Min herre och min konung, svarade tjänaren. Herodes: Jag befaller dig, att du drager ut och dödar alla gossebarn från två års ålder och därunder. Under tiden släcktes lyset, för att stjärnan skulle lysa ensam. Efter dialogen sjöng vi två gånger "Ack, se vår stjärna, hur hon lyser så vida. omkring!" Sedan blev det ett samtal mellan Herodes och Svarte kung. Det slutade med att Herodes frågade kungen: Varför är du den ende som är så svart här i landet? Svarte kung svarade: Jag är svart och välbekant herre och konung av Moria land. Herodes: Om du är en rättskaffens Moria lands konung, så faller du ned och tillbeder mig. Då koni det roligaste i hela spelet: Nej, herre, min slav faller. Svarte kungs tjänare föll på ett knä. Herodes: Nej, du själv, annars måste du döden dö. Under tiden drog Herodes sitt svärd för att halshugga Svarte kung, om han inte lydde. Svarte kung föll på knä. Alla sjöng två gånger: Ack se, ack se, hur Morla lands konung, hur han för Herodes tillbedja må! Herodes: Stå upp och visa, att du är en rättskaffens Moria lands konung! Svarte kung och hans tjänare reste sig. Vi sjöng: De tre vise män och hedningar av Österland de komma från Moria land till Kanaans land. När sången började, föll de vise männen på knä men reste sig, när sången var slut. Då sjöng vi något som ovillkorligen måste tyda på att Maria och Josef måste ha varit med i spelet, och att deras roller måste ha fallit i glömska: Och Maria hon sig gångar, i templet drager fram. Och Maria hon sig gångar, i templet drager fram. Där möter hon sin Josef, sin trolovade man. Sedan kom den vanliga Staffanvisan i något ändrad form: Staffan var en stallardräng, stallardräng, stallardräng. Han vattnat sina fålar fem, fålar fem, fålar fem, allt vid den ljusa stjärna. Då öppnades dörren, och in kom Staffan med sin slokhatt, päls, knölpåk och en pung att tigga pengar i. Han kom in krokig och hoppade hela tiden runt i rummet. Vi sjöng: Herre from, herre from! Lossa på din penningepung, och giv en fattig stjärneman en slant, som kommer från Moria land till Kanaans land. Därefter sjöng vi Jungfru from osv. från den ene till den andre, omväxlande Herre from och Jungfru from, tills alla hade lämnat en slant eller något annat. Hela tiden dansade Staffan runt och stannade hos var och en som vi tiggde av. Pengarna samlade han ihop i sin pung. När vi hade pungslagit alla, stannade vi och sjöng: Haven tack, haven tack för den redeliga skänk! Den skall vara eder Gudi betänk. När vi väl hade kommit ut, skulle Staffan enligt reglerna lämna pengarna till Herodes, som var ledare för det hela, och som också var starkast. Pengarna delades efter rang och värdighet, så att den starkaste fick mest. 1902-1904 eller omkring de åren kunde vi få sammanlagt 25 —30 öre per man, men det var mycket olika hur mycket vi fick på de olika ställena. Kom vi in, där det var kalas, kunde en enda person lämna en hel femtioöring, och det var en oerhörd summa för oss som köpte en strut karameller för ett öre. På många håll var det förr sed att deltagarna bjöds på brännvin i stället för pengar. Men pojkarna vid Motala Verkstad fikade inte efter brännvin utan såg helst, att de fick en slant eller lite godsaker.