Regna, Östergötland
Friarevisa
I Stralsborg där bodde en adelsman så rik,
på gull och uppå penningar fanns ingen honom lik.
Han had en enda dotter, hon däjlig var och skön,
hon älskad var av alla och en sjöman uti, lön.
En resa till Ostindien den sjöman skulle gå.
Tänk vad den stackars flickan skulle sörja honom då!
Hon bjuder honom lycka och mången gång farväl,
och sörjde så svåra allt för sin lilla vän.
Sjömannens bestämmelseort den träffades in,
då satte han sig ned och skrev ett brev till vännen sin.
Uti de första raderna i brevet månde stå:
»Hållt upp, min vän, att sörja, jag kommer hem ändå.»
Och några år därefter kom det ett skepp i land,
varpå den grymme fadern han ilar ned till strand,
och bjuder upp den sjöman i ensamt rum till sig.
Han hade ej i sinnet, att han mista skull sitt liv.
»O sjöman, o sjöman, du är ju den som har
förfört mi dotter, och du är ju hennes vän?
Jag vill ej på dig hämnas, tro mig, jag säger sann,
så vida att du lovar, att du rymmer ur mitt lann.»
»Ja, nog är jag den sjöman, som din dotter älskat har,
men henne att förföra min avsikt aldrig var.
Vad vi tillsammans talte, det visste ingen om.
Hon är i mina tankar och hon går ej därifrån.»
Den rysansvärde fadern han tänderna upp skar.
Sen tog han fram den kniven han under rocken bar.
Den sänkte han i bröstet på den sjömannen god,
gick så, och stängde dörren, lät'en simma i sitt blod.
Sen gångar han sig till sin kära dotter in.
»Kom, älskade Maria, skall du finna vännen din!
Nu får du hålla bröllop med kärasten din.
Nu får ni blod i bägarn i stället för vin.»
Sen gångar Maria sig till kärasten sin.
Hon såg honom blöda, hon såg var kniven satt,
hon tog den oförfärad och körde'n i sin barm.
Men bakom deras kista stod en kista, som var svart,
vari den grymme fadern då genast lades bort,
med kniven uti handen till varning för en var,
som neka sina barn att taga den som de vill ha.