Transkriberad uppteckning
Fnöskakärrnga, ja, nog minns jag henne, men jag vet inte, om jag nånsin hörde hennes rätta namn. Det är bortåt 80 år sen jag såg henne, och jag minns, att hon var klädd likadant varje gång. Sommar och vinter gick hon klädd i en barskinnskofta. Hon gick framåtlutad och stödde sig på en käpp. Hon levde på att samla fnöske och sälja, och därför skulle jag tro, att det fanns en del folk som slog eld med stål, flinta och fnöske. Men hemma hos oss tände far och mor med svavelstickor, så jag har aldrig sett eldslagning på gammalt sätt. Men ska vi gå ut i skogen och se, var hon bodde? Just här ja. Stenröset liknar mest en igenrasad källare, men här bodde hon. Mitt inne i storskogen hade hon byggt sig en jordkula. Väggarna var av kullersten, och på dem låg ett tak av träslanor och ris. Alltsammans var täckt med jord. Det var inte stort utryme, men hon trivdes väl bättre här än i fattigstugan, kan jag tro. I varje fall gjorde hon allt vad hon kunde för att slippa komma dit. Säkert var hon bortåt åttio år, innan hon inte kunde klara sig själv. Här var det väldiga träd för åttio år sen, men jag tror att Fnöskakärrnga ändå hade en liten odling till husbehov. När hon gick och sålde sitt fnöske, fick hon här och där en kaka bröd eller en korvbit, om de nyss hade slaktat på något ställe. Nog måste man säga, att gumman gjorde sitt bästa.
